Nya rekord
- men inte nya grenar
Det tog ett tag för Musse att bli svensk rekordhållare på halvmaran. Redan för 14 år sedan tog han SM-silver, för tio år sedan vann han (bilden) GöteborgsVarvet. Ändå kom rekordet att dröja ända till nu vårvintern 2012! (foto: Deca Text & Bild)
Traditionellt var landsvägslöpningen - i likhet med terränglöpningen och till skillnad från arenaverksamheten - ingen friidrottsaktivitet där det noterades officiella rekord.
Landsväg och terräng handlade ju om att springa från A till B "ute i verkligheten" och inte inne på en specialbyggd arena. Och verkligheten är svår, t o m egentligen omöjlig, att standardisera i tillräcklig utsträckning.
Men för knappt tio år sedan hade trycket på Internationella Friidrottsförbundet IAAF att införa rekord också för landsväg blivit så stort att man gav efter. Då fanns ju etablerat ett internationellt system för kontrollmätning, så nyckelkriteriet "lika långa banor" kunde hanteras utan några extra åtgärder.
Värre var det med banornas variation vad gäller kupering och "karaktär" (varvbana eller "point-to-point" eller någon mix av dessa). Lösningen blev begränsningar för avståndet mellan start och mål i såväl längd- som höjdled.
Kriterier som dock fick märkliga konsekvenser. Märkligast: Själva originalet från Marathon till Athens Olympiastadion föll plötsligt utanför ramarna för ett "schysst" marathonlopp!
SFIF följde dock IAAF och införde officiella svenska rekord på landsväg för de tre "standardsträckorna" 10 km, halvmarathon och marathon. Men hur skulle man börja rekordlistorna, dvs vad skulle bli det första rekordet?
Retroaktivitet - eller inte?
Är en gren i princip helt färsk utan egentlig tidigare aktivitet (som det var för de nya kvinnliga arenagrenarna på 80- och 90-talen och som det var när det blev nya spjut) är valet normalt att vänta till det första riktiga tävlingsåret är avslutat och då ta det bästa resultatet från detta som startrekordet.
Men har tidigare tävlande i grenen förekommit - kanske t o m i många år och i stor omfattning - så kan man ju inte att blunda för den historien och låtsas som den aldrig hänt. Då brukar valet i stället bli att starta med det bästa tidigare kända resultatet som noterats under, som man bedömer, rekordgiltiga omständigheter.
Den metoden - full retroaktivitet - tillämpas för övrigt just nu för de officiella juniorrekord inomhus som IAAF införde inför denna vinter och som förbundsårsmötet nyligen beslutade om för svenskt vidkommande framöver.
När situationen för de första svenska landsvägsrekorden analyserades visade sig bilden ganska splittrad. För marathon var läget enkelt eftersom de bästa svenska tiderna presterats under maximalt kontrollerade former vid världsmästerskap, dels av Kjell-Erik Ståhl i Helsingfors 1983, dels av Lena Gavelin i Paris 2003.
Eller en kompromiss?
Men på halvmaran och milen var bilden inte alls självklar. I den mån det fanns kända bästatider låg de en bra bit bakåt i tiden, Så förekomsten av giltig kontrollmätning enl dagens modell var oklar plus att säkra uppgifter saknades om huruvida banans karaktär föll inom de långt senare införda rekordramarna.
Att tillämpa full retroaktivitet var alltså inte möjligt, men samtidigt vore det idrottsligt orimligt att negligera den tidigare historien genom att tillämpa ”helt-ny-gren”-filosofin att ta det bästa resultatet från det senaste året.
Lösningen blev då i stället att sätta upp resultatnormer som skulle säkerställa en idrottslig kvalitet för rekorden i rimlig närhet av de bästatider som tidigare noterats.
Beslutet innebar att den nystartade svenska rekordlistan för landsväg började med vakanser för rekorden på milen och halvmaran för både män och kvinnor. Vakanser som sedan successivt fyllts tack vare två personer - Isabellah Andersson och Mustafa Mohamed:
Första vakansen gällde manliga 10 km där Musse underskred normen 28:30 i maj 2008 i Manchester, då han sprang på 28:12. Året efter fixade Isabellah både milens 32:30 och halvmarans 1:12:30 då hon gjorde 32:24 på Bornholm i juli resp 1:11:35 i Stockholm i september.
Odiskutabelt rekord
Och nu för några dagar täppte Musse så till den allra sista luckan med sin 1:02:40-halvmara i holländska Venlo. En tid som inte bara underskred normen 1:04:00 med mycket betryggande marginal utan som också raderade alla tänkbara ”om och men” kring svaret på frågan ”Vem har sprungit den snabbaste halvmaran?”.
För över tjugo år sedan noterade nämligen Åke Eriksson, Lars-Erik Nilsson, Håkan Börjesson och Mats Erixon vid olika tillfällen tider tätt-tätt samlade kring 1:03:00 (mellan 1:02:57 och 1:03:04). Men ingen av dem var alltså ens riktigt nära Musses 1:02:40 nu!
Halvmaran blev därmed den tredje grenen där det står namnet "Mustafa Mohamed" i kolumnen för svensk seniorrekordhållare utomhus, tidigare hade han ju noteringarna på 3000m hinder och 10 km landsväg.
Och det är knappast någon djärv gissning att Kjell-Erik Ståhls snart 29-åriga 2:10:38 redan finns där i bakhuvudet nu när Musse riktat om sitt fokus från hinder på bana till marathon!