Framtidens OS-program?
"Topsy" Lindblom var först 1912, Arne Åhman följde efter 1948 och 2004 var det - som synes ovan - Christian Olssons tur att bli olympisk mästare. Kommer ett fjärde svenskt OS-guld i tresteg kunna bli ens en teoretisk möjlighet? (foto: Gordons förlag)
De senaste dagarna har i mediavärlden cirkulerat uppgifter om att Internationella Olympiska Kommittén IOK planerar att på sikt (dvs med början i Tokyo 2020) plocka bort ett antal specificerade grenar från friidrottens OS-program. Syftet skulle vara att få utrymme för nya idrotter på OS utan att behöva öka totala antalet deltagare och grenar.
Eftersom friidrotten är den klart största OS-idrotten mätt i både deltagar- och grenantal är det naturligt att den kan upplevas som ett möjligt framtida ”bantningsobjekt”. Varifrån påståendena om att ett fyra specifika friidrottsgrenar – 200m, 10000m, tresteg och kula – redan identifierats som ”bortplockningskanditaterna” är dock något grumligt.
Det kan i och för sig handla om en avsiktlig ”försöksballong”, men mer sannolikt är det några personer som på eget initiativ börjat leka med tanken en sen kväll - och att deras spekulationer sedan på nolltid fått ett eget liv som rykte i de moderna elektroniska kanalerna.
Visst har friidrotten många grenar, men det som är intressant i sammanhanget är att detta inte är någon nyhet. Tvärtom har alla grenar i dagens internationella mästerskapsprogram funnits med på OS i över hundra år. De allra flesta ända sedan premiären 1896. Dessutom försvann ett antal OS-grenar tidigt på vägen.
Kvinnorna enda utökningen
Nuvarande program har faktiskt gällt sedan 1928 och det enda sätt på vilket friidrotten sedan vuxit är genom att kvinnorna steg för steg närmat sig det manliga programmet. Sista steget i den processen togs i Beijing 2008 då hinderlöpning blev en OS-gren även för kvinnor.
I sammanhanget är det värt att nämna att OS 1980 vägrade ta med då sedan flera år etablerade 400m häck och 3000m för kvinnor på programmet. IOK:s dåvarande ordförande Lord Killanin hade nämligen linjen att OS inte skulle tillåtas växa grenmässigt utan väldigt starka skäl. Konsekvensen då 1980 blev att IAAF den sommaren körde ett separat VM i dessa grenar.
En annan konsekvens av IOK:s restriktiva attityd blev att friidrotten efter många års tvekan kom till skott med att införa ett eget komplett VM (dessförinnan hade OS formellt haft status av VM i friidrott, även om knappast någon tänkte på det). VM-premiären kom 1983 och idag skulle det ju vara omöjligt att tänka sig en friidrottsvärld utan egna VM.
Sedan efterträddes Lord Killanin av Juan Antonio Samaranch som IOK-ordförande och då bytte IOK helt inställning från restriktiv till välkomnande och friidrottens nya kvinnliga grenar har därefter smidigt inkluderats i OS-programmet. För marathon var det t o m det olympiska accepterandet (för OS 1984) som drev fram dess mästerskapsstatus hos friidrotten. Vid den tiden var nämligen 3000m den längsta ordinarie sträckan för kvinnor.
Multivinnare allt ovanligare
Hur som helst är det omöjligt att anklaga friidrotten för att under senare år ha hittat på nya grenar eller klasser. Det har inte blivit hopp med kort och lång ansats, det har inte blivit fler löpdistanser, det har inte blivit fler redskapsvikter i kast, det har inte blivit fler typer av mångkamp osv.
Konsekvensen av detta är att friidrotten inte producerar multimedaljörer av den typ som är möjlig i andra sporter som t ex simning och gymnastik.
På medeldistans (800m + 1500m) måste man gå tillbaka ett halvsekel i tiden för att hitta någon dubbelvinnare. Undantagen finns numera bara på sprint (100m + 200m) och på långdistans (5000m + 10000m) och där krävs det dessutom p g a den hela tiden hårdnande konkurrensen någon alldeles extra (som Usain Bolt eller Mo Farah) för att lyckas med dubbeln.
Exklusiviteten gör också att när någon – som dessa två senast i London – lyckas så blir det omedelbara ”klassiska idrottsögonblick” som lyfter hela evenemanget OS på ett sätt som inget annat förmår. I det perspektivet är det svårt att se hur snacket om att stryka just 200m och 10000m kan ha kommit upp just nu. IOK om några måste ju tänka på vad som kan ge stort genomslag i media och hos allmänheten över hela världen.
Unika kravprofiler
Världens ledande friidrottare är alltså numera nästan helt 1-grensspecialister, dvs grenarna har så pass olika kravprofiler att man idag inte på ett och samma träningsupplägg kan nå vinnarklass i mer än en.
Detta innebär i sin tur att om man plockar bort etablerade grenar - som t ex nu omryktade tresteg eller kula – så fråntar man dessa friidrottare deras enda möjlighet att bli olympier. Kula är dessutom den mest tillgängliga och därmed även mest utövade kastgrenen.
Friidrottens grenprogram är alltså inte olika varianter av ”samma sak”, kort och lång häck är verkligen unika inbördes i sina kravprofiler precis som stav och tresteg eller som slägga och spjut. I löpningen finns ett visst släktskap men ändå är spridningen av distanserna sådan att överlappningen är minimal.
Att friidrotten har många grenar innebär alltså inte att enskilda aktiva ges många chanser på samma OS utan i stället att aktiva med många olika slags talang ges varsin chans. Friidrotten har inga potentiella multivinnare som tvingas att välja bort reella segermöjligheter för att man helt enkelt inte hinner/orkar med allt på menyn.
Friidrotten är egentligen inte en idrott utan samlingsnamnet på ett stort antal enskilda idrotter som till sitt innehåll är mer olika inbördes än organisatoriskt helt självständiga idrotter som t ex tennis, badminton, bordtennis och squash. Vår egen interna mångfald skall rimligen inte användas som argument emot oss.
Globaliteten en styrka
Så nog finns starka sakliga skäl för att bantningen av grenprogrammet på OS inte borde ske på friidrottens bekostnad. För bortsett från den självklara jämlikhetsprocessen (alltså samma grenprogram för kvinnor som för män) har inte friidrotten minsta skuld i att OS-programmet blivit så omfattande att det nu upplevs ett ökande behov av gallring.
Vår globala status - att vara tillgänglig i princip överallt på jordklotet - borde också vara ett viktigt argument. I vilken annan idrott skulle länder som St Kitts & Nevis och Botswana realistiskt kunna hoppas på OS-medaljer?
Att vi dessutom är en "mätningsidrott" och inte "tyckandeidrott" borde rimligen precis som vår jämlikhet i grenutbudet också vara positiva faktorer i den slutliga bedömningen.
Sista ordet i den här frågan är naturligtvis inte sagt, knappast ens det första. Fast samtidigt måste vi vara medvetna om att friidrottens traditionellt unika ställning på OS inte är något som för evigt är ställt utom allt ifrågasättande. Nya idrotter vill hela tiden få ta del av den olympiska statusen med allt vad den innebär.