Ett JEM för historieböckerna
av A. Lennart Julin
(illustrationer från tidningen Friidrotts reportage om tävlingen)
Varaždin i nordligaste Kroatien har visserligen ett historiskt förflutet som kroatisk huvudstad men med sina nu ca 40.000 innevånare är det ingen plats som figurerar speciellt ofta i medierna. Men i den svenska friidrottshistorien står "Varaždin" för ett positivt historiskt kapitel.
Ett nu kanske för många okänt kapitel eftersom det ligger nästan tre decennier bakåt i tiden. Det var nämligen 1989 i Varaždin som Sverige gjorde sitt dittills medaljmässigt mest framgångsrika junior-EM (19 års) med två guld, ett silver och två brons.
Ett utfall som fortfarande står sig mycket väl eftersom vi aldrig har tagit fler guld än två (tangerades 1993, 2001, 2003 och 2017) och eftersom Sverige faktiskt bara en enda gång – 2003 – erövrat fler medaljer (då var det sju fördelat 2-1-4)!
Hela den svenska JEM-historiken
I Varaždin 1989 var det framförallt hopparna som utmärkte sig med guld i höjd för Mats Kollbrink, guld i längd för Peter Oldin och silver i längd för Erica Johansson. Alla tre överträffade med råge vad man kunde ha förväntat sig på förhand:
Plus 4 cm i höjd, plus 29 resp 25 cm i längd!
19-årige Mats höjde perset från 2.22 till 2.26, 18-årige Peter förbättrade sig från 7.63/7.73w till 7.92 (då bara 2 cm från svenska seniorrekordet) och 15-åriga Erica lyfte från 6.25/6.38w till tangerade svenska seniorrekordet 6.50!!
Mats och Peters segerresultat i Varaždin ger fortfarande nu mer än ett kvarts sekel senare 4:e resp 3:e plats genom tiderna bland svenska P19. Varaždin-noteringarna kom faktiskt att stå sig som personbästan karriären ut och innebär än i denna dag placeringar som 6:a resp 9:a genom tiderna bland seniorer!!
För Peter från Alby gav dessa 7.92 dessutom status som inofficiell ”kommunrekordhållare” för Botkyrka i 16 år - nämligen ända fram till dess en viss Michel Tornéus från Fittja (grannhållplatsen på tunnelbanan) hoppade 2 cm längre!
För Mats blev tävlingen väldigt speciell då den speciellt för JEM totalrenoverade arenan Sloboda-stadion faktiskt saknade belysning!!! I slutet på augusti blir det mörkt på kvällarna i Sydeuropa, så när höjdhoppet gick in i det avgörande skedet och ribban höjdes till 2.22 kördes fem bilar i all hast in på arenan.
Dessa kunde med sina strålkastare dock bara nödtorftigt lysa upp området närmast hoppställningen, så ansatsen startade hopparna osynliga för publiken ute i mörkret! Men Mats lät sig inte bekomma utan trots de knepiga premisserna hoppade han till sig guldet genom att höja personliga rekordet till först 2.24 och sedan också 2.26.
Svenskt rekord med nästan hela plankan kvar!
Erikas tävling var också minnesvärd, för även om hon alltså ”dunderpersade” och tangerade seniorrekordet handlade det verkligen inte om en fullträff. Erika – som gjorde sin första säsong med planka (på den tiden gällde hoppzon t o m 14 år) – hade väldigt svårt att få ansatsen att stämma. Hennes effektiva hopplängder var faktiskt sådana att med en "bra" plankträff hade svenska rekordet redan då hamnat kring 6.70!!
Så här stod det nämligen i tidningen Friidrotts ögonvittnesreportage:
Första: ... tyvärr missade Erica plankan helt, ja, hon hoppade upp säkert ett par decimeter före plankan ... Erica hade landat kring 6.30 trots att hon alltså skänkte bort mer än en kvartsmeter vid plankan.
Andra: ... 6.17 i ett nytt mycket kraftigt "undertramp".
Tredje: ... äntligen framme på plankan, men tyvärr ca 5 cm för långt fram och det blev röd flagg från domaren. Landningen skedde någonstans uppåt 6.75!
Fjärde: ... en nästan klockren plankträff och Erica landade åter kring 6.70. Men just i själva landningen hade hon tydligen snuddat vid sanden med högerhanden och det officiella resultatet blev "bara" 6.19.
Femte: ... precis framme vid plankan (dvs ca 15 cm i "undertramp") ... resultatet 6.50! ... tangerat svenskt seniorrekord.
Sjätte: ... blev som de två första rejält undertramp och i officiellt mätvärde "blygsamma" 6.22.
För de övriga två svenska medaljerna i Varaždin 1989 stod Leif Jonsson på 200m och Morgan Tollofsén på 1500m. Däremot fick sådana som Torbjörn Eriksson (sedermera OS-semi och idag grengruppschef sprint) och Mattias Sunneborn nöja sig med 8:e platser. Mattias var f ö slagen av Peter Oldin med 45 cm.
Ytterligare litet längre ned i listorna fanns fler än Tobbe och Sunne som lyckades bättre som seniorer: Martin Eriksson (14:e i stav, 11 år senare Sveriges förste 5.80-hoppare plus Inne-EM-silver) och Frida Johansson (semi på 400m häck, två år senare senior-VM-tia).
Idag tränare, veteranaktiva och föräldrar
Frida – nu med efternamnet Svensson – är som bekant numera verksam som tränare och i en sådan roll är hon inte ensam i Varazdin-gänget: Kent Claesson (5000m då) jobbar med medel/lång i Spårvägen och Kristian Pettersson (diskus) återfinns som verksamhetsansvarig på FIG Göteborg.
Och några har hittat glädje i veteranfriidrotten: Mattias Sunneborn förstås, men även sådana som Mats Kollbrink och Fredrik Wållgren (400m häck) figurerar i M45-klassen i veterantävlingar.
Att friidrottsintresse och -talang kan gå i arv ger exemplet Varaždin 1989 också bevis på: Frida Johanssons äldste son Felix Svensson var som 200m-löpare med på JEM 2015 i Eskilstuna och blev i juli i år 5:a på JEM22. Och veckan efter kom Robert Wärffs (tiokamp i Varaždin) 17-åriga dotter Erika 13:e i sjukampen på JEM19.