Vart tog väggen vägen?
Världsrekordhållare sedan Berlin i höstas, men hur länge till?
Foto: Victah Sailer /BMW BERLIN MARATHON
2011 var ett verkligt märkesår i den internationella marathonhistorien. Och det faktiskt inte så mycket för att det sattes världsrekord - Patrick Makaus 2:03:38 i Berlin i början av hösten. Nej, främst handlade det om den oerhört markanta standardhöjningen i världstoppen.
En ytterst konkret illustration gavs av att banrekorden förbättrades i samtliga de fem största och mest prestigefyllda loppen (de som bildat "World Marathon Majors"):
* Boston: Från 2:05:52 (2010) till 2:03:02
* London: Från 2:05:10 (2009) till 2:04:40
* Berlin: Från 2:03:59 (2008) till 2:03:38
* Chicago: Från 2:05:41 (2009) till 2:05:37
* New York: Från 2:07:43 (2001) till 2:05:05
Bakom denna resultat/rekordlavin stod märkligt nog löpare från en enda nation - Kenya - som faktiskt belade alla de 20 främsta placeringarna på världsårsbästa för rekordmässiga banor. Ja, det var t o m så att en enda kenyansk folkgrupp om ca 4 miljoner - kalenjin - stod för 17 av dessa topp-20!
Naturligtvis var denna totala dominans för en specifik nation mycket av en tillfällighet och vi vet redan nu att 2012 kommer åtminstone en hel del löpare från Etiopien finnas invarvade i det statistiska toppskiktet. Men det hindrar inte att det tveklöst är Kenya som fortsatt anför den pågående marathonrevolutionen.
Man kan fråga sig vad som varit drivkraften och grundsvaret är "Marknadskrafterna". Löpningen har kommit att framstå som den mest tillgängliga vägen till ett ekonomiskt bättre liv för den unga generationen i ett land som haft en explosiv befolkningstillväxt (nu över 40 miljoner) de senaste decennierna.
Första tanken för de flesta var alldeles säkert att satsa på banlöpning med sikte på att bli en ny Keino, Rono, Kipketer, Kiptanui, Koech, Lagat osv. Men under senare år har det blivit alltmer uppenbart att banlöpningen inte kunde svälja alla dessa löpare med ambition på inte bara ära utan också ekonomiskt utbyte.
Direkt till maran utan omvägar
Både antalet galor och antalet löpare som varje gala kan rymma är ju begränsat. En arrangör vill inte ha flera hundra löpare på 5000m och även om de skulle tas emot finns det absolut inga möjligheter att ge dem alla prispengar.
Därför började alltfler av de hårdsatsande löparna flytta sitt fokus till landsvägslöpningen. Den moderna trenden av masslopp i snart sagt alla världens städer innebar att det hade öppnats en mycket större marknad än banlöpningens.
Och prispengarna var inte som på arena avhängiga osäkra publik- och sponsorsintäkter. Nej, här skapade ju anmälningsavgifterna från de tusentals deltagande motionärerna ett helt annat och mycket stabilare ekonomiskt utrymme för att premiera de främsta.
Sedan länge har traditionen varit att landsvägslöpning i allmänhet och marathon i synnerhet var något man på allvar gav sig på först i slutskedet av karriären efter att ha ägnat sina "bästa" år åt bana. Det tänkandet var så etablerat i det allmänna friidrottsmedvetandet sedan generationer tillbaka att knappast någon tänkte att det existerade något alternativ.
Men för de tusentals unga i Kenya med drömmar/ambitioner att så snabbt som möjligt springa sig till ekonomisk trygghet fanns inte dessa spärrar för hur en karriär måste se ut. När de upplevde att möjligheterna att bli rika på banlöpning var mycket sämre än på landsvägslöpning började de att direkt - utan någon omväg över bana - satsa på halvmarathon och marathon.
Ett nytt paradigmskifte?
Det var alltså helt mot "beprövad erfarenhet" om hur man absolut måste göra för att lyckas på marathon. Det är dock inte första gången i friidrottshistorien som "beprövad erfarenhet" avslöjats vara fördomar snarare än ovedersägliga sanningar. Tidigare sådana "paradigmskiften" var exempelvis Arthur Lydiards löpträningsfilosofi runt 1960 och förstås Dick Fosburys bakvända hoppstil i höjd några år senare.
Båda dessa banbrytare agerade i direkt konflikt med vad som då ansågs vara t o m vetenskapligt bevisade sanningar. Det var bara genom deras ovedersägliga framgångar (läs: OS-guld!) som ett motvilligt etablissemang tvingades acceptera att Lydiard och Fosbury kommit på något. Numera är deras en gång starkt ifrågasatta nytänkande en del av dagens etablerade sanningen.
Frågan är om inte det som nu händer på marathon är något motsvarande, dvs att den nya generationen marathonlöpare utan tyngande mentalt bagage visat på att "man har alltid gjort så" inte nödvändigtvis är detsamma som "man måste alltid göra så".
Kanske de rentav återupptäckt något som gällde i den moderna löpningens barndom för sisådär hundra år sedan? Då fanns det också landsvägsspecialister som börjat direkt där i ganska unga år. T o m Sverige hade då OS-deltagare på maran som var bara runt tjugo år gamla.
Väggen med stort V
Men sedan övertog banlöpningen uppmärksamhetsfokus och marathon blev främst något som tidigare banlöpare gick över till i "mogen ålder". Med sig hade de då otaliga skräckberättelser om vad som väntade någonstans runt tre mil: "Väggen med stort V", ett fasansfullt monster med vilken en frontalkollision kunde vara inte bara smärtsam utan t o m rent förödande.
Den som varit med i själva löpningsbranschen länge och som precis skulle bli nybörjare på maran tänkte sig därför säkert för både en och och två gånger. Särskilt som det ju också förekom "vetenskapliga bevis" för att väggen var inte bara en mental utan också en fysiologisk realitet kopplad till energiförsörjningen, en slags "soppatorsk".
Med tanke på hur få lopp en marathonlöpare gör och hur viktigt vart och ett av dem då blir är det lätt att förstå att upplägg modell "ta det för säkerhets skull lugnt i början" dominerade. Och de sig icke förivrande var också länge framgångsrika i de stora mästerskapen:
Medan de offensiva kenyanerna nästan alltid knäckte sig och sällan ens kom i mål - enda undantagen var de Japan-skolade Wakiihuri och Wainaina - gick medaljerna till extremt rutinerade och kontrollerade löpare som Abel Anton, Martin Fiz och Stefano Baldini ända långt in på 2000-talet.
Men de senaste åren har den bilden förändrats totalt med Samuel Wanjirus "kör skiten ur dem"-upplägg från värmeloppet vid OS i Beijing som det allra mest slående exemplet. De två VM som sedan har följt har gett suveräna kenyanska dubbelsegrar anförda av Abel Kirui.
Den dubble världsmästaren
foto: Deca Text & Bild |
Scenförändringen kan enklast illustreras med följande medaljstatistik: 1983-2005 genomfördes tio VM och sex OS som gav Kenya totalt ett guld, tre silver och ett brons (tagna av tre löpare), 2007-2011 har det varit tre VM och ett OS som gett fyra guld (dvs full pott) och två silver fördelat på fem olika löpare.
En sådan omvälvning skulle i och för sig kunna handla om endast ett utbyte av personer - dvs att övriga världen lämnat walkover till Kenya och övriga Östafrika - men tittar man närmare så framstår det tydligt att det handlar om en faktiskt revolution i hur man tar sig an och genomför uppgiften att springa marathon.
För det egentligen allra intressantaste med 2011 och som kommer att göra det till ett absolut märkesår i marathonhistorien är inte sluttiderna i sig utan hur de snabba loppen disponerats: |
I alla de "fem stora" har förstahalvan gått på 1:01:44-1:03:18 - och ändå var, med undantag för Berlin, andrahalvorna alltid snabbare: Boston -0:54, London -0:48, Berlin +0:10, Chicago -0:11 och New York -1:31! I snitt har man alltså trots tuff öppning varit nästan trekvarts minut snabbare "hem".
Men hur är det möjligt att springa fortare på den andra halvan där ju "Väggen med stort V" står uppmurad? Eller är "Väggen" också en myt som omvandlats till odiskutabel sanning bara därför att alla varit övertygade om att den fanns där?
Självklart finns "Väggen" där högst påtagligt för de flesta vanliga marathonlöpare som inte är tillräckligt tränade eller kanske snarare tillräckligt specifikt tränade just för marathonlöpning? Men är "Väggen" verkligen en oundviklig fysiologisk realitet eller ett utslag av icke-optimal träning?
Det är en fråga man verkligen måste ställa sig efter att ha detaljanalyserat mellantiderna från de viktiga marathonloppen 2011. "Väggen" skall erfarenhetsmässigt finnas någonstans kring eller strax efter 30 km och om den är kopplad till människokroppens energisystem borde den slå igenom i form av en temposänkning i det skedet av loppet för alla som springer på sin personliga maxnivå.
Vilken då vägg?
Hur såg det då ut i praktiken runt tre mil i de fem stora marorna 2011? Svaren hittar man i de utförliga 5 km-mellantider som den moderna chipsteknologin automatiskt tillhandahåller. Och de svaren är minst sagt uppseendeväckande:
De fem banrekordtiderna varierade mellan 2:03:38 och 2:05:37 vilket motsvarar genomsnittliga milfarter utslaget över hela loppet på mellan 29:18 och 29:46. Hur fort sprang man då rent faktiskt runt just dryga tre mil? Jo, så här ser siffrorna ut:
* Boston: Geoffrey Mutai och Moses Mosop 28:24 resp 28:25 mellan 30 och 40 km.
* London: Emmanuel Mutai 28:44 mellan 30 och 40 km.
* Berlin: Patrick Makau 28:58 mellan 25 och 35 km
* Chicago: Moses Mosop 29:01 mellan 25 och 35 km.
* New York: Geoffrey Mutai 28:57 mellan 30 och 40 km
Till detta kan man också foga att Abel Kirui hade 28:58 mellan 25 och 35 km i VM-maran i Daegu.
Dvs just där "Väggen med stort V" enligt all konventionell visdom skulle ha stått sprang alla dessa löpare snabbare än sin totala snittfart i loppet.
Alltså raka motsatsen till vad som enligt konventionen var att vänta. Och eftersom de sprang rekordsnabbt totalt går det inte heller att bortförklara med att de skulle ha tagit det så lugnt tidigare i loppet att de fortfarande var "utvilade" efter tre mil.
Nej, det måste handla om att man man hittat en väg runt "Väggen" eller kanske snarare en dörr i den som man kan öppna och springa igenom! Och förklaringen heter helt enkelt "smartare" träning, alltså en träning mycket bättre anpassad till just precis marathonlöpningens specifika krav. Det handlar om ett på många sätt helt nytt träningskoncept.
Det framgår tydligt av den engagerade videointervju med tränargurun Renato Canova som gjordes runt årsskiftet. Redan i början av intervjun säger Canova att han 1999 skrev en lärobok om marathonträning åt IAAF och att han idag skulle vilja byta ut hälften av innehållet. Detta eftersom han insett att det som då sågs som sanning faktiskt var fel!
2005 testade Canova-adepten Moses Mosop bana och blev VM-trea i Helsingfors men är sedan dess helt inriktad på längre distanser.
foto: Deca Text & Bild
Den långa (22 minuter) intervjun är verkligen att rekommendera för var och en som är intresserad av ämnet. Canova har visserligen varit tränare i snart ett halvt sekel men lyser av nyfikenhet, entusiasm och engagemang som om han precis hade börjat. Och tycks dessutom älska att dela med sig av sin kunskap och erfarenhet.
Se hela videointervjun med Renato Canova!
I intervjun bekräftar han också att det verkligen har hänt nya saker. Att det handlar om en ung generation aktiva och om att träningsfilosofin har genomgått närmast revolutionära förändringar just de allra senaste åren.
Canova gör också förutsägelsen att det vi sett är bara början. T ex räknar han med att Makaus världsrekord kommer att falla redan nu i april, kanske i morgon söndag i Rotterdam! Canova listar 6-8 namn som han anser ha kapacitet för under 2:04 och att han inte blir förvånad om det skulle vara mer än en under 2:03 när 2012 summeras!
En faktiskt inte så djärv förutsägelse som man i förstone skulle kunna tro. Makaus lopp i Berlin var inget för honom tillrättalagt rekordförsök, och hans viktigaste mål var att besegra tilltänkte huvudpersonen Haile Gebrselassie. Och intrycket "lysande men ändå inte perfekt" förstärktes några veckor senare när Wilson Kipsang i Frankfurt missade Makaus rekord med futtiga fyra sekunder.
Under 2:00 bara en dröm eller ....?
I rekordresonemangen är det oundvikligt att fundera över om en mara t o m under superdrömgränsen 2:00 finns inom räckhåll. Nu ger sig inte Canova in på sådana spekulationer, men frågan är mot bakgrund av det som hänt på senare tid om sub-2 verkligen är så otänkbart som det alltid ansetts.
Är det rentav bara ännu en del av det paket av "sanningar" om marathonlöpning som vi redan av verkligheten tvingats börja revidera. Vi vet ju redan att marathon inte bara är för "avdankade banlöpare" (dvs det krävs inte 10+ år av träning) och att "Väggen med stort V" tycks ha varit något av en självuppfyllande profetia.
Har vi också blivit lurade till att uppfatta "hur det alltid varit" som "hur det alltid måste vara" när det gäller möjliga tider?
Visserligen har vi ännu inte sett ens någon halva i någon mara under timmen, men öppningar på 1:01 har blivit standardbeställningen av hararna i topploppen och under-1:02-avslutningar såg vi som sagt i Boston, London, Berlin och New York 2011.
Och det milsnitt som motsvarar 2:00 i mål är ju "bara" 28:26, dvs ett par minuter över världsrekordet på bana och på en nivå som toppnamnen alltså inte var skrämmande långt ifrån i de snabbaste avsnitten i topploppen i fjol.
Mot bakgrund av vad som hände 2011 är det sannerligen med extra stor spänning och förväntan man ser fram emot vad marathonmånaden april kommer att bjuda nu 2012!
Anm: Någon kanske funderar över varför resonemangen ovan bara berör manlig marathonlöpning. Den enkla förklaringen är att någon motsvarande utveckling inte skedde för kvinnorna under 2011. Det fanns vissa indikationer i samma riktning, så en liknande revolution kanske är på gång inom de närmaste åren.