Inomhus-EM 2017
var speciellt - 1
av A. Lennart Julin
foto: Deca Text & Bild
De fyra medaljörerna Kalle, Michel, Angelica och Austin var faktiskt bara som den famösa toppen på isberget för Svensk Friidrott på årets IEM!
Att den svenska utdelningen på inne-EM i Belgrad första helgen i mars blev ovanligt god var omedelbart uppenbart för alla. Så god att det verkligen finns anledning att analysera det som hände litet mer i detalj och i jämförelse med hur det ”brukat gå” för Sverige i tidigare IEM och med hur det gick för andra länder.
(OBS: De fortsatta resonemangen och sifferjämförelserna inkluderar bara de individuella grenarna. 4x400m-stafetterna är ju helt annorlunda, dels har de oftast inte funnits med på programmet, dels får bara sex inbjudna lag delta. Hemmanationen har ett wild-card om man så vill och sedan fyller Europaförbundet på upp till sex lag på grundval av ”gamla utomhusmeriter”. Detta wild-card utnyttjade Sverige 2013 vilket gav oss två automatiska topp-6 platser i Scandinavium. Varken förr eller senare har vi blivit inbjudna.)
Hur bra var medaljskörden?
Det blev som bekant två silver (Kalle Berglund och Michel Tornéus) och två brons (Austin Hamilton och Angelica Bengtsson) i Belgrad. Alltså totalt fyra medaljer som innebar en "medaljpoäng" (räknat på 3-2-1-skalan) av 6 p. Hur står sig det utfallet i ett historiskt perspektiv?
Tar man det korta historiska perspektivet och tittar på de tio närmast föregående Inne-EM:en (dvs under perioden 1996-2015) blir svaret "ganska normalt" eftersom snitten då låg på 3.6 medaljer resp 7.5 medaljpoäng.
Men tar man det långa perspektivet och räknar in samtliga 33 tidigare IEM blir bilden en annan. Då mer än halveras nämligen snitten ned till 1.67 medaljer och 3.45 poäng. För faktum är att under de första 23 upplagorna tog Sverige totalt bara 19 medaljer - medan de följande 10 upplagorna sedan gav oss 36 medaljer!
Att "den gyllene generationen" under början av milleniet flyttade fram vår position i europeisk friidrott är ju välbekant men frågan är om vi riktigt insett att efterföljarna sedan har hållit svensk friidrott kvar på en avsevärt högre slagkraft än den som gällde före "de gyllenes" epok.
Den gyllene generationen i Madrid 2005: Guld för Sanna, Stefan och Carro, silver för Jenny och brons för Robban.
För senaste IEM-medaljerna för "De fyras gäng" ligger ju nu faktiskt ganska långt tillbaka i tiden: Stefan Holm och Carolina Klüft 2007 (dvs för 10 år sedan) och Kajsa Bergqvist och Christian Olsson 2002 (dvs för 15 år sedan). Men ändå har vi alltså fortsatt att plocka medaljer i pluralis.
2017 var dock alltså inte något rekordår medaljmässigt. Den statusen tillhör fortfarande
Wien 02 dit vi åkte med 3-4 realistiska medaljchanser och kom hem med sju medaljer: två guld, fyra silver och ett brons! Vilket gav rekordet 15 i medaljpoäng.
Vad gäller specifikt guld är det dock delad förstaplats för Madrid 05 och Birmingham 07 eftersom trion Stefan Holm, Susanna Kallur och Carolina Klüft vann sina resp grenar (höjd, häck och femkamp) båda gångerna.
Ser man till antal svenska medaljer ser topplistan alltså ut så här:
1) Wien 02: 7, 2) Göteborg 13: 6, 3) Madrid 05: 5,
4) Stockholm 96 & Birmingham 07 &
Belgrad 17: 4.
Den gyllene generationen i Birmingham 2007: Guld igen för Stefan, Carro och Sanna samt silver för Linus.
Medaljer säger inte allt
Även om medalj är det i alla tider eftertraktade beviset på att man verkligen lyckats säger medaljskörden inte allt om hur det gått på ett mästerskap. Känslo- och prestigemässigt är det mycket bättre att komma trea än fyra, men rent idrottsligt är skillnaden inte alls så stor.
Skulle man göra tankeleken att prispallen hade haft fyra avsatser skulle upplevelsen av utfallet kunnat bli ganska annorlunda. För så här ser svenska IEM-topplistan över antal placeringar på topp-4 ut:
1) Belgrad 17: 8, 2) Wien 02: 7, 3) Madrid 05 & Göteborg 13: 6, 5) Stockholm 96 & Birmingham 07: 5.
Plötsligt är alltså Belgrad allra bäst i antal högt placerade! Och den bilden är kanske inte alldeles obefogad med tanke på hur starka våra fjärdeplatser nu senast var:
I löpningarna hade Odain Rose på 60m 0.003 (tre tusendelar!) upp till brons och 0.04 (fyra hundradelar) ned till femman, Lovisa Lindh på 800m 0.12 upp och 1.56 ned och Meraf Bahta på 1500m 1.11 upp och 3.74 ned. Plus att i kula hade trean bara en stöt längre (19 cm) än Fanny Roos bästa.
Och det riktigt intressanta: Det tog inte heller stopp efter de fyra fyrorna utan vi hade ju också tre femmor (Jonas Leanderson, Fredrik Samuelsson och Michaela Meijer), en sexa (Lisa Gunnarsson), en sjua (Sulayman Bah) och en åtta (Susanna Kallur).
Man måste gå tillbaka nästan fyrtio år - till 1978 då Dan Glans kom 4:a - för att hitta en bättre svensk placering på manliga 3000m än den 5:e plats som Jonas Leanderson nu erövrade.
Totalt alltså 14 st topp-8 placeringar vilket sätter Belgrad som klar nr 1 bland svenska inomhus-EM:
1) Belgrad 17: 14, 2) Wien 02: 11, 3) Stockholm 96 & Birmingham 07 & Göteborg 13: 10, 6) Gent 00 & Madrid 05: 8.
Stor dominans för moderna tider alltså. Då skall man ändå veta att Europa har betydligt fler länder numera efter uppsplittringen av Sovjet och Jugoslavien plus att deltagandet per nation och gren - nu tre - länge var begränsat till två. Det har alltså blivit många fler som kämpar om de fortfarande bara tre medaljerna och åtta poängplatserna i varje gren.
Vad betydde ryska frånvaron?
Av kända skäl saknades nu i Belgrad den traditionella supermakten friidrottsligt Ryssland. Visst påverkade det konkurrensbilden en del, men inte alls så mycket som man kanske skulle kunna tro. För faktum är att Ryssland redan före fjolårets uppmärksammade (och ännu gällande) suspendering hade uppvisat en frapperande tillbakagång i slagkraften.
I IEM i Prag för två år sedan hade man endast 15 poängplatser (mot 23 två år tidigare) totalt och tog bara sju medaljer (tolv 2013) och sommaren 2015 på VM i Beijing spelade man en ytterst diskret roll: Antalet medaljer som brukar ligga runt 15 sjönk till 4 och även i poängligan halkade man ner från sin invanda topp-3 position till 10:e sedan man tappat ca två tredjedelar av sin "normalskörd".
Ser vi specifikt till de bästa ryska resultaten i vinter i de grenar där Sverige tog poäng i Belgrad är det egentligen bara en - stavhopperskan Sidorova - som framstår som självklart kapabel att minska den svenska poängskörden. Därutöver finns det bara en handfuil ryssar/ryskor till med möjligheter. (Självklart var det ett antal som helt avstod innesäsongen eftersom man visste att man ändå inte skulle få tävla internationellt, men vår invanda bild av rysk friidrotts slagkraft är inte längre giltig.)
Sverige vs övriga Europa
Räknar man nationspoäng (enl 8-7-5-4-3-2-1-skalan) såg toppen i Belgrad ut så här (48 länder deltog, 36 tog minst en poängplacering):
1) GER 97, 2) GBR 96, 3) POL 87,
4) SVERIGE 63, 5) ESP 61, 6) FRA 52½, 7) CZE 52, 8) UKR 36½, 9) BLR 25, 10) POR 24,
11) NED 23, 12) GRE 21, 13) ITA & SUI 20, 15) HUN 19, 16) DEN 18, 17) AUT 15, 18) BUL 13, 19) ALB & SRB 12, 21) NOR & SVK 11, ... 26) TUR 7, 27) FIN & ISL 6.
Av de åtta länder med 38 eller fler miljoner innevånare som deltog hade Sverige alltså fem bakom sig: Spanien, Frankrike, Ukraina, Italien och Turkiet. Mest anmärkningsvärd är den turkiska 27:e platsen med tanke på hur framgångsrika de var på ute-EM i Amsterdam i somras:
EM-medaljörerna Kaya - Ali (2:a 10000m), Aras (2:a hinder) och Özlem (3:a hinder) - var långtifrån sommarens form och kom nu 9:a och 12:a på 3000m resp 17:e i försöken på 1500m. Och Meryem Akdag som tog silver i terräng så sent som i december kom 15:e i 1500m-försöken.
Ett annat uppseendeväckande misslyckande stod Rumänien för: 19 miljoner innevånare, goda traditioner (framförallt på den kvinnliga sidan), 15 deltagare ... och 0 (ja, noll) poängplatser!
Smart löpande Andreas Bube spurtade till sig ett säkert 800m-silver slagen bara av "den omöjlige" Adam Kszczot.
Omvänt hade Danmark (drygt 5 miljoner innevånare, sex deltagare) en sensationellt hög verkningsgrad: Andreas Bube 2:a på 800m, Benjamin Lobo Vedel 4:a på 400m, Stina Troest 5:a på 800m, Andreas Martinsen 8:a på 60m häck, Sara Slott Petersen 8:a i semi (0.26 från final) på 400m och Kristoffer Hari 20:e i försöken (0.01 från semi) på 60m!
Sverige vs Sverige
En fjärdeplats totalt i poängligan säger direkt att det svenska insatsen i Belgrad var ovanligt bra, men hur bra står sig årets 63 poäng historiskt? Poängräkningen gynnar ju topplaceringar - exempelvis matchar ju en seger åtta 8:e platser - så att vi hade rekordmånga poängplatser behöver inte betyda rekordmånga poäng.
På eftermiddagen söndagen den 3 mars 2002 i Wien fixade Staffan Strand (höjd), Christian Olsson (tresteg), Jimsola Laursen (400m) och Stefan Holm två guld och två silver åt Sverige!
Men visst blev det också rekordmånga poäng nu Belgrad! Så här ser nämligen topplistan ut:
1) Belgrad 17: 63, 2) Wien 02: 61 p, 3) Göteborg 13: 51½, 4) Stockholm 96: 49, 5) Birmingham 07: 46, 6) Madrid 05: 44, 7) Gent 00: 36, 8) Prag 15: 26, 9) Göteborg 84: 22, 10) Pireas 85: 20.
Så nog var den samlade svenska insatsen i årets inne-EM något alldeles extra. Men samtidigt är den insatsen ju egentligen bara en matematisk operation baserad på många inbördes oberoende individuella prestationer spridda över ett stort antal olika grenar.
Därför finns det anledning att titta litet närmare på några av de komponenter som tillsammans skapade den rekordartade helheten. Det gör vi i den andra delen av den här analysen av "Sverige på IEM 2017". Del 2 presenteras i morgon!