Sök på friidrott.se

Nyheter

Övrigt

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Kontaktuppgifter hittas på www.friidrott.se

Från Miro till Mondo

- en portion modern
svensk stavhistoria

av A. Lennart Julin

Miro Zalar var på 1980-talet förste svensk över både 5.60 och 5.70
medan Martin Eriksson år 2000 blev vår förste 5.80-hoppare.

Armand Duplantis framfart under årets första månader har satt manligt stavhopp i fokus för uppmärksamheten och det kan därför finnas anledning att blicka tillbaka på den moderna svenska historien i grenen.

Vad som är "modernt" kan självklart diskuteras men i det här fallet har det första svenska 5.70-hoppet använts som startpunkt. Eftersom det gjordes sommaren 1986 så innebär det att vi faktiskt ändå täcker in nästan ett tredjedels århundrade!

Anm: I sammanställningarna nedan har - om inget annat anges - "alla" tävlingar tagits med. Dvs ingen åtskillnad har gjorts mellan ute och inne (markerat "i") och även specialgalor "ute på stan" med provisoriskt uppbyggda banor (markerat "&") har inkluderats.

Den svenska 5.70-klubben

I tabellen redovisas hopparna i kronologisk ordning med sina resp allra första 5.70+ resultat.

5.70	Miro Zalar	24mar57	Nyköping	2. 7.1986
5.71	Peter Widén	2jul67	Karlskrona	23. 7.1991
5.70i	Patrik Stenlund	11okt68	Skellefteå	11. 2.1995
5.70i	Martin Eriksson	15jun71	Stockholm/G	9. 3.1996
5.77	Patrik Kristiansson	3jun77	Växjö	8. 8.1998
5.70i	Oscar Janson	22jul75	Malmö/A	22. 2.2003
5.71i	Alhaji Jeng	13dec81	Stockholm/G	15. 2.2005
5.70	Jesper Fritz	13sep85	Debrecen, HUN	15. 7.2007
5.70	Melker Svärd Jacobsson	8jan94	Austin, TX	2. 4.2016
5.72i	Armand Duplantis	10nov99	Baton Rouge, LA	4. 2.2017

Totalt alltså i nuläget tio hoppare och man kan se att tillflödet gått litet grand i vågor med tre nya i mitten av 90-talet, sedan tre nya i mitten av 00-talet och nu två nya strax efter mitten av 10-talet.

De sju första "5.70-debuterade" alltså hemma i Sverige och det är helt jämnt (fem vardera) mellan inomhus och utomhus.

Yngst att lyckas är förstås Armand medan Miro som tog 5.70 första (och enda) gången som 29-åring är äldst. Medianåldern är 23½ år.

Läs om de märkliga omständigheterna kring det första 5.70-hoppet!

Den svenska 5.80-klubben

5.80	Martin Eriksson	15jun71	Pietersburg, RSA	18. 3.2000
5.83	Patrik Kristiansson	3jun77	Vaasa, FIN	24. 6.2001
5.87	Oscar Janson	22jul75	Somero, FIN	29. 6.2003
5.80i	Alhaji Jeng	13dec81	Donetsk, UKR	12. 2.2006
5.82i	Armand Duplantis	10nov99	New York, NY	11. 3.2017

Hälften av 5.70-gänget har alltså fixat även 5.80 och det kan förstås bli en till, eftersom Melker Svärd Jacobsson fortfarande är bara 23 år.

Det är snart 14 år sedan Oscar Janson satte perset 5.87 som sedan stod sig som svenskt rekord ända till nu i april 2017. Men det hindrar inte att de två senaste SM-guldmedaljerna - ute i Sollentuna i somras och inne i Växjö i vintras - som synes tillhör Oscar! (foto: Deca Text & Bild)

Åldersmässigt är spännvidden faktiskt lika stor som på 5.70. Här toppar Martin Eriksson med sina knappa 29 år och medianen hamnar bara halvåret högre än på 5.70, dvs på strax över 24 år.

Den svenska 5.90-klubben

5.90

Armand Duplantis

10nov99

Austin, TX

1. 4.2017

Ja, så mycket till klubb är det förstås inte f n eftersom den första och enda medlemmen tillkom för bara några veckor sedan.

Det finns inte någon "enda vägen"

Att man når sin topp i olika åldrar är alltså tydligt illustrerat, men frågan är om själva vägen uppåt håller samma fart eller om också den varierar. I den nedanstående tabellen har sammanställts när de tio 5.70-hopparna klarade resp 5.60, 5.70 och - i förekommande fall - 5.80 första gången.

namn	född	1:a 5.60+	1:a 5.70+	1:a 5.80+

Miro Zalar	24mar57	24. 8.1983	2. 7.1986	-
Peter Widén	2jul67	3. 7.1989	23. 7.1991	-
Patrik Stenlund	11okt68	28. 7.1993	11. 2.1995	-
Martin Eriksson	15jun71	30. 6.1993	9. 3.1996	18. 3.2000
Patrik Kristiansson	3jun77	15. 7.1998	8. 8.1998	24. 6.2001

Oscar Janson	22jul75	29. 6.2001	22. 2.2003	29. 6.2003
Alhaji Jeng	13dec81	28. 2.2004	15. 2.2005	12. 2.2006
Jesper Fritz	13sep85	16. 7.2006	15. 7.2007	-
Melker Svärd Jacobsson	8jan94	15. 2.2014	2. 4.2016	-
Armand Duplantis	10nov99	7. 1.2017	4. 2.2017	11. 3.2017

Vad gäller steget från 5.60 till 5.70 ligger alla tio under tre år och de allra flesta hamnar som synes kring två år. Armand och Patrik K sticker ut med knappa månaden för båda och Alhaji och Jesper lyckades på knappa året.

Ser man på nästa trappsteg - från 5.70 till 5.80 - blir spridningen betydligt större med Martin på drygt 4 år, Patrik K på knappt 3 år, Alhaji på knappt 1 år, Oscar på 4 månader och Armand på 1 månad!

Stavhoppsrötterna är fördelade på Göteborg (Kristiansson, Janson, Jeng), Malmö (Fritz och Svärd Jacobsson), Karlskrona (Zalar), Växjö (Widén), Västerås (Stenlund), Stockholm (Eriksson) och Louisiana (Duplantis). Man kan även spåra en viss insnävning geografiskt här i Sverige:

Efter de fyra första som kom från fyra olika orter kom tre i rad från Göteborg och sedan två från Malmö. Ganska säkert en illustration av tränare med speciell passion för stavhopp i form av Pekka Dahlhöjd (som tragiskt gick bort för fyra år sedan) i Göteborg och Stanley Szczyrba (tyvärr flyttat från Sverige) i Malmö.

De bästa säsongerna

Att bara titta på ett enskilt toppresultat kan vara ett ganska trubbigt verktyg för att värdera aktiva. Tänk bara på Bob Beamon som hoppade 8.90 i längdhopp på Mexico-OS 1968 och vars nästpers i hela karriären blev 8.33!

I de nedanstående tabellerna har vi därför sammanställt de bästa svenska "5.70+ säsongerna". Vi har listat resp aktivs resultat under säsongen sorterade från det bästa. (Vi gör inte anspråk på att ha listat precis alla deras tävlingar resp säsong, men allt som är av betydelse finns med.)

Säsongerna har sedan rangordnats utifrån bästa 4:e (inomhus) resp 8:e (utomhus) resultat. Dessa resultat har markerats med fetstil. I varje kolumn har sedan det bästa resultatet markerats med grön färg.

Inomhus

namn	år	1	2	3	4	5	6	7	8	9	10

P Kristiansson	04	5.73	5.70	5.70	5.70	5.66	5.61	5.55	5.51
A Duplantis	17	5.82	5.75	5.72	5.70	5.61	5.55
A Jeng	05	5.71	5.70	5.66	5.65	5.55	5.50	5.50	5.50
Jeng	06	5.80	5.76	5.70	5.65	5.56	5.51	5.50	5.40
Jeng	08	5.71	5.70	5.70	5.65	5.65	5.61

Jeng	09	5.81	5.72	5.71	5.56	5.55	5.41
Kristiansson	02	5.75	5.65	5.65	5.60	5.60	5.60	5.56	5.50	5.50
O Janson	03	5.70	5.63	5.62	5.60	5.50	5.40	5.33
Janson	04	5.70	5.65	5.61	5.60	5.58
P Stenlund	95	5.70	5.65	5.60	5.55	5.50	5.50	5.50

P Widén	96	5.70	5.61	5.58	5.55	5.55	5.55	5.50	5.40	5.40
M Eriksson	96	5.70	5.60	5.55	5.55	5.50	5.45
P Widén	98	5.70	5.60	5.55	5.55	5.45	5.45
Eriksson	00	5.72	5.70	5.70	5.55	5.55	5.50	5.45	5.45
Jeng	14	5.71	5.65	5.55	5.55	5.50	5.50	5.50

Alhaji är som synes den som haft flest goda inomhussäsonger och det var också inomhus som han tog karriärens globala medalj, när han blev 2:a på IVM i Moskva 2006. Bilden är från Moskva fast från Alhajis senaste mästerskapsfinal, ute-VM 2013 då han blev 9:a. (foto: Deca Text & Bild)

Totalt alltså 15 säsonger av 8 olika aktiva där man haft minst fyra tävlingar på 5.55 eller bättre. Två säsonger - Patrik Kristiansson 2004 och Armand Duplantis 2017 - har innehållit vardera fyra 5.70+ tävlingar. Tre på 5.70+ har Alhaji Jeng haft tre gånger (2006, 2008 och 2009) och Martin Eriksson en gång (2000).

Utomhus

namn	år	1	2	3	4	5	6	7	8	9	10

P Kristiansson	03	5.85	5.80	5.75	5.75	5.70	5.70	5.70	5.66	5.55	5.55
Kristiansson	01	5.83	5.75	5.75	5.65	5.65	5.64	5.62	5.61	5.60	5.60
Kristiansson	02	5.85	5.80	5.75	5.70	5.70	5.70	5.63	5.60	5.60	5.55
Kristiansson	04	5.80	5.76	5.75	5.70	5.70	5.67	5.66	5.60	5.60	5.60
M Zalar	86	5.70	5.65	5.62	5.60	5.60	5.60	5.55	5.55	5.51	5.50

Kristiansson	00	5.70	5.70	5.70	5.65	5.60	5.60	5.57	5.55	5.52	5.50
A Jeng	05	5.75	5.65	5.63	5.62	5.61	5.61	5.60	5.55	5.50	5.50
P Widén	91	5.75	5.71	5.60	5.60	5.60	5.55	5.55	5.50	5.50	5.50
P Stenlund	95	5.76	5.60	5.60	5.55	5.55	5.50	5.50	5.50	5.45	5.45
M Eriksson	97	5.70	5.62	5.60	5.60	5.60	5.57	5.50	5.50	5.50	5.47

Kristiansson	98	5.77	5.65	5.61	5.55	5.55	5.50	5.50	5.50	5.45	5.45
Kristiansson	99	5.71	5.61	5.60	5.60	5.55	5.52	5.50	5.50	5.45	5.40
Kristiansson	05	5.73	5.72	5.61	5.61	5.60	5.60	5.60	5.50	5.50	5.50
Jeng	08	5.72	5.71	5.70	5.62	5.60	5.55	5.51	5.50	5.50	5.40

Totalt har alltså 6 aktiva gjort tillsammans 14 utomhussäsonger med minst 8 tävlingar på 5.50 eller bättre. Men faktum är att fyra av sex bara haft en sådan säsong och en har haft två. Så för resterande åtta (!!!) av toppsäsongerna står en enda person!!!

Här på Europacupen i finska Vasa 2001 gjorde Patrik Kristiansson sin första 5.80-tävling (nya svenska rekordet 5.83) och han klarade sedan 5.80+ också under de tre därpå följande åren. (foto: Deca Text & Bild)

Den store dominanten heter alltså Patrik Kristiansson (numera Patrik Klüft) men frågan är om vi ens när det begav sig (åren 1998-2005) riktigt uppfattade den höga nivå som Patrik då höll. Detta trots att han under den perioden tog silver på IEM (2002), brons på VM (2003) och 4:e platser på både EM (2002) och IVM (2004).

Patriks VM-brons 2003 är faktiskt den enda svenska globala mästerskapsmedaljen i stav utomhus sedan Ragge Lundberg tog OS-brons i Helsingfors 1952! Fyra av de övriga i 5.70-klubben har varit i globala mästerskapsfinaler utomhus (alla fyra vid vardera två tillfällen f ö). Deras bästa placeringar: Peter Widén VM-5:a 1991, Miro Zalar VM-7:a 1983, Martin Eriksson VM-9:a 1997 och Alhaji Jeng VM-9:a 2013.

De bästa karriärerna

Patrik Kristianssons många starka säsonger ger också klart utslag om man summerar hela karriärerna (t o m inomhus 2017) för alla de tio i 5.70-klubben i en tabell över antal tävlingar över 5.80, 5.70 och 5.60. Där toppar han nämligen klart på alla tre nivåerna:

namn	år	5.80+	5.70+	5.60+

Patrik Kristiansson	'98-'05	5	28	62
Alhaji Jeng	'04-'14	3	22	52
Martin Eriksson	'93-'01	1	7	22
Oscar Janson	'01-'04	1	4	19
Armand Duplantis	'17	1	4	5

Peter Widén	'89-'98		5	27
Patrik Stenlund	'93-'96		2	11
Miro Zalar	'83-'87		1	9
Jesper Fritz	'06-'09		1	8
Melker Svärd Jacobsson	'14-'16		1	4

Undrar förresten vad det blev av den här killen som för sju år sedan vann yngsta klassen på Världsungdomsspelen på 3.84? (foto: Deca Text & Bild)

PS. Om analysens principiella upplägg

Man kan tycka att analyser baserade på vissa "snygga" sifferkombinationer innebär ett godtycke som inte har sin grund i det rent idrottsliga. När en aktiv gör en maximal löpningsprestation vet ju ingen förrän målfotot avlästs efteråt om en "drömgräns" precis klarats eller precis med en hundradel eller ens en tiondel.

Men just i stavhopp är faktiskt "jämna" resultatgränser väldigt påtagliga även för den aktive i prestationsögonblicket. Dels därför att man i förväg vet precis vad resultatet kommer att bli om man klarar, så man är mycket väl medveten om man prövar på en personlig "drömgräns" eller inte.

Dels därför att de förutbestämda höjningarna på nästan alla tävlingar (även på elitnivå) i hela världen är hela decimeter större delen av vägen och halv decimeter på slutet. Vilket innebär att 80% av alla möjliga resultat (= de som inte slutar på 0 eller 5) i sådana tävlingar är otillgängliga för deltagarna med enda undantaget att den som är klar vinnare sedan kan välja hopphöjder själv.

Vad effekten dessa fantasilösa höjningsscheman blir kan se av sammanställningarna ovan av de bästa säsongerna. För de totalt 246 resultat som redovisas där fördelar sig slutsiffrorna nämligen så här:

Siffra	0	1	2	3	4	5	6	7	8	9
antal	114	25	14	7	1	68	10	5	2	0
procent	46.3	10.2	5.7	2.9	0.4	27.6	4.1	2.0	0.8	0.0

Dvs nollorna svarar för snudd på hälften och tillsammans med femmorna står man för tre fjärdedelar! Detta medan de "försummade" niorna, fyrorna och åttorna samlar ihop till totalt 1.2 %.

Klarade 5.67 - men fick 5.70!

Snack om "drömgränser" går det inte sällan inflation i, varje någorlunda jämn resultatsiffra utnämns gärna - inte minst i media - till en "drömgräns". Men i en gren som stavhopp där man "vet" sitt resultat i förväg är förstås inte bara de jämna meterna utan också de jämna decimeterna psykologiskt konkreta mål på vägen för en aktivs utveckling.

Handlar det dessutom inte bara om personligt rekord utan om nationsrekord blir det förstås extra speciellt. Därför kan det tyckas självklart att det första svenska 5.70-hoppet gjort av Miro Zalar den 2 juli 1986 i Nyköping var något alldeles extra upplevelsemässigt både för Miro själv och för publiken på Rosvalla.

Men så var det faktiskt inte! Vi citerar ur tidningen Friidrott nr 10/1986:

"I fint högsommarväder med värme och lätt vind klarade Miro rekordhöjden i andra försöket utan att ens snudda vid ribban. Miro trodde själv att ribban låg på 5.67 men en ganska omständlig kontrollmätningsprocess gav till slut vid handen att den korrekta höjden var 5.70! Därmed hade Miro inte bara noterat svenskt rekord med 5 cm utan också nordiskt rekord med 4 cm (tidigare Antti Kalliomäki 5.66).

Sättet han klarade 5.70 på gav dessutom definitiv mersmak, men det blev inte mer denna kväll eftersom Miro kom ur rytmen p g a det långa uppehållet (minst 15 minuter) i samband med kontrollmätningen."

Déjà-vu då ...

Det absurda var att i princip samma sak hade hänt Miro också några dagar tidigare i Västerås. Då hade hopphöjden utannonserats till 5.63 (1 cm över hans svenska rekord) men efter kontrollmätning ändrats till 5.65.

Hur kunde bli så fel i mätningen och varför blir det aldrig så nu?

Svaret på den första frågan är att funktionärerna måste ha slarvat vid mätningen före. En diff på en centimeter kunde vara ursäktligt men inte två-tre, framförallt inte om det - som i fallet med Miro - handlade om ett tydligt aviserat försök på både svenskt och nordiskt rekord.

En gissning kan vara att funktionärerna före hoppet bara gick på vad skalan på ställningsstolparna visade och aldrig gjorde en riktig inmätning av ribbans mitt med en för ändamålet avsedd "mätsticka". Något man aldrig får ta för givet är att ställningsskalan alltid visar rätt på centimetern när. Dels kan det vara fel på skalan, dels kan ställningen stå litet snett på marken.

... men inte nu längre!

Svaret på den andra frågan är enkelt: Bara något år efter Miros rekordhopp - alltså för ca trettio år sedan - ändrades den internationella regeln så att all kontrollmätning i höjd/stav MÅSTE genomföras FÖRE varje rekordförsök. Därmed vet alla - den aktive själv och all publik - att ifall ribban ligger kvar efter hopparens passage, så är rekordet ett faktum.

Regeländringen berodde inte bara på att det som för Miro hände att hoppare tjänade på efterkontrollen utan också på att hoppare hade drabbats av det omvända. Dvs att någon som jublat över att klarat en rekordhöjd strax efteråt getts beskedet att ribban tyvärr hade legat lägre än den utannonserade höjden.