Att godkänna -
eller att inte godkänna?
I över 25 år nu har FloJos 10.49 varit konstant ifrågasatt
eftersom loppet gjordes i "halv storm" medan vindmätaren
påstod att det var vindstilla.
Ett av friidrottens kännetecken är de ytterst detaljerat strikta reglerna med syftet att göra resultat från olika tävlingar direkt jämförbara med varandra. Det handlar om anläggningen, utrustningen/redskapen och utförandet som allt skall vara så standardiserat det någonsin är möjligt.
Därför är det ett allvarligt problem för vår idrott när rekordresultats giltighet blir ifrågasatt genom att det uppstår tvivel på endera anläggningens regelmässighet, utrustningens funktion eller domarnas kompetens. För även om rekordet blir formellt godkänt av någon "politiskt tillsatt" förbundsinstans kommer det alltid att gnaga en osäkerhet.
Det klassiska exemplet som nu varit "en sten i skon" för världsfriidrotten i över ett kvarts sekel är Florence Griffith-Joyners 100m-världsrekord 10.49. Alla "vet" ju att de 0.0 m/s som vindmätardisplayen då visade var fullständigt nonsens och att den verkliga vinden låg långt över godkända gränsen +2.0 m/s.
Rutherfords 8.51
Ett färskare exempel på en litet lägre nivå kom i våras med Greg Rutherfords brittiska rekord i längdhopp 8.51. Det allra mesta pekar på att det var ett övertramp och att trampet inte blev ”registrerat” därför att arrangören körde tävlingen utan den i IAAF:s regler föreskrivna plastelinavallen.
Brittiska förbundet godkände till slut ändå Rutherfords 8.51 som nationsrekord med motiveringen att tävlingen genomfördes i enlighet med USA-förbundets regler, som tydligen inte kräver plastelina! En svindlande häpnadsväckande motivering:
Om något land skulle skriva in i sina regler att man får tjuvstarta, eller att man får använda för lätta kastredskap eller att man får tjepa fast ribban så skulle alltså även sådana resultat kunna godkännas som brittiska rekord!
Att uppfylla IAAF-reglerna – den internationella standarden för vår idrott – måste rimligen vara ett absolut minimikrav för ett godkänt rekord. Särskilt i detta fall där ju bristen hade en direkt avgörande betydelse för det som hela ifrågasättandet gällde (dvs tramp eller inte tramp).
Hade det varit världsrekord hade ett godkännande aldrig kunnat bli ens föremål för någon diskussion, eftersom det var ovedersägligt att IAAF:s regler om plastelinavall inte hade följts.
Pedrosos 8.96
Det finns lyckligtvis också exempel där ifrågasatta rekord aldrig blev godkända. Det mest kända exemplet är Ivan Pedrosos 8.96 i längdhopp i Sestriere 1995. Då angav vindmätaren godkända +1.2 m/s, men samtidigt visade TV-bilderna att en person i blå anorak gick och ställde sig framför vindmätaren - så att den hamnade i ett visst lä – varje gång Pedroso skulle hoppa.
Anorakmannen försökte efteråt förklara sitt beteende med att han bara var ett så stort Pedroso-fan att han ville se hoppen på nära håll. En ganska dålig bortförklaring med tanke på att han alltså ställde sig intill ansatsbanan drygt 20 m före plankan. Så det enda han kunde se av Pedrosos hopp var hopparens rygg från långt håll – om han nu alls såg något med tanke på den täta dimma som arenan var insvept i!
OBS: Anoraken på bilden har ingenting med
händelsen i Sestriere att göra!
Hur som helst kände sig ansvariga på IAAF tvungna att inte godkänna rekordet med motiveringen att den registrerade vinduppgiften inte var tillförlitlig p g a anorakmannens agerande. Fast det är ju inte omöjligt att vinden även med schysst mätning hade varit godkänd i det aktuella hoppet.
Så kanske blev det så att han "Pedroso-fanet" bestal sin idol på ett egentligen helt giltigt världsrekord! Men när vi inte vet säkert är det för friidrottens trovärdighet nödvändigt att fälla hellre än att fria.
Lewis-Francis 9.97
Ett annat exempel på den principen kom i VM 2001 i Edmonton där vindmätaren i kvartsfinalerna på 100m fick uppenbar fnatt och visade motvind när det i själva verket var en kännbar medvind.
I en av dessa kvartsfinaler sprang brittiske junioren Mark Lewis-Francis i mål på 9.97, nästan tiondelen under gällande juniorvärldsrekord. Tiden blev dock aldrig godkänd som rekord eftersom den vindstyrka som vindmätaren registrerat inte bedömdes som tillförlitlig.
Det blev aldrig något juniorvärldsrekord på 100m för Mark
Lewis-Francis, men åren före Edmonton-VM blev han först ungdomsvärldsmästare i Bydgoszcz och sedan (se bilden) juniorvärldsmästare i Santiago. (foto: Deca Bild & Text)
Man kan väl ana att IAAF:s tuffare agerande i fallen med Pedroso och Lewis-Francis hängde ihop med den evigt återkommande kritiken av hanteringen av Griffith-Joyners rekord. Även där fanns ju faktiskt väldigt starka skäl att sätta frågetecken för den vindsiffra som kom från vindmätaren.
Aouita 7:36.66 & Mutola 1:56.36
Problematiken med otillräckligt med koner på inomhusbanor utan sarg skördade ett par potentiella världsrekord under 1990-talet:
1992 sprang Said Aouita 7:36.66 på 3000m vid en tävling i grekiska Pireas och fick resultatet officiellt godkänt som innevärldsrekord av IAAF. Men sedan blev ansvariga uppmärksammade på TV-bilder som visade Aouita trampa på och innanför linjen i kurvorna. Det medförde att IAAF:s styrelse tog det unika (?) beslutet att återkalla rekordgodkännandet!
Sex år senare vid storgalan i franska Liévin vann Maria Mutola 800m-loppet på 1:56.36 - fyra hundradelar under rekordet. Men hon fick aldrig den tiden godkänd som världsrekord, då TV-bilderna tydligt visade hur hon trampade på linjen i sista kurvan.
På den tiden slarvades det mycket med konerna även på stora tävlingar, så ganska säkert var det fler av dåtidens rekord som egentligen aldrig borde ha blivit godkända.
De tre parterna
För det gäller ju att i handläggningen av varje rekordärende komma ihåg att de finns tre parter att ta lika stor hänsyn till:
1. Den man tar rekordet ifrån.
2. Den man ger rekordet till.
3. De som i framtiden skall försöka erövra rekordet.
Det är förrädiskt lätt att bara fokusera på den som just överträffat det gällande rekordet och sätta just den personens intressen i första rummet.