Brittiskt rekord eller kryss?
Ur IAAF:s aktuella regelbok.
När en videoupptagning av Greg Rutherfords brittiska rekordhopp 8.51 i Chula Vista förra veckan publicerades på Youtube började direkt diskussionerna om hoppet verkligen var giltigt.
Diskussioner som fick en extra nerv när Rutherfords landsman och längdkollega Chris Tomlinson på Twitter publicerade en förstoring - plockad från videon - av Rutherfords upphoppsfot på plankan.
För den spontana känslan man fick av den bilden var att det handlade om ett tydligt övertramp. Fast kameran hade tagit bilden snett bakifrån och inte rakt från sidan så det fanns risk för någon form av synvilla.
Men vad kan man då trots allt utläsa ur bilden? Ganska mycket faktiskt även om man inte har det önskvärda klockrena rakt-från-sidan-perspektivet:
1. Visst är det väl så att åtminstone ett par centimeter av Rutherfords tåhätta sticker framför den helvita plankans kant?
2. Vi vet ju dessutom att den vita plankan är 20 cm bred och vi ser att Rutherfords bakkappa sticker ut bara ca 5 cm bakom plankan. Vi vet att Rutherfords sko knappast är kortare än 30 cm (motsvarar ungefär storlek 43 - Rutherford sägs ha 45).
Tån måste ha stuckit fram
Enkel matematik ger då att tån borde sticka ut ca 5 cm framför framkanten. Visst var kanske fotisättningen inte exakt i hoppriktningen (= vinkelrätt mot plankan), men så skev är den på långa vägar inte att tån skulle kunna komma inne på plankan (foten skulle behöva peka drygt 30 grader åt sidan).
Men om nu Rutherford hade ett flera-cm-tramp hur kan det då komma sig att han fick vit flagg? Med ett sådant tramp bara måste det ha blivit ett tydligt odiskutabelt märke i plastelinavallen omedelbart bortom plankans kant! Varför blev det inte det?
Svaret på den frågan är det kanske mest intressanta med bilden: Det fanns helt enkelt ingen plastelinavall!!! Däremot fanns en gul markering (av okänt material) vars ovansida var helt i nivå med plankan och marken!
I diskussionerna efteråt har USA:s nationsförbund USATF uttalat att tävlingen var sanktionerad och därför genomförts i enlighet med gällande (internationella) regler och med legitimerade funktionärer.
Men det är alltså en osanning vad gäller det första ledet.
Varför fanns ingen plastelinavall?
För de internationella reglerna föreskriver plastelinavall (se bilden överst!) och vi har det ju på varenda tävling - ända ned på distriktsnivå - där man hoppar längd eller tresteg med planka. Men varför hade man det då inte på tävlingen i Chula Vista som t o m hade världselitdeltagande?
Förklaringen är lika överraskande som lätt svindlande ur vårt europeiska perspektiv: I den amerikanska universitetsfriidrotten har man i detta avseende helt egna regler som inte följer den internationella friidrottens!
Ur NCAA:s aktuella regelbok
Som framgår av bilden ovan är det t o m så att man uttryckligen föreskriver att ytan omedelbart bortom plankan skall vara i nivå med marken! Det får alltså inte vara någon övertrampsvall där! Alla hopp skall dömas helt visuellt av domaren utan något som helst hjälpmedel.
Något som ställer extremt höga krav på domarnas kompetens, synskärpa, iakttagelseförmåga och alerthet. Vilket tyvärr tycks ha fattats i detta fall eftersom trampet var så pass tydligt att det inte skulle ha behövts någon plastelinavall.
Vad gör Brittiska FIF?
Men det här var ju ingen universitetstävling utan en "öppen" tävling med internationellt deltagande som då naturligtvis måste följa IAAF:s regler. Varför körde man då efter NCAA-reglerna?
En mycket bra fråga. Man kan väl ana att domarna var vana vid universitetstävlingar och helt enkelt inte tänkte på att det är andra regler som gäller i "riktiga" friidrottstävlingar.
Men en sådan fundamental miss är inget bra betyg på de legitimerade domarnas kompetens. Vilka slutsatser kommer USATF att dra av detta? Den riktigt intressanta frågan nu är dock hur Brittiska förbundet kommer att hantera detta delikata ärende.
Det är ju ingen tvekan om att tävlingen INTE genomförts i enlighet med IAAF:s regler (som kräver en upphöjd plastelinavall) och att avvikelsen med största sannolikhet medfört att vad som skulle ha varit ett kryss i protokollet i stället blev ett lysande rekord.
Men samtidigt handlar det om den olympiske mästaren ....
Ett varnande exempel
I alla överväganden som gäller godkännande av ett nytt rekord gäller det att komma ihåg att man har tre parter vars intressen har samma tyngd och som man måste ta till vara: Den som förlorar rekordet, den som får rekordet och den som i framtiden skall försöka slå rekordet.
Ett klassiskt exempel på när man (i detta fall IAAF) inte tänkte på den tredje parten utan bara på den andra och godkände ett starkt ifrågasatt resultat är kvinnliga rekordet på 100m:
Florence Griffith Joyners 10.49 då den officiella vindmätaren visade helt orimliga 0.0 trots att det var "halv storm". Ingen kvinna har sedan dess (dvs på 26 år) varit närmare än en och en halv tiondel - ens i medvind.