Hur kunde det bli delat
IVM-guld i höjd?
För allra första gången i friidrottens VM-historia stod två personer högst upp på prispallen i en individuell gren: Kamila Licwinko (t v) och Maria Kutjina delad förstaplatsen i kvinnlig höjd i Sopot 2014
(foto: Deca Text & Bild)
Vid IVM i Sopot blev den delade förstaplatsen i kvinnlig höjd (mellan ryska Maria Kutjina och polska Kamila Licwinko) ganska stort uppmärksammad som "historisk" av internationell media. Det var ju bevars allra första delade segern någonsin i någon gren på ett VM ute eller inne.
Men det var samtidigt ganska många i friidrottsvärlden som reagerade med inte bara förvåning utan även irritation när den kvinnliga höjdtävlingen - trots att det då fortfarande inte fanns en klar segare - avbröts sedan alla hade rivit ut sig.
För är det någon typ av tävlingar som finns till för att kora EN vinnare – Mästaren med stort M – så är det just precis de stora mästerskapen. Det är ju själva meningen med att vi har mästerskap.
Det är därför idrottsvärlden vimlar av förlängningar, straffsparkar, ”sudden death”, tie-break osv för att få ett avgörande. ”Oavgjort” finns bara inte som ett finalresultat – lila litet som i ett påveval! Att det aldrig blivit något delat VM-guld tidigare har alltså inte berott på att det aldrig varit jämnt utan på att man inte har accepterat det.
För precis som andra idrotter har friidrotten i sina regler alltid haft bestämmelser om speciella skiljeförfaranden som skall träda i funktion när den ordinarie tävlingen inte förmått att sortera fram EN vinnare. Men varför blev det då ändå inte så i höjdhoppet i Sopot?
Ny regeltext öppnade kryphålet
Förklaringen ligger i en regeländring för ett par år sedan som öppnade för att tävlingsledningen i förväg skall kunna säga att vi inte – ifall det skulle bli aktuellt – kommer att köra skiljehopp i höjd/stav. Inte sällan hade det ju hänt i ”vanliga” tävlingar att skiljehoppet blivit litet av en fars därför att berörda aktiva varit måttligt intresserade.
Faktum är också att i ganska många tävlingar är det inte så speciellt viktigt för någon part att det utkristalliserar sig en enskild vinnare. Det är egentligen bara i mästerskapen och då stora prispengar står på spel som det absolut måste till ett avgörande om förstaplatsen.
I Sopot gällde det ju i högsta grad - både mästartitel och betydande prispengar – men ändå inget skilje! Varför? Jo, därför att IAAF gjorde ett oavsiktligt – men likväl fundamentalt – misstag i den exakta formuleringen av den nya regeln. Man råkade nämligen likställa ”de aktiva vill inte” med ett förhandsbeslut av arrangör/förbund att skiljehopp inte skall genomföras.
När då Licwinko snackade ihop sig med Kutjina hade arrangören olyckligtvis alltså inte något regelstöd för att tvinga dem att hoppa vidare utan var tvungen att acceptera en delad seger.
Lämna wo = motståndaren vinner
Men hade arrangören inte varit lika maktlös hur än regeln varit formulerad om de aktiva vägrat hoppa? Nej, faktiskt inte! För i paragrafen som specificerar hur ett skiljehopp skall gå till står det att den som väljer att ”lämna walk-over” till ett försök i skiljet därmed automatiskt ger segern till den andra.
Nu i Sopot skulle den regeln ha fungerat så här: Man gör klart för skiljehopp som skall börja med fjärde försöken på 2.02 och ropar upp Kutjina (först i hoppordningen). Om hon då hade sagt ”Jag avstår” hade svaret blivit ”OK, då får du silver och guldet går till Licwinko”.
Inför det alternativet hade Kutjina naturligtvis hoppat och därmed tvingat Licwinko att göra detsamma. Ty hade polskan avstått efter att Kutjina rivit så hade tävlingen ju på samma sätt varit avgjord till ryskans fördel.
Dvs grundprincipen är att i det ögonblick som någon avstår att hoppa så avstår han/hon automatiskt alla sina anspråk på förstaplatsen. (Nyckeln är alltså att fråga en i taget och inte alla på en gång!).
Snar regeljustering?
Man kan förmoda att ansvariga på IAAF snarast gör den nödvändiga korrigeringen av regeltexten så att skiljehopp blir obligatoriskt på tävlingar som VM genom att ”aktiva vill inte” inte automatiskt ger delad förstaplats.
Dvs delad seger skall bara kunna bli aktuellt om det i förväg beslutats (av arrangör eller ansvarigt förbund) att det inte skall vara något skiljehopp på tävlingen. Utan sådant förhandsbeslut kör man skilje – punkt!
PS.
I de intervjuer med Licwinko och Kutjina som publicerades på IAAF:s hemsida efteråt framgår tydligt att Licwinko var den pådrivande för att man skulle avstå att hoppa (hon själv kände sig för ”urladdad” för att orka fortsätta) och att hon ganska lätt fick med sig Kutjina.
Det intressanta är att Kutjina säger att hon efter sin sista rivning på 2.02 trodde att hon redan förlorat tävlingen! Det var förklarinngen till att hon redan hade börjat packa ihop sina grejor när Licwinko kom fram och började argumentera.
Kutjina blev nog därför så glatt överraskad och överrumplad av möjligheten att trots allt få dela guldet att hon aldrig riktigt kom sig för att överväga möjligheten att få stå som ensam vinnare.
PS till PS. Man kan verkligen fundera på hur någon som är inblandad i segerstriden i en VM-final inte själv – eller genom sin tränare på läktaren – i varje läge har full koll på hur man ligger till i tävlingen.