Släggparadoxen
av A. Lennart Julin
foto: Deca Text & Bild
De tre främsta av de tjugoen deltagarna i F17 Slägga vid USM i Hässleholm: Etta Cecilia Larsson (mitten), tvåa Ida Stenbäck (till vänser) och trea Evelina Eklund (till höger).
Medan kula, diskus och spjut faktiskt "alltid" funnits med som tävlingsgrenar för kvinnor är släggan ett ganska sentida tillskott från 1990-talet. Och den infördes främst av principiella jämlikhetsskäl och inte - till skillnad från tio år tidigare med maran - som svar på en stark efterfrågan på grenen från den aktiva sidan.
Det fanns nog också då många som fortfarande bar på den klassiska bilden av släggkastaren som en kompakt byggd poliskonstapel och som därför förmodade att slägga knappast skulle vara något som kunde komma att intressera speciellt många tjejer/kvinnor.
Särskilt som den på herrsidan var klart minst och eftersom den spontant kan uppfattas som "besvärlig": Slägga ställer stora krav både på utrymme (någonstans där man kan kasta mycket och där ingen har synpunkter på att det blir gropar i marken) och på tränarkompetens.
Idag vet vi emellertid att alla dessa "invändare" hade helt fel. För i friidrotts-Sverige har nu vi en situation där släggan tycks ha etablerat sig som den allra populäraste kvinnliga kastgrenen om man ser till antalet "specialister". Visst är det fler som tävlar i den lättillgängliga kulan, men då är det ju många av dessa som egentligen har sitt fokus på andra grenar.
Talande siffror
Att påståendet om släggan som populärast av de kvinnliga kastgrenarna inte bara är ett diffust tyckande illustrerades tydligt vid förra helgens JSM och USM, där det ju var fri anmälan utan några begränsande kvalgränser. Därför fungerar startfältens storlek som ett ganska bra mått på hur många i de olika åldersklasserna som satsar på resp gren.
Så här såg antalet verkligt startande ut i de fem klasser som tävlade i Hässleholm och Vellinge:
Blått = Minsta startfält
Rött = Största startfält
|
Klass |
Kula |
Diskus |
Slägga |
Spjut |
|
|
|
|
|
|
|
K22 |
5 |
8 |
10 |
9 |
|
F19 |
11 |
11 |
16 |
12 |
|
F17 |
11 |
15 |
21 |
12 |
|
F16 |
10 |
11 |
13 |
9 |
|
F15 |
19 |
25 |
14 |
16 |
|
|
|
|
|
|
|
Summa |
56 |
70 |
74 |
58 |
Dvs släggan är klart störst i fyra av fem klasser och särskilt påtagligt är övertaget i de övre tonåren i F19 och F17.
Hur har det kunnat bli så? Det är knappast "glamouren" som lockat utan det måste vara något i grenens karaktär som appellerat. Kanske att det är en kastgren där komplex teknik och kvicka fötter är väl så viktiga som den rena fysiska styrkan?
Samtliga deltagare i P17 Slägga vid JSM I Hässleholm: Ettan August Bergstrand (mitten), tvåan Patrik Lindstedt (till vänster) och trean Alexander Sjögren (till höger).
Men det riktigt intressanta - väl förtjänt av beteckningen "paradox" - är jämförelsen med pojkarnas kastgrenar på samma JSM och USM:
|
Klass |
Kula |
Diskus |
Slägga |
Spjut |
|
|
|
|
|
|
|
M22 |
12 |
11 |
6 |
9 |
|
P19 |
6 |
12 |
6 |
12 |
|
P17 |
5 |
7 |
3 |
4 |
|
P16 |
10 |
10 |
6 |
14 |
|
P15 |
11 |
14 |
5 |
13 |
|
|
|
|
|
|
|
Summa |
44 |
54 |
26 |
52 |
För bland dem är - i samtliga fem klasser - som synes släggan den allra
minsta kastgrenen mätt i antalet SM-deltagare. Alltså i stort sett det rakt motsatta läget till hur det ser ut bland de jämngamla flickorna! Allra mest brutal är skillnaden i 17-årsklassen: tre killar jämfört med tjugoen tjejer innebär förhållandet 1:7!
Eftersom tillgången på anläggningar och tränare är oberoende av kön är det svårt att se annat än att fler tjejer än killar tydligen attraheras att göra slägga till sin friidrottsgren!
Ytterligare en illustration av temat: Inför JVM var F19 Slägga den enda gren där Sverige hade fyra som klarat kvalgränsen. Biljetterna till Bydgoszcz togs av Grete Ahlberg och Emma Thor som båda gick till final där. Men vid JSM i Hässleholm fick de ändå nöja sig med silver och brons bakom Timrås Frida Bååth (bilden)!