Kan det bli verklighet att Bolt, Johnson, Rudisha,
El Guerrouj m fl får sina världsrekord raderade?
Nollställa världsrekorden
– en smart idé?
av A. Lennart Julin
I svallvågorna efter de senaste avslöjandena om IAAF:s korrupta hantering av vissa dopingförseelser presenterade det brittiska förbundets ordförande Ed Warner för en tid sedan ett utkast till åtgärdslista för den internationella friidrotten. Mest uppmärksammat blev det drakoniska förslaget att stryka alla gällande världsrekord och börja om ”på ny kula” med rekorden.
Det radikala förslaget gavs stor uppmärksamhet i media över hela världen. Och många attraherades säkert vid första anblicken av denna alexanderhuggs-lösning och upplevde den smart, effektiv och t o m aptitlig. Att i ett svep rensa bort allt det gamla och börja om från början igen skulle kännas som en befrielse.
Men alla gjorde inte vågen för förslaget och ganska snabbt kom negativa reaktioner, framförallt från direkt berörda aktiva som såg sig som i alla avseenden rättmätiga rekordinnehavare. Genom denna retroaktiva bestaffning inför öppen ridå skulle de dessutom av sin egen idrott inför allmänheten indirekt stämplas som dopingfuskare.
Det är svårt att frigöra sig från känslan att de brittiska förslagsställarna i sin hedervärda ambition att i en ansatt situation för sporten ”visa handlingskraft” missat att först göra en grundlig analys av sitt förslags alla konsekvenser.
Hade man t ex insett att vanäran skulle drabba bl a ett par av deras egna hyllade legendarer, Paula Radcliffe (2:15 på maran) och Jonathan Edwards (18.29 i tresteg)?
Britterna har senare också backat från den ursprungliga drakoniska linjen och i stället kommit med flera förslag till olika uppmjukningar. Men går det att hitta en fungerande kompromiss på skalan mellan att stryka allt och att inte stryka något?
Det finns anledning att göra en grundlig analys av problematiken!
Historik
Tanken att nollställa världsrekorden och börja om från början är inte alls ny. Idén diskuterades ganska flitigt i friidrottstyckarkretsar i samband med millennieskiftet och motiven var exakt desamma då som nu: Det fanns ett antal världsrekord – framförallt på den kvinnliga sidan – som allmänt upplevdes som oslagbara för dagens hårdare dopingkontrollerade aktiva.
Detta eftersom det visat sig att ingen av senare generationers toppaktiva kvinnor lyckats komma ens i närheten av 80-talsnoteringar som exempelvis 47.60 på 400m eller 76.80 i diskus. I verkligheten runt millennieskiftet var toppnivån i bästa fall kring 49 blankt resp 70 meter. Och precis där befinner vi oss som bekant fortfarande nu ett 15-tal år senare, så det var inte bara en tillfällig ”talangsvacka”.
En inspiration till idén var förmodligen tyngdlyftningen som upplevt samma slags problematik och som därför på 1990-talet hade börjat om från noll genom det småfinurliga tricket att göra om viktklassindelningen så att inga gamla resultat längre passade in (utom i supertungvikt). Men inom friidrotten – som inte kunde kopiera viktklasstricket – förblev idén bara ett diskussionsämne.
Inget förbund eller annan officiell instans inom friidrotten kom med något konkret förslag om en omstart för rekorden, så frågan hamnade aldrig på agendan för något beslutsorgan. Däremot har själva tanken levt vidare och då och då aktualiserats på olika forum för friidrottsdiskussion.
Kollektiv bestraffning
Ingen förnekar att det är orättvist för den odopade att bli jämförd med rekord som förmodligen satts med hjälp av icke avslöjad doping. Men samtidigt är det minst lika orättvist att den som satt ett rekord utan doping skall bli fråntagen det för att någon tycker sig ha anledning att misstänka att andra rekordhållare fuskat.
Här man kan tala om en djupt orättfärdig och grym dubbel bestraffning av en oskyldig! Som tack för att man lojalt har följt alla regler blir man fråntagen värdet av sin prestation och blir dessutom indirekt stämplad som en simpel fuskare i allmänhetens ögon.
För inte skulle väl ett rekord kunna strykas av det ansvariga förbundet om inte det fanns starka skäl, ingen rök utan eld brukar det ju sägas.
En hypotetisk dialog från framtiden:
– Såg du att det blev nytt världsrekord i längd igår? Bill Smith hoppade 8.56!!
– Men 8.56 är väl inget rekord? Världsrekordet är ju 8.95 av Mike Powell från den magiska tvekampen med Carl Lewis vid VM i Tokyo 1991!
– Jo, det stämmer att Powell hoppade 8.95 då och att det blev godkänt som världsrekord och stått sig sedan dess. Men inte nu längre, för det har nyligen blivit struket från världsrekordlistan av IAAF.
– Vadå? Har det? Varför det?
– På grund av att misstänkt doping.
– Va? Misstänks Powell för att ha varit dopad?
– Nej, det finns absolut inga misstankar om att han var dopad.
– Men varför har man då strukit Powells rekord?
– Jo, därför att att det finns misstankar mot några världsrekordhållare i andra grenar! Då bestämde sig ansvariga för att stryka alla rekord.
– Så du menar att man skulle ha tagit ifrån Mike Powell hans världsrekord därför att man tror att några helt andra personer i andra grenar kan ha dopat sig? Det kan jag omöjligt köpa - så kan man ju bara inte göra. Det måste ligga mer bakom att man tagit ifrån honom hans världsrekord!
När är det bäst att göra nystarten?
Det här med att dra en gräns i tiden mellan ”oacceptabelt” och ”acceptabelt” är förknippat med ett gigantiskt mått av godtycke och det kommer att slå tillbaka. Det illustreras tydligt om man studerar den inofficiella ”millennierekordlista” som amerikanska facktidskriften ”Track & Field News” fört sedan 15 år tillbaka.
Senaste upplagan (som alltså gäller perioden 2000-2015) innehåller nämligen en handfull aktiva som tidigare eller senare avslöjats för brott mot dopingreglerna.
http://www.trackandfieldnews.com/index.php/archivemenu/13-lists/2525-tafn-world-records-anew-2000
Det vore naivt att tro att liknande situationer inte kommer att uppstå närhelst i historien man väljer att dra gränsen. Dessutom är det orimligt att ett resultats rekordstatus skall styras av vilken dag det gjordes, att 31 december underkänns men 1 januari – en enda dag senare – godkänns.
Skulle man – som britterna tänkte sig - göra en omstart per 1 januari 2016 skulle dessutom ett antal av ingen ifrågasatta resultat från 2000-talet strykas. Att glömma sådant som gjordes för kanske 20-30-40 år sedan låter sig kanske göra. Men att plötsligt blunda för det som hände så sent som i fjol är en omöjlighet. Sådana prestationer sitter kvar på allas näthinnor.
Dvs rekordbegreppet kommer att helt förlora sin mening om man gör sig historielös på det föreslagna sättet.
Bara en isbergstopp
Sedan gäller det att inse att världsrekord visserligen är ”tunga”, men att de faktiskt ändå är bara ett av oräkneliga uttryck för den centrala roll i vår idrott som de absoluta resultaten spelar och alltid har spelat.
Alla friidrottens minutiöst detaljerade regler har tillkommit just precis för att skapa standariserade/likvärdiga betingelser. Så likvärdiga att de på en viss tävling uppnådda resultaten alltid är direkt jämförbara i både tiden och rummet med alla resultat i samma gren från alla andra tävlingar.
Rekord finns dessutom på alla nivåer från ”hela världen” ner till den enskilde aktive som jagar pers. Aktiva mäter sig hela tiden indirekt mot andra aktiva genom att jämföra uppnådda resultat.
En liten liten del av det där isberget (foto: alj)
Dessutom är statistiken en fundamental del av vår idrott, nya prestationer värderas huvudsakligen just genom att använda historiska resultat som referens: ”Hon går in som trea genom tiderna”, ”Bästa resultatet av en junior på fem år” osv osv.
Dvs vi kan i och för sig med ett enkelt penndrag starta om själva rekordlistan, men vi kan ändå aldrig frigöra oss från den statistiska historia som genomsyrar friidrotten. Konsekvenserna blir i stället fullständigt absurda: ”Det här nya världsrekordet går in på 7:e plats genom tiderna” är ju en formulering som strider mot förnuft och logik.
Dubbla rekorduppsättningar?
När kritiken kom från sådana som Paula Radcliffe som vägrade acceptera att hon skulle bli fråntagen sitt marathonrekord bara för att det sattes ett antal år bakåt tiden ändrade sig Brittiska FIF. I stället föreslog man två uppsättningar rekord.
Man skulle alltså inte formellt stryka allt det gamla utan låta det stå kvar för evigt under beteckningen ”Historiska rekord” och sedan börja en helt ny rekordlista för ”Levande rekord”. Återigen är det svårt att frigöra sig från bilden av en ”skjuta från höften”-process bakom förslaget.
För hade man tänkt igenom det grundligt hade man snabbt insett att det aldrig skulle fungera i praktiken. Det kommer aldrig bli någon status i ett nytt rekord som alla omedelbart ser är betydligt sämre än det ”Historiska rekord” som kanske noterades bara något år tidigare.
Även med en sådan lösning skulle rekordbegreppet alltså förlora sin mening. I själva begreppet rekord ligger att det skall vara det bästa resultatet (i singularis!) alla kategorier. Att införa några slags A- och B-lag för rekord kommer aldrig att fungera, ingen kommer att förstå eller att bry sig.
Ändra litet på grenarna?
Nästa hugskott från britterna var att man skulle göra om alla grenar ”litet grand”. Med hänvisning till spjut – där friidrotten efter att ha ändrat redskapen började om från början för 25-30 år sedan – föreslogs att man skulle höja häckarna litet, göra kastredskapen litet tyngre och ändra löpsträckorna genom att t ex byta marathon (drygt 42 km) mot 50 km.
Det låter sig förstås göras även om det alltså skulle ske till priset av att all historisk resultatförankring försvann. Det kan säkert många – fast långtifrån alla – i dagens läge anse vara ett pris värt att betala för att uppnå ett som man tycker högre och viktigare mål för friidrotten i stort.
För nystarten i spjut är inte unik, vi har ”strukit historien” också vid övergången till bara eltid på sprint och vid ut/ombyggnaden av några kvinnliga grenar (exempelvis mångkamp och kort häck).
Men förslaget om att nu göra om alla grenar ”litet grand” har en annan och mycket viktigare hake: Att alla grenar faktiskt inte går att göra om ”bara litet grand”, dvs så att grenarna behåller sin grundkaraktär. Att byta tresteg mot fyrsteg skulle exempelvis inte vara en "modifiering" utan en helt ny gren.
Smalare banor och plankor?
Bristerna i ”branschkunskap” om friidrottens grenar och vad som styr prestationsnivåerna lyste dessutom igenom när man på fullt allvar talade om smalare banor i arenalöpning och smalare planka i längd/tresteg som lösningar.
För på vilket sätt skulle litet smalare banor påverka tiderna i banlöpning? Det är ju bara om man gör banorna så smala (typ 50 cm i stället för nuvarande 122 cm) att löparna riskerar att kroka i varandra i farten som förutsättningarna ändras på ett sätt som påverkar tiderna. Och då är alla häcklöpningar dessutom en omöjlighet.
Nej, vill man modifiera banlöpningarna så att gamla resultat blir statistiskt ogiltiga är lösningen att ändra distanserna. Alltså att byta ut 100 meter mot t ex 101 eller 103 meter. Hur kul skulle det bli? Och ifall alla rundbanedistanser inte längre skulle vara multipler av 100 meter kommer det att bli kaos med startlinjerna på all världens arenor som är byggda med ett 400m-varv.
Tanken bakom den smalare plankan i längd/tresteg är lika svårbegriplig. Uppenbarligen visste man inte att t ex det gällande världsrekordet i kvinnligt tresteg sattes ”med hela plankan kvar”? Visst kan en bra träff mitt på plankan ge ett bättre svar i upphoppet än om man hoppar upp på gummibanan före plankan, men det är marginellt i sammanhanget.
Den viktigaste nackdelen med att missa plankan i upphoppet är som bekant i stället att man tappar i uppmätt hopplängd, eftersom mätningen utgår från plankans framkant och inte upphoppsplatsen. Med nuvarande plankbredd handlar det om 20 cm i förlorad hopplängd.
Tillbaka till sand och sågspån?
Men det riktigt intressanta med uppslagen till ”justeringar” av grenarna var att varken stav eller höjd nämndes – och det var förmodligen ingen slump. I stav kan man i och för sig tänka sig möjliga ändringar vad gäller lådan (djupet), ställningen (maxavståndet bortåt) och staven (begränsningar i mått).
Mest drastiskt skulle vara att förbjuda glas- och kolfiberstavar i kombination med att förbjuda de moderna hoppbäddarna till förmån för gamla tiders sand och sågspån. Men då handlar det om någonting helt annat än vad som kan betecknas som ”små justeringar”, det handlar om att i grunden förändra grenen.
Och vad skulle man kunna göra med höjdhoppet? Sand och sågspån skulle förstås också vara ett alternativ här. Men manipulation av ribba och ställning är helt ointressant om hopparen klarar med luft, dvs utan att vidröra ribban. Så alternativet som återstår är att ändra reglerna för hur man får hoppa. T ex förbjuda floppen och kräva att alla i stället skall hoppa saxstil igen....
Tillbaka till framtiden? Skall saxstilen (här demonstrerad av
Sveriges första 2m-hoppare Åke Ödmark i Nordisk Familjeboks Sportlexikon 1941) bli "det nya höjdhoppet?
Långt tillbaka i friidrottens barndom fanns en regel kring ribbpassagens utförande, men den blev man tvungen att plocka bort eftersom den blev omöjlig att kontrollera och därmed upprätthålla. Så i dagens läge är enda begränsningen i utförandet att upphoppet skall göras på en fot. Hur skulle man kunna ändra den regeln ”bara litet grand”?
Stryka bara vissa rekord?
Det senaste (sista?) försöket av britterna att fixa sitt ursprungliga förslag om totalrensning var att man bara skulle plocka bort de mest ifrågasatta världsrekorden. Hur då? Vilka skall kriterierna vara? Vem skall formulera dem?
Finns det överhuvudtaget något alternativ till subjektivt tyckande? Vem/vilka skall ges ansvaret att peka ut de ”skumma” rekorden? Hur skall beslutsprocessen se ut? Omröstning? Hur skall man undvika att det kommer in politiska och nationella hänsyn?
Ett av friidrottens absoluta kärnvärden är ambitionen att göra prestationsbedömningen så objektiv det någonsin går. Vi har inga stilpoäng utan fokuserar i stället på en extrem standardisering av betingelserna plus fysikaliska mätprocesser med hög precision för att fastslå resultaten (tiden eller längden/höjden) som uppnås.
Denna idrott skulle nu alltså ge sig till att gallra bland sina rekord med utgångspunkt från att ”man” – utan några som helst konkreta bevis – tycker sig ha anledning att misstänka att vissa rekordinnehavare (trots godkända dopingprov när det begav sig) nog hade brutit mot dopingreglerna.
Vad skall komma i stället?
Men inte nog med det: Man måste även bestämma hur de strukna ”skumma” rekorden skall ersättas! Skall man ge sig till att leta fram de bästa historiska resultaten som man inte anser ”skumma” och ge dessa prestationer rekordstatus retroaktivt? Eller skall man i de berörda grenarna börja om helt från början?
Det första alternativet innebär oundvikligen ännu mer godtycke och är förknippat med ett stort och grannlaga arbete. Dessutom faller det på att det i flera fall kommer vara omöjligt att långt senare kunna fastställa att dessa aktiva blev dopingkontrollerade direkt efteråt.
För om man p g a bara misstankar om oupptäckt doping ger sig till att stryka vissa rekord som trots allt varit dopingkontrollerade kan man inte gärna ersätta dem med resultat som var helt okontrollerade. Vilket de mycket väl kan ha varit. Ty om man när resultatet gjordes inte trodde sig ha satt något rekord (mer än pers) fanns ju ingen anledning att begära att få bli testad.
Fast det andra lösningalternativet ger egentligen en ännu omöjligare ”produkt”. Det skulle nämligen skapa en helt absurd rekordlista där för vissa grenar hela historien ligger till grund medan för andra grenar det inte finns någon historia alls.
Nej, allt eller inget är de enda alternativen som kan fungera.
Hur göra med nationsrekorden?
Som påpekades ovan är världsrekorden ingen fristående företeelse i vår idrott utan bara en del av friidrottens enormt omfattande statistiska dokumentation. Världsrekorden lever alltså inte i ett eget universum frikopplade från allt annat, utan är i högsta grad nära förknippade med framförallt otaliga andra rekordkategorier.
Måste alla friidrottsvärldens drygt tvåhundra medlemsländer också stryka alla sina resp nationsrekord för alla åldersgrupper (seniorer, juniorer och ungdomar) och kategorier (inomhus och utomhus) och starta om från noll? För vad är alternativet? Att mängder av nationsrekord skulle vara bättre än världsrekorden vore orimligt.
Fast stryker man nationsrekorden måste man även stryka alla distriktsrekord eftersom ett distriktsrekord ju inte kan vara bättre än nationsrekordet .... osv.
Hur viktiga är egentligen världsrekorden?
Visst är världsrekord något som engagerar mycket, men samtidigt måste man fråga sig hur viktiga de är i praktiken för intresset för vår idrott hos aktiva, ledare, tränare, publik och media. Eftersom världsrekord per definition är det allra bästa som någon människa någonsin gjort är sannolikheten för att en tävling skall bjuda på nya världsrekord mycket nära noll.
Så skulle världsrekorden vara den avgörande dragningskraften hade intresset för friidrott sedan länge varit obefintligt, vilket det inte är. Det allra mesta av intresset knyts faktiskt i stället till ”kampen” och till deltagarna.
Typiskt är att VM i somras bjöd på ett världsrekord (Ashton Eaton i tiokamp) men att det som de flesta minns bäst nog ändå är Bolt vs Gatlin på 100m och 200m – där ingen enda tänkte på världsrekorden utan bara på duellen.
Att världsrekorden är ”det bästa någonsin av någon människa” innebär också att för en förkrossande majoritet av världens friidrottare är världsrekordet en icke-faktor motivationsmässigt.
Och det har inte primärt att göra med att några av dagens världsrekord är ”skumma” utan med att de allra flesta helt enkelt inte besitter den exklusiva kapacitet som krävs för att kunna bli ”bäst någonsin”.
Självklart är det trist att vissa av dagens världsrekord är – på goda grunder – ifrågasatta och det vore högst önskvärt om man kunde göra någonting åt det. Men det är samtidigt befängt att tro att friidrottens framtid på något avgörande sätt är kopplad till de gällande världsrekordens trovärdighet.
De väsentliga faktorerna för framtiden ligger betydligt djupare och utspel om världsrekorden framstår därför mest bara som en stressad symbolhandling avsedd att skapa en bild utåt av orädd beslutsamhet och handlingskraft.
