Framtidens friidrott?
av A. Lennart Julin
De senaste åren har behovet av ”förnyelse” blivit ett allt oftare återkommande tema i internationella friidrottsledares budskap. Man har framförallt riktat in sig på att befintliga tävlingsformer inte skulle vara tillräckligt attraktiva i den hela tiden hårdnande kampen om allmänhetens intresse.
En hel del nya idéer har också under årens lopp testats – t ex på Lag-EM 2010 och så sent som i fjol på Diamond League och JVM – men det har då i huvudsak handlat om att snabba upp teknikgrenarna genom att på olika sätt minska antalet försök. Själva grenarna har i princip varit desamma.
Men i Australien har man nu valt att ta ett rejält steg bort från den gängse friidrotten genom den nya tävlingsserien ”Nitro Athletics” som skall genomföras tre februarikvällar – 4:e, 9:e och 11:e - i Melbourne. För i Nitro Athletics kommer nästan ingenting att se ut ”som vanligt”!
Och som det explosiva namnet signalerar är anspråken på vad som kommer att erbjudas allt annat än blygsamma: I marknadsföringen används fraser som
"Be part of history in the making" ("Var med när det skrivs historia") och
"The future has arrived" ("Framtiden är här"). Vad är det då för framtid för friidrotten som Nitro Athletics säger sig förebåda?
Laget står i fokus
Nitro Athletics är en uttalad lagtävling där sex lag – Australien, England, Kina, Japan, Nya Zeeland och ”Bolt All-stars” – om vardera 12 män och 12 kvinnor skall mötas. Varje kväll skall under 2½ timme 12 grenar genomföras och i de individuella grenarna skall varje lag ha en manlig och en kvinnlig representant och det är deras "sammanlagda prestation" som räknas.
Grenarna – som omfattar både traditionella grenar och olika typer av nykonstruktioner – har delats in i fyra "grengrupper":
Power (Kraft): 60m, 100m och 150m samt 100m och 200m för parasportare.
Endurance (Uthållighet): 3+3 minuter, 1 engelsk mil med avplockning och 2 engelska mil med avplockning.
Technique (Teknik): Stav, längd och spjut
Teamwork (Lagarbete): Mixade stafetter 200+200+400+800m, 4x400m, 2x300m och 4x100m
Alltså en kraftig dominans av löpgrenarna som står för tre av de fyra kategorierna (alla utom "Technique"). Sedan kan man fundera på varför den första kategorin kallas "Power" och inte "Speed" när det uteslutande ingår sprintgrenar. De genuina kraftgrenarna (alltså de tunga kasten) finns ju inte med alls!
Vad gäller genomförandet tycks sprint och stafetter komma att se ut som vanligt medan övriga modifieras på olika sätt.
Vad är "3+3 minuter"?
Jo, det är en slags stafett där den manlige löparen först skall springa så långt han kan på tre minuter. Den distansen skall sedan ”avrundas” till närmaste 25 m, vilket bör innebära att 1213 och 1237 m jämställs såsom 1225 m, medan 1012 m ger 1000 m. Dvs 1 m faktisk skillnad kan bli 25 m medan 24 m faktisk skillnad kan bli 0 m? Kan man verkligen mena så?
Hursomhelst: Från den fastställda positionen startar sedan lagets kvinnliga löpare sina tre minuters löpning och det lag vinner vars kvinnliga löpare är längst fram när tiden runnit ut.
Loppen på 1 mile och 2 miles kommer alltså att innehålla avplockningar av löpare som ligger sist.
Bonuspoäng och ....
I teknikgrenarna har stavhopparna totalt fyra försök var som de får ta på valfria höjder. Längdhopparna har fyra försök varav man kan välja att ”turboladda” ett genom att i förväg säga att man kommer hoppa minst X cm (finns förstås en minimilängd man får välja).
Lyckas man infria denna sin förutsägelse får man bonuspoäng. Något som måste innebära att kortare förutsagda hopp kan ge mer poäng än längre oförutsagda. Eller?
Spjutkastarna har också fyra försök fast deras chans till bonus är kopplad till att de prickar en speciell ”träffyta” ute på planen. Det borde innebära att det kan ge mer poäng att kasta kortare bara man kastar i "rätt" riktning. Eller?
.... och poängstölder
Till detta skall läggas att varje lag i förväg får (eller får välja?) varsin gren för ”Power Play” resp ”Steal”. I ”Power Play”-grenen dubblar man sina egna poäng och i ”Steal”-grenen snor man åt sig hälften av ett annat lags intjänade poäng.
Alla dessa bonuspoäng, dubbla poäng och poängstölder är ju faktiskt i direkt konflikt med en av friidrottens absoluta grundbultar: Att prestationerna mäts objektivt och värderas efter dessa mätvärden. Den som sprungit fortast, hoppat högst/längst eller kastat längst vinner. Men i det här upplägget skulle man alltså t o m kunna knycka poäng från bättre konkurrenter ...
(Anm: I den senaste upplagan av information verkar "Steal" i all tysthet ha plockats bort. Tydligen har någon ansvarig fattat det olämpliga i att ha regler som skulle uppmuntra osportslighet.)
Regelparagrafen som fanns men som inte längre finns ....
Enligt initiativtagarnas marknadsföring är alltså "Nitro Athletics" framtidens friidrott. Men även om man bortser från detaljerna i de nya gren- och poängkoncepten finns två stora principiella frågetecken inbyggda i det upplägg man satsat på: Lagfokuset och de tilltrasslade reglerna.
Kan friidrott bli en lagidrott?
Friidrotten är och har alltid varit en i grunden individuell idrott med stafetterna som de enda ”äkta” lagmomenten. Men i Nitro Athletics är själva kärnan alltså lagmomentet där alla individuella prestationerna saknar reellt egenvärde, de är bara något som ligger till grund för lagpoängen.
Visst finns det lagmatcher för landslag, klubbar och skolor men de är fåtaliga i det totala utbudet och handlar dessutom om "naturliga gemenskaper”. Och ett lags prestation har alltid väldigt tydligt varit summan av ett antal individuella prestationer med stora egenvärden.
Man kan jämföra med andra stora individuella idrotter som golf och tennis där lagtävlingarna också är enstaka avbrott (Ryder/Solheim Cup resp Davis/Fed Cup) i de individuella tourernas fullmatade året-runt-kalendrar. Vilket inte tycks hindra att de individuella tävlingarna - i synnerhet deras "Majors" och "Grand Slam" - lockar stor publik och figurerar flitigt i internationell TV och andra media.
Äkta lagidrotter bygger på två parter
I de ”äkta” lagsporterna är serierna/cuperna motsvarigheten till de individuella idrotternas ”tourer”. Tävlingarna är dessutom matcher där två parter ”duellerar” på hemma- och bortaplan, vilket skapar ett naturligt engagemang hos fansen som har ”sitt” lag att heja på.
Men har man sex lag finns ingen tydlig vi-och-dom-rivalitet att bygga på. Det blir ”Australien mot en massa andra” för hemmapubliken i Melbourne och knappast någon på plats kommer att bry sig om den kanske hyperrafflande kampen mellan Japan och Kina eller om hur det går mellan Nya Zeeland och England.
Man kan t o m fundera på hur övertygade arrangörerna själva är om lagkonceptets egen attraktionskraft genom att de satsat betydande resurser på att köpa in den största individuella superstjärnan av alla till premiärupplagan.
Vad blir Bolts roll?
Visst är Usain Bolt det främsta affischnamnet alla kategorier (och någonsin), men han har faktiskt redan gått i ”halvpension” och planerar säsongen 2017 mest som en tack-och-farväl-turné. Så man kan inte bygga Nitro Athletics långsiktigt på Bolt, för 2017 blir alltså oundvikligen första och enda året för laget "Bolt All-Stars".
Frågan är också hur mycket han själv i slutänden kommer att vara i aktion som tävlande under Nitro Athletics-kvällarna. Han har redan deklarerat att det inte blir något längre än 100m under sommarens avskedsturné. Detta eftersom han känner sig för sliten fysiskt och psykiskt för att orka med den träning som är nödvändig för parad-/favoritsträckan 200m.
Hur många egna starter kommer han då att våga sig på under de tre Nitro Athletics-kvällarna som är tätt samlade inom åtta dagar? De senaste åren har som bekant innehållit mycket av skadestörningar och Bolt har inte varit i "tävlingsskick" förrän en bit in i sommaren och det tävlandet har sedan även varit ytterst sparsamt.
Vem förmår hänga med i alla nya regler?
Det andra stora principiella frågetecknet gäller faktiskt paradoxalt nog alla de nya grepp man tagit! Många brukar hävda att friidrotten är en svår idrott för att vi har så många grenar och så många regler i varje gren. Men i själva "prestationsvärderingen" är vi faktiskt väldigt enkla: Den som är först i mål eller som hoppat högst/längst eller kastat längst vinner.
Om det upplevs som krångligt hur skall man då karaktäriera Nitro-konceptet? Till att börja med skall ju i stort sett alla grenar alltså genomföras på ett tidigare obekant och oprövat sätt. Dvs massor med nya regler (och därav följande taktiska överväganden) att sätta sig in i även för den som tidigare följt friidrott.
Men det stora problemet finns i det extremt tilltrasslade poängsystemet med sådant som ”Turbo Charge”, "Precisonsbonus", ”Power Play” och ”Steal” (som dock alltså verkar ha plockats bort nu) som gör att det inte ens nödvändigtvis är så att den som gjort det bästa resultatet vinner.
Om lagmomentet skall ha fokus måste man som åskådare ju kunna ha ett kontinuerligt grepp om poängsättningen så att man hela tiden förstår vad olika prestationer har/får för betydelse för det totala lagsammandraget.
Vi vet ju alla hur tufft det kan vara att hänga med i Finnkampen och då handlar det ändå bara om två parter och en poängberäkning baserad helt på placeringar enl 7-5-4-3-2-1-skalan.
Man måste bry sig!
Vilken idrottstävling - individuell eller för lag - man än genomför bygger möjligheten att fånga utomståendes intresse och engagemang på att dessa bryr sig om hur det går i tävlingen. För de "äkta" lagsporternas matcher är det "naturligt" utifrån att människor har sina favoritlag.
För individuella idrotter handlar det om att man "känner för" olika aktiva, kanske för att man är släkt, eller från samma klubb, eller från samma land eller bara gillar "personligheten". Gäller det internationell friidrott är inte bara resultatnivån utan även karisman oerhört viktig.
Nitro Athletics har därför inte gjort det direkt enkelt för sig själva genom att man lägger så tydligt fokus på ett lagmoment där det är svårt att se vilka som verkligen kommer att bry sig om hur det går.
Visst kommer Bolt att locka publik, men samtidigt är hans roll här att vara en kugge i ett just precis för detta enskilda tillfälle hopplockat lag av aktiva från alla världens hörn. Risken är t o m stor att just precis Bolts närvaro kommer att medverka till att sätta lagmomentet i skuggan.
Men allt detta är förstås teoretiska spekulationer i förväg - precis som marknadsförarnas "hajpning". Hur allting verkligen fungerar i praktiken får vi alltså ge oss till tåls i ett par veckor för besked om. Premiären för Nitro Athletics sker alltså den 4 februari och nya föreställningar följer sedan fem resp sju dagar senare.
Hemsidan för Nitro Athletics