Nobelpriset
lär inte bli aktuellt
Varför springer han så snabbt? Många vill svara på den frågan.
(foto: Deca Text & Bild)
Vi lever i en verklighet där vetenskap har hög status och där forskarrön per automatik får en hög trovärdighet. Och självklart är det svårt för gemene man att ifrågasätta påståenden som sägs ha sin grund i vetenskaplig forskning.
Inte ens medierna bedriver någon kritisk granskning, tvärtom är de gärna översnabba med att vidarebefordra påstådda forskningresultat som ger underlag för bra rubriker. En inställning som forskarna också är väl medvetna om ....
Ett exempel från relativt modern tid är UCLA-forskarna som 1992 kom fram till att kvinnor skulle springa fortare än män inom en mycket snar framtid (skulle faktiskt nu redan ha hänt i flera grenar). Och ett annat är den australiensiske antropologen som 2009 hävdade att fossila fotspår visade att aboriginer sprungit i Bolt-tempo för 20000 år sedan.
Myter om vetenskapen
Trots att det inte skulle ha tagit många minuter att vederlägga dessa spektakulära påståenden fick de i stället fritt snurra runt i radio, TV och tidningar – och förstås i det senare fallet även på internet – och därmed erhålla en helt oförtjänt status av vedertagna sanningar helt enkelt därför ”att alla överallt ju säger att det är så”.
En myt om vetenskaplig forskning är också att det handlar om ett slags förutsättningslöst sökande efter sanningen. I själva verket är utgångspunkten nästan alltid en hypotes hos forskaren som han/hon sedan försöker styrka genom olika typer av undersökningar och studier.
Allra tydligast är detta när man söker efter icke omedelbart uppenbara orsakssamband av typen ”om man gör A så kommer det på sikt att få konsekvensen B”. T ex ”om jag äter mycket A så kommer jag om ett antal år med stor sannolikhet att drabbas av sjukdomen B”.
Allt beror på kroppssymmetrin - eller?
Ibland verkar det också som vissa forskare fullständigt snöar in på en tankegång och sedan ägnar all sin möda åt att göra allehanda olika studier på samma tema. Man kan undra om inte det är fallet när det gäller den forskare på Rutgers University i USA som tycks ha gjort studier av kroppssymmetrin hos den jamaicanska befolkningen till sin livsuppgift.
Världen fick först höra talas om detta för ett drygt år sedan när man kunde se tidningsrubriker som ”Jamaicans’ sprinting is all in the knees”, ”Symmetrical knees key to Bolt’s speed”, och ”Could symmetrical knees be the secret to Usain Bolt's success?”.
Utgångspunkten för dessa påståenden var en undersökning där forskaren mätt kroppssymmetrin hos en stor grupp 8-åriga jamaicaner och sedan 14 år senare låtit dem som ville vara med i en sprintertest. Det hade visat sig att de som då sprang snabbast (fast ändå inte speciellt snabbt) i allmänhet i barnaåren hade varit mest symmetriska i knän och fotleder.
Det är svårt att bli förvånad över ett sådant resultat eftersom raksprint ju handlar om att ta sig fram genom att växelvis ta steg med vänster resp höger ben. En lättare ”hälta” är i ett sådant läge en nackdel, som det inte borde behövas 14-åriga forskningsprojekt för att fastställa.
Hemligheten med stort H
Att man 2010 just valde att studera sambandet med sprintförmågan beror förstås på att Jamaicas framgångar på sprint då var en av de stora snackisarna i idrottsvärlden.
Alla var då på jakt efter ”Hemligheten med stort H” som förklarade varför denna befolkningsmässigt lilla nation kunde vara så dominant i en gren som är tillgänglig för i princip hela världen. Så forskarna såg nog en möjlighet till medierampljus på sin annars helt anonyma forskning – och de fick förstås alldeles rätt.
Fast kopplingen till just Usain Bolt var obefintlig eftersom man inte hade studerat honom alls. Så ingen vet än idag om hans knän är extremt symmetriska – eller rentav motsatsen, dvs relativt osymmetriska! Dessutom var ju de personer som verkligen hade undersökts långtifrån några supersprinters.
Läs hela studien!
Frågorna man inte svarade på
Studien lämnade i själv verket mer frågor obesvarade än den besvarade, t ex:
Är de bästa jamaicanska toppsprinterna de mest symmetriska? Är jamaicaner i allmänt mer symmetriska än andra folkgrupper i världen? Hur är det med symmetrin hos toppsprinters från andra länder? Är det verkligen bara symmetrin som är grejen, dvs är det helt OK att vara kraftigt hjulbent eller kobent bara benen är varandras spegelbilder? Osv.
Mediaintresset för studien dog också undan relativt snabbt förra året, men så den senaste månaden har det rullat igång igen med rubriker som ”The secret of the world's greatest sprinters revealed: Researchers find top Jamaican athletes have symmetrical KNEES”, ”Sprint prowess is in the knees” och ”Northumbria University reveals secrets behind Jamaica's sporting prowess”.
Det gick t o m så långt att den normalt ansedda tidskriften Scientific American uppmärksammade studien! Kittlingen av kopplingen till stjärnidrotten är uppenbart svåremotståndlig även för dem som borde begripa bättre!
Orsaken till det nya medialivet är att forskarna just publicerat en ny studie där man försökte ge sig på första frågan ovan, dvs ”Är de bästa jamaicanska toppsprinterna de mest symmetriska?”:
Är dina knän lika tjocka?
Man hade gått till MVP-gänget (dvs bl a Shelly-Ann Fraser-Pryce och Nesta Carter) och för 73 aktiva (dock bara 32 kortsprinters) i gruppen mätt symmetrin på knä, fotled och fot (mätningen gick till så att man bara mätte maxtjocklek på knän och vrister och längd på fötter) och tittat på korrelationen till deras tävlingsresultat.
Man hade också plockat ut en kontrollgrupp av drygt 100 ”vanliga” jamaicaner som i ålder, allmän kroppskonstitution m m var likvärdig med MVP-gruppen av elitsprinters.
Vad blev då resultatet? Jo, de elitaktiva var som grupp mer symmetriska i knä och fotled än kontrollgruppen medan grupperna var likvärdiga i fotsymmetri. Bland de elitaktiva var kortsprinterna mer symmetriska än övriga.
Men det riktigt intressanta är förstås hur stora skillnaderna var. Forskarna har bland elitsprinterna med hjälp av allehanda statistiska metoder arbetat för att skilja ut just symmetrin från alla övriga faktorer som kan tänkas påverka vilka tider man presterat. Vad blev då svaret? Jo, så här skriver forskarna själva:
“Regression models considering lower body symmetry combined with gender, age and weight explain 27 to 28% of the variation in performance among athletes, with symmetry related to about 5% of this variation.”
Dvs enligt sina egna kalkyler har man kommit fram till att om man kombinerar symmetrin med kön, ålder och kroppsvikt så förklarar det 27-28 % (alltså bara litet drygt en fjärdedel!!) av resultatvariationen - och av denna variation bidrar just symmetrin med 5 %.
Läs hela studien!
I stort sett försumbart!
5 % kan i förstone låta mycket och man tänker kanske spontant att för en sprinter som springer på 10 sekunder handlar det om en halvsekund – vilket ju är bra nära en oändlighet på sprint. Men det intressanta är att titta litet närmare på vad det faktiskt är 5 % av!
För det är inte av hela resultatet utan av resultatvariationen. Leker vi med tanken att MVP-sprinterna – som ju är en extrem elitgrupp – ligger på tider från kanske 9.80 och någon halvsekund uppåt betyder ju 5 % av variationen ett par-tre hundradelar!
Plötsligt är vi alltså nere på en nivå som är mycket mindre än den påverkan som väder och vind hade när sprinterna satte sina resp pers (en faktor som veterligen inte alls finns med i forskarnas kalkyler).
Så detta - alltså t o m enl forskarna själva - ytterst marginella inflytande för knäsymmetrin är alltså vad som fått rubriksättarna i media att utnämna detta till ”Hemligheten med stort H” när det gäller Jamaicas framgångar på sprint.
Återigen har det alltså tyvärr bevisats att vetenskapsmän utan nödvändig specifik kunskap om den aktuella idrottens betingelser kan komma fram till ”forskningsresultat” som i bästa fall – som den här gången - är betydelselösa, men som i värsta fall är direkt osanna.
Friidrotten med sina absoluta resultat är tyvärr extra drabbad. Detta eftersom det är så förrädiskt enkelt att trycka in div rekord eller andra resultat i någon typ av kalkylprogram och sedan dra svepande slutsatser av allehanda slag på grundval av siffrorna som trillar ut.
Vadå, kan musklerna också ha betydelse?
I den aktuella symmetristudien hittar man också följande stycke litet diskret insmuget:
“The only part of the sprinting apparatus thought in advance to be important that we did not measure was the buttocks, hips, and glutei maximi (the largest and strongest muscles in the human body). Muscular strength measurements and imaging techniques such as dual-energy X-ray absorptiometry may allow a chance for progress on this (possibly key) variable.”
Det är en fascinerande formulering eftersom man säger att det enda som skulle kunna vara av intresse, men som man inte gått in på var muskulaturen. Alltså som om en sprinters muskler vore något sekundärt att studera för en forskare som vill förstå vad som gör vissa sprinters snabbare än andra.
Men det är väl så det blir när man som forskare snöat in på ett favoritområde – i detta fall knäsymmetrin – och därmed bara förmår att betrakta och tolka världen genom dessa speciella glasögon.
Så vi kan vara trygga i att vi inte skall börja med att mäta knäsymmetrin när vi i fortsättningen letar efter sprinttalanger. Det finns betydligt viktigare och mer lättillgängliga urvalskriterier, t ex att kolla hur fort ungdomarna springer!