Officiellt organ för Svenska Friidrottsförbundet

Fredag 8 december 2023

Friidrott.se:s arkiv:
Resultat
Statistik

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Kontaktuppgifter hittas på www.friidrott.se


Men vad hände sen?

Manligt höjdhopp efter
magiska 2014


av A. Lennart Julin
foto: Deca & Text & Bild

 

Mutaz Essa Barshim: Världens ende 2.40-hoppare 2015, 2016 och 2017!


"Verkligheten kan förändras snabbt."
 
Precis så inledde vi för ca tre år sedan en artikel om den historiska höjdhoppssommaren 2014 då 2.40-hoppning blev om inte vardagsmat så ändå stadigt förekommande på de stora galorna:

Fem man klarade 2.40 eller mer sammanlagt tolv gånger vilket skall ställas mot att det aldrig tidigare varit mer än två 2.40-hoppare samma  utesäsong (1985, 1989, 1991 och 2013) och att de tidigare toppnoteringarna för antal 2.40+ resultat var sju 1994 följt av fyra vardera 1989 och 1993.


Så manliga höjdhoppet var tveklöst "Årets gren" i den internationella friidrotten 2014 och det kändes verkligen som om grenen gått in i helt ny era. Men redan efter att ha upplevt sommaren 2015 blev det aktuellt att plocka fram formuleringen "Verkligheten kan förändras snabbt" igen. 

För snarare än ett "År 2" av en nya era kom 2015 att bjuda på vad som enklast kan beskrivas som en återgång till "normalläget" som rådde före magiska 2014: Av fem hoppare med tolv 2.40-tävlingar blev nämligen en enda hoppare med en enda 2.40-tävling. Men var kanske den tillbakagången just bara en tillfällig reaktion?

Nu har det passerat ytterligare två somrar och det ger möjligheten att få svar på hur vi kommer att se på 2014 med historiska ögon. Var det början på en ny era eller var det bara en märklig tillfällighet som försvann lika snabbt och svårförklarligt som den dök upp?

Nedanstående är en uppföljning på temat "Vad hände sen?" till vår artikel för tre år sedan rubricerad "Den magiska höjdsommaren 2014". Vi har byggt vidare på analysen och sammanställningarna vi gjorde den gången för att illustrera läge och utvecklingstrednder

 

Diamond League-historien

Efter 2014 satsade alla galaarrangörer 2015 stenhårt på att sätta höjdhoppet i fokus och uttalat eller indirekt kittla med möjligheten till världsrekord. Av rekordsnacket blev dock intet, det var inte ens nära att bli någon realitet. Detta eftersom hopparna rev ut sig långt dessförinnan (eller som Barshim i Shanghai och Eugene avstod vidare hoppning när segern var klar).

Vi har uppdaterat den årsvisa tablå över segerresultaten i de sju Diamond League-tävlingarna som vi presenterade efter 2014. Budskapet är tydligt när vi lagt till 2015-2017: 2014 var en extrem anomali och åren efteråt har i princip inneburit en återgång till läget före 2014.

 


År DL1 DL2 DL3 DL4 DL5 DL6 DL7 Snitt
                 
2010 2.24 2.30 2.33 2.29 2.34 2.29 2.29 2.297
2011 2.33 2.32 2.28 2.32 2.34 2.36 2.32 2.324
2012 2.32 2.32 2.36 2.33 2.39 2.32 2.31 2.336
2013 2.33 2.33 2.40 2.36 2.41 2.38 2.33 2.363
2014 2.41 2.41 2.42 2.40 2.40 2.38 2.43 2.407
2015 2.38 2.41 2.36 2.32 2.31 2.32 2.32 2.346
2016 2.33 2.31 2.33 2.37 2.39 2.35 2.32 2.343
2017 2.36 2.33 2.38 2.35 2.29 2.40 2.36 2.353

För efter att alltså ha stigit varje år med i tur och ordning 2.7 cm, 1.2 cm, 2.7 cm och 4.4 cm, dvs totalt över en decimeter, sjönk snittet 2015 med hela 6.1 cm!! Och på den nivån har den sedan legat kvar under 2016 och 2017.

Att vissa tävlingar drabbas av dåligt väder (regn och kyla) kan förstås dra ned snittet när man räknar på bara sju resultat, men mindre störningskänsliga medianen ("det mittersta värdet") ger samma bild för åren 2010-2017: 2.29 - 2.32 - 2.32 - 2.36 - 2.41 - 2.32 – 2.33 – 2.36.

Och ser man litet mer i detalj blir det dessutom snabbt uppenbart att det är Barshim ensam som gjort att det inte rasat rejält:

Faktum är nämligen att under de tre senaste DL-säsongerna – alltså på sammanlagt 21 tävlingar - är Zhang Guoweis 2.36 i Oslo 2015 och Gianmarco Tamberis 2.39 i Monaco 2016 de enda icke-Barshim-noteringarna bättre än 2.35.

Jämför det med de sju DL-tävlingarna sommaren 2014 då – vid sidan av Barshim – fem olika hoppare gjorde tillsammans tio resultat på 2.37-2.40!

 

Vad har hänt med 2014-års topphoppare?

Att Barshim är ensam om att ha någorlunda lyckats leva upp till sitt 2014-jag understryks av den nedanstående sammanställningen där utvecklingen de följande tre åren för de sex toppnamnen 2014 presenteras. Tabellen visar deras tio bästa tävlingar resp år (bara Barshim och Protsenko har dock haft minst tio utetävlingar varje år): 

 

Hoppare År 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
                       
Barshim 2014 2.43 2.42 2.41 2.41 2.38 2.38 2.37 2.37 2.35 2.34
  2015 2.41 2.38 2.36 2.33 2.33 2.32 2.31 2.29 2.29 2.28
  2016 2.40 2.37 2.36 2.35 2.35 2.34 2.32 2.31 2.29 2.27
  2017 2.40 2.40 2.38 2.37 2.36 2.36 2.35 2.35 2.35 2.33
                       
Bondarenko 2014 2.42 2.40 2.40 2.40 2.40 2.39 2.38 2.38 2.37 2.36
  2015 2.37 2.36 2.33 2.33 2.32 2.31 2.31 2.30 2.26 2.24
  2016 2.37 2.35 2.33 2.33 2.32 2.31 2.29 2.28 2.20 -
  2017 2.32 2.31 2.31 2.30 2.29 2.25 - - - -
                       
Uchov 2014 2.41 2.38 2.36 2.34 2.34 2.34 2.34 2.34 2.33 2.30
  2015 2.32 2.28 2.28 2.26 2.25 2.24 2.24 - - -
  2016 2.35 2.34 2.30 2.30 2.26 2.15 - - - -
  2017 2.32 2.30 2.30 2.23 2.23 2.15 2.15 - - -
                       
Drouin 2014 2.40 2.37 2.35 2.35 2.34 2.32 2.32 2.32 2.31 2.31
  2015 2.37 2.37 2.34 2.33 2.33 2.32 2.32 2.31 2.29 2.28
  2016 2.38 2.38 2.30 2.29 2.29 2.27 2.24 2.23 2.20 -
  2017 2.28 2.25 2.25 X - - - - - -
                       
Protsenko 2014 2.40 2.35 2.34 2.33 2.33 2.31 2.30 2.28 2.27 2.26
  2015 2.32 2.30 2.29 2.28 2.25 2.25 2.24 2.23 2.20 2.20
  2016 2.33 2.29 2.29 2.29 2.26 2.25 2.24 2.20 2.19 2.10
  2017 2.30 2.29 2.29 2.28 2.27 2.27 2.26 2.24 2.24 2.21
                       
Kynard 2014 2.37 2.35 2.35 2.34 2.32 2.32 2.32 2.32 2.31 2.31
  2015 2.37 2.35 2.33 2.29 2.29 2.29 2.26 2.25 2.24 2.21
  2016 2.35 2.33 2.33 2.32 2.32 2.29 2.29 2.29 2.28 2.25
  2017 2.30 2.27 2.26 2.24 - - - - - -


Tappen är som synes närmast brutala över hela linjen. 5:e resultaten gick på ett år (2014 till 2015) ned med 5, 8, 9, 1, 8 resp 3 cm och 10:e resultaten med 6, 12, ? (gjorde inte tio tävlingar ute 2015), 3, 6 resp 10 cm! Faktum är att för fem av sex (Drouin undantaget) skulle inte deras 5:e 2015 ha platsat på deras topp-10 året före.

Självklart kan enskilda individer ha "mellanår" men i detta fallet hade alltså alla de sex främsta mellanår samtidigt. Visst har själva friidrotten "halva mellanår" det år under 4-årscykeln som saknar globalt utomhusmästerskap.

Det är ju sådana år som stjärnorna tar det litet lugnare, "laddar batterierna" och fixar till små eller stora skavanker. Problemet med den förklaringshypotesen är att superåret 2014 var just ett sådant mellanår!

För alla utom Barshim har nedgången blivit bestående. Han har fortsatt att göra 2.40-resultat varje år, ingen annan har klarat mer än 2.38 sedan 2014 och nu senast sommaren 2017 låg de fem övrigas årsbästan på 2.28-2.32!

Med tanke på att de sex hopparna kommer från fem vitt spridda olika nationer - Qatar, Ukraina, Ryssland, Canada och USA - finns det heller inga nationella gemensamma nämnare som skulle kunna funka som förklaringar.

 

Zhang en 2.40-hoppare?

Men om de sex bästa från 2014 alltså ser ut att ha passerat resp "bäst före"-datum så har detta ju öppnat alla möjligheter för nya hoppare att komma fram i rampljuset och visa 2.40-förmåga. Faktum är dock att de tre senaste åren är det ingen annan än Barshim som lyckats klara sådana höjder.

Zhang Guowei: Stort lyft sommaren 2015,
men sedan aldrig återfunnit den kapaciteten.


Varje år har en ny hoppare indikerat 2.40-potential men det har hittills stannat vid just "visad potential". 2015 var det  Kinas Zhang Guowei som tog placeringarna 3-2-1 på 2.32-2.38-2.36 i de tre första DL-galorna. Zhang följde upp med att hoppa skilje om guldet på hemma-VM i Beijing (blev 2:a på 2.33) och med att komma 3:a i DL-finalen i Zürich.

Statistiskt lyfte Zhang ungefär lika mycket som topp-6 tappade - +5 cm på 5:e, +8 cm på 10:e - ser man av den här sammanställningen av hans tio bästa tävlingar 2014 och 2015:
 

Hoppare År 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
                       
Zhang 2014 2.34 2.33 2.30 2.29 2.28 2.27 2.27 2.26 2.26 2.22
  2015 2.38 2.36 2.35 2.34 2.33 2.33 2.32 2.31 2.31 2.30

Men sedan bröts utvecklingen och de två senaste säsongarna har Zhang varit tillbaka på nivån från före 2014: 2016 blev det 2.33 som bäst och 2017 stannade hans toppnotering på 2.31.

Eller Tamberi?

Gianmarco Tamberi: Inomhusvärldsmästare i mars 2016
- allvarlig fotledsskada när han testade 2.41 i juli samma år.

OS-året 2016 var det Italiens Gianmarco Tamberi som bjöd på "lyftet med 2.40-känsla". Redan inomhus övertygade han med fem segrar på fem starter (bl a inne-VM) med allt på 2.33 till 2.38. Fortsättningen utomhus innehöll 2.36 på nationsmästerskapen, guld på EM och 2.39 på Diamond League i Monaco.

Då slog oturen till: I tredje försöket på 2.41 i Monaco vek sig Tamberis upphoppsfot och säsongen var över. Efter operation(er) av fotleden och rehab var han visserligen tillbaka på tävlingsarenorna sommaren 2017, men det var inte "den gamle" Tamberi som man såg utan det blev 2.29 som bäst. Stort frågetecken finns för den fortsatta karriären.

Eller Lysenko?

Just nu är det i stället ryske Danil Lysenko som känns som bästa svaret på frågan "Vem blir näste 2.40-hoppare i världen?". Lysenko, som fyller 21 i maj, slog igenom redan i somras med VM-silvret bakom Barshim och harnu  i vinter följt upp med en innesäsong av ungefär samma kaliber som Tamberis 2016: Bara segrar, fem tävlingar på 2.35-2.37 och guld på inne-VM.

Danil Lysenko: VM-2:a ute som 20-åring 2017, inomhusvärldsmästare 2018.

Bästa topp-5-snitt-säsongerna

Av dessa tre "nykomlingar" är det dock bara Zhang som med sin säsong 2015 lyckats ta sig in på den lista över höjdhoppshistoriens bästa topp-5-snitt säsonger som vi presenterade i artikeln för tre år sedan. I tabellen nedan redovisas de 41 bästa utomhussäsongerna räknat på topp-5-snitten (särskilt markerade: 2014-noteringar2015-noteringar, 2016-noteringar och 2017-noteringar

    f år 1 2 3 4 5 Snitt
                   
1 Mutaz Essa Barshim 91 14 2.43 2.42 2.41 2.41 2.38 2.410
2 Javier Sotomayor 67 93 2.45 2.40 2.40 2.40 2.39 2.408
   Sotomayor 67 94 2.42 2.41 2.41 2.40 2.40 2.408
4 Bohdan Bondarenko 89 14 2.42 2.40 2.40 2.40 2.40 2.404
5  Sotomayor 67 89 2.44 2.40 2.38 2.37 2.37 2.392
                   
6 Patrik Sjöberg 65 87 2.42 2.39 2.38 2.36 2.36 2.382
   Barshim 91 17 2.40 2.40 2.38 2.37 2.36 2.382
7  Bondarenko 89 13 2.41 2.41 2.38 2.36 2.34 2.380
8  Sotomayor 67 95 2.40 2.37 2.37 2.37 2.36 2.374
9  Sotomayor 67 88 2.43 2.38 2.35 2.35 2.35 2.372
  Hollis Conway 67 90 2.38 2.38 2.37 2.37 2.36 2.372
                   
11 Sorin Matei 63 90 2.40 2.37 2.36 2.36 2.36 2.370
12  Sjöberg 65 89 2.40 2.37 2.36 2.36 2.34 2.366
   Sotomayor 67 91 2.40 2.36 2.36 2.36 2.35 2.366
  Ivan Uchov 86 14 2.41 2.38 2.36 2.34 2.34 2.366
   Barshim 91 16 2.40 2.37 2.36 2.35 2.35 2.366
15  Uchov 86 12 2.39 2.38 2.37 2.37 2.31 2.364
                   
16 Derek Drouin 90 14 2.40 2.37 2.35 2.35 2.34 2.362
   Barshim 91 15 2.41 2.38 2.36 2.33 2.33 2.362
18  Conway 67 89 2.39 2.38 2.35 2.34 2.34 2.360
  Charles Austin 67 96 2.39 2.37 2.36 2.34 2.34 2.360
20 Igor Paklin 63 86 2.38 2.37 2.35 2.34 2.34 2.356
                   
  Troy Kemp 66 95 2.38 2.37 2.37 2.35 2.31 2.356
22 Andrej Silnov 84 08 2.38 2.36 2.35 2.35 2.33 2.354
  Erik Kynard 91 13 2.37 2.36 2.36 2.34 2.34 2.354
24 Vjatjeslav Voronin 74 00 2.40 2.36 2.35 2.33 2.32 2.352
   Drouin 90 13 2.38 2.36 2.35 2.34 2.33 2.352
                   
  Zhang Guowei 91 15 2.38 2.36 2.35 2.34 2.33 2.352
27 Rudolf Povarnitsin 62 88 2.36 2.36 2.35 2.34 2.34 2.350
  Sergej Maltjenko 63 88 2.38 2.36 2.35 2.34 2.32 2.350
  Andrij Protsenko 88 14 2.40 2.35 2.34 2.33 2.33 2.350
30  Kemp 66 93 2.37 2.36 2.34 2.34 2.33 2.348
                   
  Artur Partyka 69 96 2.38 2.37 2.36 2.32 2.31 2.348
   Barshim 91 13 2.40 2.38 2.33 2.33 2.30 2.348
   Drouin 90 15 2.37 2.37 2.34 2.33 2.33 2.348
34 Zhu Jianhua 63 84 2.39 2.35 2.35 2.33 2.31 2.346
  Gennadij Avdejenko 63 88 2.38 2.36 2.34 2.33 2.32 2.346
                   
   Sjöberg 65 88 2.37 2.36 2.34 2.33 2.33 2.346
   Austin 67 91 2.40 2.38 2.33 2.32 2.30 2.346
   Sotomayor 67 92 2.36 2.36 2.34 2.34 2.33 2.346
  Stefan Holm 76 04 2.36 2.36 2.35 2.33 2.33 2.346
  Jesse Williams 83 11 2.37 2.35 2.34 2.34 2.33 2.346
                   
   Kynard 91 14 2.37 2.35 2.35 2.34 2.32 2.346

Frågan kvarstår alltså: Vad var det som drabbade 2014 års toppsextett året efter? Det var inte dåligt väder, det var inte ett avsiktligt mellanår och det var inte ett "systemfel" i ett gemensamt träningsupplägg?

"Den psykologiska förklaringen" motbevisad

Tillbakagången 2015 bevisade också att den i världens medier mest populära förklaringen till det stora lyftet 2014 - att det handlade om rivande av en mental spärr - inte stämde. Inom idrottspsykologin odlas gärna bilden att allt är möjligt bara man verkligen själv tror på det och det hänvisas då gärna till den s k "Bannistereffekten".

Dvs att Roger Bannisters första drömmil (dvs han sprang 1 mile under 4 minuter) 1954 omedelbart utlöste en veritabel tsunami av nya drömmilare. Enda problemet är att redan en snabb koll i den tidens statistik visar att Bannistereffekten inte existerade i verkligheten! Det är en ren fantasiprodukt efterkonstruerad för att sälja in en idrottspsykologisk teori.

Och den förklaringsmodellen har nu alltså havererat även för 2.40-haussen 2014. För hade den verkligen orsakats av en "mental ketchuppeffekt" hos hoppare som redan hade den nödvändiga fysiska kapaciteten hade 2015 fortsatt på samma linje. Ja, rimligen borde det som hände 2014 dessutom rivit de mentala spärrarna för ännu fler hoppare inför framtiden.

 

Det fanns ingen specifik förklaring!

Så varför blev då 2014 så fantastiskt? Jo, det var nog huvudsakligen tillfälligheternas spel inkl att två man - Barshim och Bondarenko - samtidigt lyfte sig till den nivå av perioder av stabil 2.40-kapacitet som tidigare bara Javier Sotomayor och Patrik Sjöberg hållit.

För tittar man tillbaka på den tidigare 2.40-historien är det bara Sotomayor (1988, 1989, 1991, 1993, 1994 och 1995) och Sjöberg (1987 och 1989) som gjort 2.40 mer än en utesäsong, ja faktiskt mer än en gång. För övriga fem - Povarnitsin, Paklin, Matei, Austin och Voronin - har bara varsin 2.40-tävling.

 

Före första 2.40 - och efter

Så här ser en sammanfattning över 2.40-hopparnas för- och efterhistoria ut:

Namn Första 2.40+ Bästa tidigare år Bästa året efter Bästa efter
         
Rudolf Povarnitsin 2.40 '85 2.22 '83 2.30 '86 2.36 '88
Igor Paklin 2.41 '85 2.33 '83 2.38 '86 2.38 '86
Patrik Sjöberg 2.42 '87 2.38 '85 2.37 '88 2.40 '89
Javier Sotomayor 2.43 '88 2.37 '87 2.44 '89 2.45 '93
Sorin Matei 2.40 '90 2.37 '88 2.35 '91 2.35 '91
         
Charles Austin 2.40 '91 2.35 '90 2.32 '92 2.39 '96
Vjatjeslav Voronin 2.40 '00 2.37 '99 2.37 '01 2.37 '01
Mutaz Essa Barshim 2.40 '13 2.39 '12 2.43 '14 2.43 '14
Bohdan Bondarenko 2.41 '13 2.31 '12 2.42 '14 2.42 '14
Derek Drouin 2.40 '14 2.38 '13 2.37 '15 2.38 '16
         
Ivan Uchov 2.41 '14 2.39 '12 2.32 '15 2.35 '16
Andrij Protsenko 2.40 '14 2.32 '13 2.32 '15 2.33 '16

 

Kommentarer:

+ Av de tolv 2.40-hopparna är det bara fyra som gjort det mer än en gång och bara tre som senare lyckats förbättra sina personliga rekord (Drouin, Uchov och Protsenko har dock fortfarande i alla fall en teoretisk chans att persa).

+ Jämför man första 2.40-året med det följande gick 9 av 12 back och det genomsnittliga tappet var 4 cm.

+ Jämför man med perset inför första 2.40-året var det ett genomsnittligt lyft på nästan 6 cm.

 

2.40-hoppning kostar

Det enda 2014-gänget hade gemensamt var att man hade hoppat på 2.40-höjder ett antal - för flera av dem t o m många - gånger under sommaren 2014 - och där hittar man förmodligen svaret till att 2014 inte fick någon fortsättning av samma klass. Alltså att de belastningar som sådana hopp utsätter kroppen för innebär ett slitage som inte går obemärkt förbi.

Vi vet ju att Barshims rygg finns där som ett konstant orosmoment som bl a märkts på att han periodvis inte vågar köra full ansats. Och Bondarenkos fotled hämmade honom ju redan under de bästa åren (2013-2014) då han ransonerade sina insatser genom att oftast bara hoppa på varannan höjd. Och Drouin fick lägga ned 2017 i förtid p g a en hälseneskada.

 

Framtiden då?

Det är omöjligt att inte av den redovisade historien - som omfattar tre decennier - dra slutsatsen att 2.40-hoppning kommer att förbli något exklusivt. Dvs en höjd som få någonsin kommer att klara, en höjd vi därför inte kommer att se varje år och en höjd som bara väldigt, väldigt få kommer att kunna ha som en "nivå".

Hur tufft det är att ligga på 2.40-nivån understryks av att Javier Sotomayor toppar överlägset med 16 sådana tävlingar spridda över åtta år (1988-1995). Sedan följer Barshim med 9 tävlingar över fem år (2014-2017), Bondarenko med 7 över två år (2013-2014) och Patrik Sjöberg med 2 över tre år (1987-1989).

2014 var helt enkelt aldrig någon "början på en ny era" utan bara ett extremt exempel på det famösa "undantaget som bekräftade regeln".

 

Anm: Alla sammanställningar och resonemang ovan är alltså begränsade till utomhustävlingar. Detta framförallt därför att underlaget inomhus varierar oerhört mycket. Allt kan vara precis som utomhus (gummimatta på asfalt/betong) men det förekommer även uppbyggda banor och sviktande golv som kan ge helt andra hoppbetingelser.

Skulle man inkludera även inomhus förändrar det dock inte bilden på något signifikant sätt. Antalet 2.40-hoppare skulle dock öka med fyra (Carlo Thränhardt, Hollis Conway, Stefan Holm och Aleksej Dmitrik) och totalantalen 2.40-tävlingar skulle för Sotomayor öka till 20, för Barshim till 11, för Uchov till 5 och för Sjöberg till 4.