Det oslagbara rekordet?

Världsrekordhållaren Darrell Brown (792) och Mark Lewis-Francis (300) möttes som synes på JVM 2000. Då med klar fördel för britten som vann överlägset på 10.12 medan trinidadiern precis missade medalj på 10.40. (foto: Deca Text & Bild)

Genom hela friidrottshistorien har det alltid funnits diskussioner om "oslagbara rekord", dels resultat så fenomenala att samtiden uppfattade dem som närmast övermänskliga, dels resultat som tycktes få evigt liv som rekord.

Det klassiska exemplet från någorlunda modern tid är förstås Bob Beamons 8.90 i längdhopp vid OS i Mexico City 1968, ett resultat som uppfyllde båda kriterierna. Dels innebar det ju en höjning av gällande rekordet med svindlande 55 cm, dels gick ju åren utan att någon var ens nära att hota.

Men till slut föll det ändå - vid den oförglömliga duellen mellan Carl Lewis och Mike Powell i VM-finalen i Tokyo 1991 - och det ödet har historien lärt oss drabbar alla rekord förr eller senare? Eller gör det verkligen det?

Det är ju ett antal framförallt kvinnliga rekord från 1980-talet som kommit att allteftersom åren går framstå som rent faktiskt ouppnåeliga för senare tiders aktiva. Sådana rekord som 10.49 på 100m, 47.60 på 400m, 22.63 i kula och 76.80 i diskus är ju långt bortom de referensramar vi levt med under de senaste två decennierna.

Överlever mot alla odds

Men förutom rekord som är så fenomenalt bra att de verkligen framstår som oslagbara finns det också rekord som kontinuerligt är under attack från alla håll men som ändå på något märkligt sätt överlever och överlever och överlever.

Det kanske mest slående exemplet är juniorvärldsrekordet för pojkar på 100m. Det har sedan sommaren 2003 tillhört Trinidad-Tobagos Darrell Brown genom de 10.01 han då gjorde i kvartsfinalen på VM i Paris.

Men historien börjar egentligen tidigare än så: För när IAAF införde officiella världsrekord för juniorer (19 års) 1987 blev det första rekordet INTE den så långt bästa tiden - Stanley Floyds 10.07 från 1980 - utan i stället de 10.09 som Mel Lattany hade gjort två år tidigare (1978).

Inte heller de 10.08 som Andre Cason noterade 1988 (i nollvind på USA:s juniormästerskap) eller de 10.06 som Davidson Ezinwa hade 1990 uppfyllde alla de krav som IAAF ställde på ett officiellt rekord. I Ezinwas fall fanns det frågetecken kring vinden, vad som fallerade för Cason var förmodligen att man inte tänkte på att fixa dopingtest direkt efteråt.

Så den första godkända förbättringen av Lattanys tid var 10.08 av Obadele Thompson 10.08 i El Paso 1994 som följdes tre år senare av Dwian Chambers 10.07 (med +2.0-vind) vid JEM i Ljubljana.

Vindmätaren fick fnatt

Men så kom det stora lyftet vid VM i Edmonton då klockan i den tredje kvartsfinalen stannade på 9.97 för britten Mark Lewis Francis - ännu inte fyllda 19 år - som inte heller tryckte hela vägen. Personligt rekord med 13 hundradelar och vinden var ... minus 2.9 m/s???

Överhuvudtaget bjöd kvartsfinalerna - där toppnamnen bara "joggade" - på supertider raktigenom samtidigt som vindmätaren visade i tur och ordning -2.3, -5.1 (Maurice Greene 9.88 ...), -2.9, -2.8 och -1.1. Någonting var uppenbart väldigt mycket fel och till slut tvingades ansvariga erkänna att vindmätaren hade drabbats av ett tekniskt fel varför alla vinduppgifter som registrerats saknade värde.

Något som i sin tur innebar att alla eventuella rekord som noterats inte kunde få ett officiellt godkännande. Blev Mark Lewis-Francis därmed "bestulen" på ett rekord? Knappast, det allra mesta pekar på att hans lopp gynnades av en medvind som gett klart över +2.0 på en schysst vindmätare.

Man bör även notera att MLF blev utslagen redan i semin (där han hade 10.26) i Edmonton och att han aldrig senare i karriären (som faktiskt fortfarande pågår) ens i medvind sprungit fortare än de där 9.97 i VM-kvarten 2001. Hans personbästa i godkänd vind lyder på 10.04 och är från 2002.

Juniorrekord och senior-VM-silver

Så inget rekord för Lewis-Francis och i stället var det alltså Darrell Brown på nästa VM (Paris 2003) som blev ny juniorvärldsrekordhållare. En märklig tillfällighet var att hans 10.01 också noterades i en kvartsfinal. Men det var ändå inget slumplopp eftersom Brown följde upp med seger i semin och silver i finalen hundradelen från guldet.

Och dessa 10.01 har alltså på något förunderligt sätt lyckats överleva som världsrekord för juniorer ända in i nutid. Det verkar nästan som det skulle besitta någon slags magiska krafter som gör det "untouchable".

Dels har tre av de fem senaste internationella juniormästerskapen vunnits på i tur och ordning 10.04/+0.2 (Christoph Lemaitre JEM 2009), 10.05/+0.1 (Adam Gemili JVM 2012) och 10.07/+0.3 (Jimmy Vicaut JEM 2011). Dvs i nästan vindstilla har dessa tre varit bara någon handfull hundradelar ifrån. Hade något av de tre loppen i stället haft +1.5 eller så skulle rekordet ha fallit.

Kostbara arrangörsmissar

Dels har två tangeringar av Browns rekord 10.01 inte fått IAAF:s godkännande p g a skäl som framstår som mer formella än "idrottsliga":

USA:s Jeffery Demps fick inte sina 10.01 vid OS-uttagningarna 2008 i Eugene godkända därför att det inte hade gjorts en "nolltest" ("skott-på-linjen-test) av eltidtagningen. Men vi talar alltså inte om en liten "bytävling" utan om nationsmästerskapen i världens främsta friidrottsnation.

Japans Hideyuki Kiryu fick inte sina 10.01 i Hiroshima våren 2013 godkända därför att vindmätaren som användes var av den traditionella propellertypen och inte den moderna ultraljudstypen. Det finns dock inget faktaunderlag som säger att mätarmodellen har någon betydelse - och det uppmätta vindvärdet +0.9 i Kiryus lopp var mindre än hälften av det för rekord tillåtna.

Faller rekordet i år?

Så visst kan man tycka att Demps och Kiryus prestationer rent idrottsligt var "moraliskt" värda att bli godkända som rekord. Men så blev det alltså inte p g a skäl som inte hade dugg med dem och deras insatser att göra. Det finns inget som pekar på annat än att de sprungit på 10.01 i godkänd vind.

Kiryu som är född 1995 får nya chanser i år men frågan är om han inte ändå kommer att bli förbigången av USA:s jämngamle Trayvon Bromell. Denne öppnade nämligen sitt 2014 förra helgen med att vid Texas Relays i Austin springa först 10.02/+0.9 i försöken och sedan 10.01/+1.5 i finalen.

I båda loppen var Bromell dessutom helt opressad och vann med 1½ meter.10.01-tiden skulle alltså vara tangerat juniorvärldsrekord men med tanke på de öden som drabbade Demps och Kiryu är det nog klokast att inte föregripa utfallet av IAAF:s granskningsprocess ....

(foto: Deca Text & Bild)

Bromell huvudkandidat

Fast nog känns det just nu som Trayvon Bromell är den som i år skall kunna rensa bort "alla om och men" vad gäller juniorvärldsrekordet på 100m genom att föra det en bit under dröm-10. Och det kan ske väldigt snart!