50 år av svenska världsårsbästan
av A. Lennart Julin
Vår allra färskaste - och även yngste - att toppa en världsårsbästalista!
(foto: Deca Text & Bild)
När 2018 nu är till ända kan det konstateras att i två av grenarna på det ordinarie mästerskapsprogrammet - manlig stav och diskus - toppar svenska friidrottare världsstatistiken: Mondo Duplantis med 6.05 och Daniel Ståhl med 69.72.
Totalt är det ju bara 19 + 19 = 38 individuella grenar på arenamästerskapen så redan en världsetta är ganska exklusivt. Totalt är 2018 års ettor spridda på 22 olika nationer och det är av dessa bara sju med mer än en och bara fyra med mer än två: Kenya och USA toppar med vardera 6 ettor plus att ANA (= Ryssland) och Storbritannien har vardera 3.
Räckte inte med världsrekord
Ett annat sätt att få perspektiv på 2018 är att titta tillbaka på hur det tidigare har sett ut med svenska statistiska världsettor. I ett nytillskott till vår Historik-avdelning har vi därför sammanställt alla "Svenska världsettor" från 1950-talet och framåt.
Hur tufft det kan vara att ta sig in på en sådan här lista illustreras av Kjell Isaksson 1972 och Patrik Bodén 1990. Trots att båda satte världsrekord dessa år - Kjell t o m tre gånger - toppade de inte statistiken den 31 december eftersom de senare samma år förlorade rekorden (till Bob Seagren resp Steve Backley).
Den följande analysen har fokuserat på perioden från 1960 och framåt, i synnerhet de senaste 50 åren (dvs 1969-2018).
Många fler konkurrerar om att vara nr 1
50 år innebär ändå att vi går tillbaka till tiden när "friidrottsvärlden" i stort sett bestod av Europa, USA och de "outsourcade" britterna i Canada, Australien, Sydafrika och Nya Zeeland. Friidrotten är oerhört mycket mer global nu, inte minst syns det i Afrikas marknadsledande roll på medel/lång.
En snabb illustration: Vid OS 1960 i Rom tog Afrika en manlig medalj på arena - ett 400m-brons - medan man i Rio de Janeiro 2016 kapade åt sig tre guld, sex silver och två brons! Omvänt har Europa gått från medaljfördelningen 8-10-11 i Rom till 4-5-8 i Rio, dvs nästan en halvering, och USA från 8-8-5 till 6-5-3, dvs man har tappat en tredjedel.
Så tveklöst har konkurrensen ökat kraftigt vilken gör det litet överraskande att 1960-talet var vårt sämsta decennium (ett enda världsbästa) och 00-talet vårt bästa (tretton!). "De fyras gäng", alltså Carolina Klüft (fem gånger), Kajsa Bergqvist (fyra), Christian Olsson (två) och Stefan Holm (två), gjorde verkligen avtryck även i detta avseende.
Ann-Louise 1982 var vår första kvinnliga statistiketta "i modern tid" medan Anders är den som flest gånger (tre) toppat med nya världsrekord.
De enda som kan matcha Carro och Kajsa i antal är Ricky Bruch (fem) och Anders Gärderud (fyra). För kanske litet överraskande med tanke på hans långa karriär i världseliten var Patrik Sjöberg etta i utestatistiken bara rekordåret 1987.
När då och var då?
Men det är inte bara antalet som är intressant utan också - rentav ännu mer - när och var man gjort toppresultaten. Här är Ricky och Carro de stora kontrasterna: Ricky hade alla sina resultat hemma i Sverige (ja, fyra t o m hemma i Skåne) medan Carro presterade sina fem toppnoteringar i resp års internationellt mästerskap.
Nu är mångkamp och diskus olika till sin karaktär men att man kan kasta som längst i "större" sammanhang visar ju Daniel Ståhl som haft sin tre världsledare på SM 2016, Folksam GP 2017 resp SM 2018.
(foto: Deca Text & Bild)
Totalt har 14 aktiva (9 män och 5 kvinnor) bidragit till den svenska skörden av 33 årsbästan fördelade över 22 år. En utdelning som i ljuset av konkurrensskärpningen måste ses som högst anmärkningsvärd. Särskilt som drygt hälften - 18 av 33 - kommit under de senaste 17 åren (dvs lite mer än ett om året i snitt!).
Hemma bra men borta bäst
Tittar man på frågan "Var?" har merparten - 22 av 34 (Stefan hoppade 2.36 två gånger 2004) - noterats utomlands. "Populäraste" platsen är litet otippat den grekiska huvudstaden Aten där Ann-Louise Skoglund lyckades 1982, Ludmila Engquist 1997 och Christian Olsson, Carolina Klüft och Stefan Holm 2004.
Tre gånger världsårsbästa gav tre gånger OS-guld i Athen.
I samtliga fall handlade det verkligen om "bäst när det gällde" eftersom Ann-Louise tog EM-guld, Ludmila VM-guld och Christian, Carro och Stefan OS-guld!
Sammanlagt innehåller sammanställningen faktiskt fem resultat från OS (även Anders Gärderud och Ludmila), tre från VM (även två gånger Carro) och fyra från EM (även två gånger Carro plus Mondo), dvs mer än en tredjedel har gjorts på resp års överlägset viktigaste tävling!
Yngst och äldst
Hur gammal är man då när man första gången når den absoluta världstoppen? I den analysen måste Ludmila och Abeba särbehanlas eftersom båda faktiskt hade varit världsettor redan innan de representerade Sverige. Ludmila var då 27 och Abeba 22.
Som vanligt finns det inga generella regler utan vi har en spridning från två tonåringar - Carro och Mondo - upp till en 28-åring - Stefan. Men det finns en viss tyngdpunkt kring 22-24 år där sex av tolv hade sina debuter som statistikettor. Anders (30 år), Stefan (31 år) och Ludmila (32 och 33 år) är de som lyckats toppa världslistorna också som 30-plussare.
Svenska favoritgrenar?
Har vi då haft några speciella "svenskgrenar"? Jo, det kan man säga. Diskus toppar med 8 noteringar (Ricky & Daniel), före höjd med 7 (Kajsa, Stefan & Patrik), mångkamp med 5 (bara Carro) och hinder med fyra (bara Anders).
Men att det främst handlar om individer förstår man av att det bara är i höjd, diskus och stav (Kjell & Mondo) som vi haft mer än en världsetta.
Det var inte här vid VM i Helsingfors som Kajsa gjorde sitt världsårsbästa 2005, men alla hennes fyra noteringar (2002, 2003, 2005 och 2006)
sattes ändå i internationell toppkonkurrens på utländsk mark!
(foto: Deca Text & Bild)