Man ska inte ropa hej ....
Sedan 1970-talet har idrotten med hela tiden stegrad intensitet arbetat mot förekomsten av doping. Det synligaste redskapet har varit dopingtesterna där de aktiva i samband med tävling, senare även oannonserat under träningsperioder, fått avlämna urinprov - och på senare år också blodprov.
Många dopingförseelser har under årens lopp avslöjats på det sättet. Samtidigt har det dock funnits en gnagande känsla av att analyserna inte alltid hade hunnit med att utvecklas i takt med preparaten.
Ett känt exempel var den s k Balco-affären i USA som började rullas upp för snart tio år sedan och som i slutänden retroaktivt fällde ett antal aktiva inkl superstjärnan Marion Jones trots att de från början "klarat" alla sina tester.
Nya vapnet: Analysera om!
Men dopingbekämparna insåg också att det fanns ytterligare ett vapen till att tillgripa. Nämligen att börja spara dopingprov för vilka inte den första analysen avslöjat något otillåtet. Detta för att i framtiden – när metoder och teknologi förbättrats – kunna göra en ny analys.
Att spara precis alla prov var förstås en praktisk omöjlighet. Man koncentrerade sig därför i början på prov tagna på toppnamnen vid de allra största tävlingarna, som OS och VM.
Detta drogs igång i samma veva som den världsomspännande anti-dopingorganisationen WADA tog fram ett för alla idrotter och länder gemensamt anti-dopingreglemente. I detta ingick bl a en preskriptionstid på åtta år.
Taktiken för det fortsatta agerandet var därmed självklar: För att optimalt utnyttja den alltid pågående utvecklingen av analystekniken skulle man vänta med omtestningen maximalt länge, dvs till strax innan preskribtionstiden gick ut.
Avslöjade efter åtta år
I fjol fick vi så den första indikationen på vad denna nya metod kunde ge till resultat. Fyra medaljörer vid Athen-OS 2004 hade efter knappt åtta år avslöjats som dopade och blivit retroaktivt diskade:
Mästaren Jurij Bilonog (kula), 2:an Ivan Tsichan (slägga) samt 3:orna Svetlana Kriveljova (kula) och Irina Jattjenko (diskus). En tid efteråt följde beskedet att omtesten gällande slägg-1:an Olga Kuzenkova också den hade gett ett positivt resultat.
Så i förra veckan nåddes vi av nästa stora tillkännagivande som gällde omtestning av prov tagna vid VM i Helsingfors 2005. Denna gång omfattade listan sex namn:
Två av dem – släggvinnarna Tsichan och Kuzenkova – återkom från OS 2004-gruppen och dessa fick nu sällskap av kul-1:an Nadzeja Ostaptjuk, längd-2:an Tatiana Kotova, slägg-2:an Vadim Devjatovskij och kul-5:an Andrej Michnevitj.
Än så länge är inte ärendena slutförda (med ändrade resultatlistor, återkrävda medaljer och prispengar osv) men det är viktigt att veta att de slutliga konsekvenserna inte kommer att inskränka sig till tävlingarna där urinproven togs.
Många ändrade resultatlistor
T ex har både Devjatovskij (2000) och Michnevtij (2001) tidigare dopingavstängningar vilket innebär att den nu avslöjade förseelsen 2005 skulle medföra livstids avstängning, dvs alla resultat därefter ogiltiga. Samma gäller Tsichan och Kuzenkova om man kombinerar omtesterna för OS 2004 och VM 2005.
Kuzenkova hade inga senare mästerskapsframgångar men Devjatovskij, Michnevitj och Tsichan har alla nått framskjutna placeringar i ett flertal stora mästerskap från 2006 och framåt.
Dessutom försvinner för Kotova och Ostaptjuk ett antal medaljer från 2006 och 2007 som hamnar inom den automatiska 2-årsdiskning som följer på en dopingförseelse. För Ostaptjuk väntar därtill en permanent avstängning fr o m OS 2012 där hon ju av dopingskäl redan i somras fick återlämna guldmedaljen.
Dvs det är många resultatlistor som kan behöva skrivas om i efterhand. Och den hanteringen är inte heller banal eftersom vissa strykningar skulle komma att lyfta upp aktiva som tidigare eller senare avslöjats dopade. Något som är svårt att inte uppleva som mycket stötande.
Vem är värd bronset?
T ex skulle OS-bronset i slägga 2004 gå till Vadim Devjatovskij som var avstängd 2000-02 och som nu avslöjats dopad 2005! Frågan är alltså om det inte behövs en regel om att ingen som före eller efter beslagits med en allvarlig dopingförseelse kan bli retroaktivt promoverad till medaljör?
Vad gäller Tsichan och Devjatovskij tillkommer en ytterligare absurditet: Efter OS 2008 diskades de för doping men sedan de överklagat till internationella skiljedomstolen för idrott CAS friades de 2010 och återinsattes då som medaljörer i släggtävlingen. Nu kan det alltså bli aktuellt att plocka bort dem igen.
Problematiken med retroaktiva avslöjanden är något som vi nog kommer att få leva med åtminstone ett tag framöver – och det inte bara beroende på om-analyser av gamla dopingprov.
För också det moderna systemet med "biologiska pass" innebär oundvikligen retroaktiva påföljder. Där tar man ju ett flertal blodprov över längre tidsperioder och jämför analysresultaten för att ur dessa mönster kunna avslöja ev manipulationer.
Biologiska passen avslöjar
Hittills har ett drygt tiotal fall rapporterats och renderat straff. För även om diskningsbesluten kom 2012/2013 var straffen retroaktiva och sträckte sig i ett par fall så långt tillbaka som till 2009.
Det innebär bl a att två av tre ursprungliga 800m-medaljörer (Zinurova och Rusanova) och 3000m-tvåan (Syreva) på IEM 2011 skall strykas liksom tre medaljörer på EM 2010 (1:orna på 5000m/marathon Bekele/Julamanova samt 2:an på 10000m Abitova). Även Syrevas 3000m-vinst vid Lag-EM i Stockholm 2011 behöver raderas.
Vid en internationell konferens nyligen uppgavs det f ö att ytterligare ett drygt 15-tal fall av förmodade ”biologiska pass”-förseelser just nu är under utredning. Så vi måste nog tyvärr räkna med fler avslöjanden med retroaktiva konsekvenser.
Självklart kan man tycka att det är bökigt och trist med att åratals i efterhand behöva skriva om resultatlistor.Men det är ändå oundvikligt om vi vill att historien skall bli så rätt och rättvis som möjligt.
Finns pengarna kvar?
Finns ovedersägliga bevis för att någon fuskat vore det ju orimligt att låta det bero. Finns regeln om att upp till 8 år gamla förseelser skall föranleda påföljder måste den tillämpas konsekvent.
Allra viktigast i den här nya verkligheten är förstås den tydliga signalen till aktiva som överväger att fuska att även om de skulle klara testen för stunden kan sanningen komma ikapp dem ända upp till åtta år senare.
Och då är det inte bara medaljer utan också prispengar som skall lämnas tillbaka, vilket nog för många kan bli svårare att hantera än själva vanäran.
Fast mest sorgligt i sammanhanget är förstås att de rättmätiga vinnarna den där gången bestals på förtjänt uppmärksamhet och uppskattning för sina prestationer. Upplevelsen av att ha stått på en prispall - kanske allra högst upp - och hyllats går ju aldrig att återskapa retroaktivt!