När fel blev bättre än rätt

Sergej Mudrov vann manliga höjden vid IEM på nya personliga rekordet 2.35.
Tack vare höjningschemat? (foto: Deca Text & Bild)

För oss som svenskar var det kvinnliga höjdhoppet vid inne-EM i Scandinavium för en månad något alldeles extra eftersom det tack vare Ebba & Emma slutade med en svensk majoritet på prispallen. Och även de spanska fansen var säkert nöjda efteråt genom att guldet gick till deras Ruth Beitia.

Men frågan är om den "neutrale" friidrottsälskaren tyckte att den finalen gav valuta för biljettpengarna. För nästan innan tävlingen riktigt hade kommit igång var den avgjord: Först tog alla allt och sedan innan man visste ordet av var det bara tre kvar.

Bakom detta låg ännu ett fall av idrottsligt orimligt brutala höjningsscheman av en typ som gör det svårt att frigöra sig från tanken att ansvariga blivit mer angelägna om att tävlingen skall raskas undan än att den skall bli sportsligt rättvis.

För trots att 1.92 i kvalet gav plats i finalen gick man i finalen på med en 4 cm-höjning efter 1.92 till 1.96. En höjd som bara tre av de åtta finalisterna klarat tidigare på hela vintern!

Dessutom skall man vid inomhusmästerskap vara väl medveten om att det inte - som utomhus - är någon vilodag mellan kval och final. Så aktiva som fått slita för att kvala in hoppar ofta klart sämre i finalen.

Effekten lät inte heller vänta på sig: Bara en (Beitia) av de tre med bättre årsbästa klarade 1.96 och endast två av de övriga (svenskorna) förmådde höja sina årsbästan. Så redan efter den fjärde höjden i tävlingen var det klart vilka som skulle ta medalj.

Här är hela protokollet med hoppserierna:

namn	1.82	1.87	1.92	1.96	1.99	2.02	Res	Pl

R Beitia	-	o	o	o	xo	xxx	1.99	1
E Jungmark	o	o	o	o	xxx		1.96	2
A Iljustsenko	o	o	o	xxx			1.92	=4
A Trost	o	o	o	xxx			1.92	=4
M Demireva	o	o	xxx				1.87	7
E Green Tregaro	-	o	o	xo	xxx		1.96	3
V Veneva	o	xo	o	xxx			1.92	6
T Hellebaut	o	xo	xxx				1.87	8

klarat (o)	6	8	6	3	1	0	24
rivit (x)	0	2	6	10	7	3	28

antal hoppare	6	8	8	6	3	1

Hur tävlingen blev upplevelsemässigt kan utläsas av de tre summeringsraderna nederst:

* Mer än hälften av hoppen (28 av 52 = 54 %) var misslyckade.

* Bara på de två första höjderna var de lyckade hoppen i majoritet.

* Efter tre höjder var 25 % utslagna, efter fyra höjder 62.5 %. Vart tog tävlingen vägen?

* Fast allra värst: Av de sista 24 hoppen (på höjd nr 4-6) var inte mindre än 20 rivningar!

Men måste det verkligen vara så? Naturligtvis inte! Och faktum är att årets inne-EM också bjöd på en illustration av hur mycket bättre ett "mjukare" höjningsschema fungerar.

För till den manliga finalen blev det på något sätt helt fel höjningsschema inmatat i datasystemet. I kvalet hade man efter 2.15 haft två 4 cm-höjningar följt av en på 3 cm, men nu i finalen hade det blivit 2 cm-höjningar redan från 2.15!?

I sanning mycket märkligt men de aktiva anpassade sig direkt och publiken bjöds på en omväxlande och levande tävling.

Protokollet för den manliga finalen:

namn	2.15	2.17	2.19	2.21	2.23	2.25	2.27	2.29	2.31	2.33	2.35	2.37	Res	Pl

R Grabarz	-	-	o	-	o	-	xxx						2.23	6
J Baba	-	-	-	xo	-	o	o	o	xo	x-	xx		2.31	3
K Baniotis	-	-	o	-	xxx								2.19	9
D Demjanjuk	o	-	-	xo	-	xxx							2.21	8
S Mudrov	-	-	o	-	o	-	o	-	xo	o	o	xxx	2.35	1
A Mastoras	xo	-	o	-	o	-	o	o	xx-	x			2.29	4
A Dmitrik	-	o	-	o	-	o	-	xo	xo	o	x-	xx	2.33	2
G Tamberi	o	-	o	-	o	o	o	xo	xx-	x			2.29	5
M Hanany	o	-	o	-	xo	-	xxx						2.23	7

klarat (o)	4	1	6	3	5	3	4	4	3	2	1	0	36
rivit (x)	1	0	0	2	4	3	6	2	7	3	3	5	36

antal hoppare	4	1	6	3	6	4	6	4	5	5	3	2

Några iakttagelser:

* När man passerat höjden efter vad som krävdes i kvalet (2.23) var fortfarande sju av nio kvar i tävlingen. Bland kvinnorna återstod i motsvarande läge bara tre av åtta. Av dessa tre försvann sedan två på nästföljande höjd.

* När ribban höjdes till 2.33 var fortfarande fem man kvar i tävlingen.

* Publiken fick se 38 % fler hopp (72 mot 54) - och framförallt 50 % fler godkända hopp (36 mot 24).

* I den kvinnliga finalen fick man uppleva totalt bara 22 hopp av de tre blivande medaljörerna, i den manliga gjordes däremot 31 hopp av topptrion. Dvs ca 40 % fler.

* I den kvinnliga finalen hoppade ingen på mer än fem höjder, i den manliga hoppade de fem främsta på sju eller åtta höjder.

* Inga delade placeringar och bara två av nio hoppare stannade på samma höjd. Dvs placeringarna avgjordes nästan helt av hur högt man hoppat och inte av ev "slarvrivningar". I den kvinnliga finalen var bara 1:an Beitia ensam på sin höjd, för alla övriga placeringar fällde rivningar på vägen avgörandet.

Nu skall det sägas att det manliga schemat i Göteborg inte heller var något ideal. Med så tidiga 2 cm-höjningar valde hopparna att bara hoppa på varannan höjd i början. Därför hade det varit bättre med något i stil med 2.15 - 2.19 - 2.22 - 2.25 fram till 2 cm-höjningarna.

Vad vill man uppnå med brutalhöjningarna?

Men den grundläggande frågan är varför ansvariga tekniska delegater på de stora internationella mästerskapen gjort brutalhöjningar till det gängse mönstret. Vad är det man tror sig åstadkomma?

För det är ju negativt både för de aktiva och för publiken med tävlingar som består mest av rivningar och där kampen om placeringarna huvudsakligen avgörs av ev rivningar på vägen i stället för av att man klarat olika höjder.

Det enda syfte som kan finnas skulle vara att korta tiden som höjdtävlingen pågår. Men är detta verkligen ett problem? Att vissa höjdtävlingar bli långdragna beror ju nästan alltid på yttre faktorer (ceremonier, korsande grenar osv) som gör att de aktiva inte tillåts hoppa.

Fast den logiska lösningen på ett sådant problem är förstås att eliminera de störande faktorerna och inte som nu sker att straffa de redan förfördelade höjdhopparna genom att strypa deras tävling.

I synnerhet inte inomhus när det stora "krockelände" som rått i åratal på de stora mästerskapen nu är eliminerat sedan "världen" till slut fattat att höjdhopp skall gå "på längden" och inte "på tvären" i arenan. På det sättet undviks konflikterna med längd och stav och höjden kan göras i stort sett utan påverkan av andra pågående grenar.

PS. Man kan fundera på hur "Årets höjdartävling" nationellt, dvs kvinnliga höjden på inne-SM i Norrköping hade sett ut med ett brutalschema modell IEM i stället för det "kapacitetsbalanserade" vi hade med från 1.72 först två 4 cm-höjdningar, sedan två 3 cm och därefter 2 cm.

De åtta bästa på SM gjorde i snitt 9.6 hopp var (fördelat på 5.6 olika höjder) - på EM var motsvarande snittsiffror 6.5 hopp (på 4.0 olika höjder). SM-utfallet blev att av de sju bästa satte tre pers, tre årsbästa och den sjunde var en cm från sitt årsbästa! På EM satte bara de tre bästa årsbästa och ingen alls förbättrade sitt personbästa.