Friidrotten en materialsport?

Del 2: Kula, diskus och slägga

av A. Lennart Julin

En bild från dagens kastverklighet: Grete Ahlberg vid
JEM22 i Gävle förra sommaren (foto: Deca Text & Bild)

Det säger sig själv att kastgrenarna där det handlar om att hantera/använda en typ av "arbetsredskap" varit en del av friidrotten där material och utformning ofta blivit föremål för olika typer av nytänkande. Mönstret har ju funnits i alla redskapsidrotter, t ex skidor, skridsko, cykel, tennis, golf, bordtennis och ishockey.

I det här andra kapitlet i historiken över friidrotten som materialsport fokuseras på kastgrenarna, eller rättare sagt på de tre "ringkasten". För om spjutkastningen finns det så mycket att säga i detta avseende att den behöver ett helt eget kapitel.

För de tre ringkasten finns det dessutom anledning att inte bara titta på själva redskapen utan också på de yttre förutsättningarna vid tävlingenas genomförande!

En bild från 1930-talets kastarverklighet: Stybbring och ingen bur (också notervärt: speaker med megafon!) (Ur Nordisk Familjeboks Sportlexikon 1939.)

Cementringarna

Den mest betydelsefulla förändringen i betingelserna för kula, diskus och slägga är en förändring som få nog är medvetna om idag, och vars fulla konsekvenser dessutom tog tid att slå igenom fullt ut: Fram till 1950-talet kastade man normalt från ringar som inuti hade samma material som löpar- och hoppbanorna, dvs stybb (eller t o m gräs!).

Så för att få fäste behövde kastarna på den tiden precis som de aktiva i alla andra grenar (utom landsvägslöpning) använda spikskor! Det säger sig självt att fästet ändå ofta var sisådär, särskilt i traditionella rotationsgrenarna diskus och slägga. Framförallt mot slutet av tävlingen och i synnerhet om det regnade.

Den speed i rotationen och det driv genom ringen som dagens kastare uppvisar skulle aldrig ha uppnåtts om man fortsatt med stybbringar. Och någon rotationsstil i kula hade knappast utvecklats, Numera är det ju snudd på en vetenskap att hitta rätt balans mellan strävhet och släthet för ringytan. Den får ju inte bromsa men inte heller bli riskabelt halkig.

Så även om dagens toppkastare också är mycket större och starkare än på 1950-talet (och tidigare) är de högre resultatnivåerna också alldeles säkert en effekt av att ringarna nu har en permanent fast och slät yta som möjliggör bättre acceleration och även bättre fäste i utkastet. En avgörande materialutveckling vilken få numera är medvetna om.

Sektorn som länge var 90 grader är numera som här 34.92 grader.
Ja, för de bästa kulstötarna är den ofta ännu tajtare inomhus där
sektorn är stympad på de stora längderna! (foto: Deca Text & Bild)

Kastsektorerna och burarna

Men all förändring av betingelserna är inte alltid resultathöjande. I takt med att de aktiva kastade allt längre ökade säkerhetsproblemen vilket krävde åtgärder.

För ringkasten innebar det kraftigt ökade krav på ”precision” genom att kastsektorerna i omgångar krymptes från ursprungliga 90 grader (ett kvarts varv) så att de nu sedan 2003 är nere på 34.92 grader (mindre än ett tiondels varv). Dvs drygt 60% av kastsektorn har försvunnit!!

Allt tajtare säkerhetsburar ser dessutom till att kast som är på väg att hamna strax utanför den snäva sektorn aldrig ens kommer ut ur buren. Tre kast i buren händer ibland även rutinerade kastare en dag när tekniken inte riktigt funkar. En problematik som gamla tiders kastare inte behövde stressas av.

Och inte nog med att sektorn man skall träffa är smalare, det gäller också att hitta ut i den snäva "glugg" som finns i dagens kastburor.
(foto: Deca Text & Bild)

Redskapen

Bortsett från kulan har kastredskapen alltid varit föremål för funderingar kring hur konstruktionen skulle kunna förbättra resultaten på något signifikant sätt. De yttre måtten har i stort sett varit huggna i sten från första början, så fokus har i stället legat på att få redskapen att flyga längre.

För diskus och spjut har det handlat om själva flygegenskaperna, att försöka dra nytta av aerodynamiska faktorer.

Diskusarna

För diskusarna var de yttre dimensionerna och formen givna från början. Det tillverkarna började titta på var hur flygegenskaperna ändå skulle kunna förbättras.

Man fokuserade på att förbättra ”flytet” i luften och lösningen – som veterligen först introducerades av franska Obol på 1960-talet – var att flytta ut så mycket som möjligt av massan till ytterkanten.

För med mer massa därute skulle diskusen bli stabilare i sin rotation och inte börja ”wobbla” – och därmed tappa fart – på det sätt som en diskus med massan huvudsakligen inne i mitten lätt gör.

Numera är alla diskusar tillverkade enligt denna princip, men det är bara de riktigt duktiga kastarna som lyckas träffa ”rent” i utkastet som har fördel av effekten. Ett från början fladdrigt kast kan aldrig ”räddas” av redskapet.

Världsmästaren med den svarta Nelcon. (foto: Deca Text & Bild)

Det fanns också tillverkare som försökte ta fram en modell med en sida som var upp och en som var ned, där massfördelningen var anpassad även på höjden för att förbättra flygstabiliteten. Den varianten blev dock aldrig accepterad utan i stället kompletterades reglerna med en paragraf om krav på ”total symmetri” i alla avseenden.

Sedan dess har det varit lugnt på diskusfronten.

Släggorna

Aerodynamikfaktorn är ointressant för ”tungt-klot-grenen” slägga och där gick utvecklingsidéerna i stället ut på att försöka förlänga den effektiva radien när kastaren roterar med redskapet.

Första ”tricket” var fördela om massan inne i klotet så att dess tyngdpunkt inte låg i mitten utan längre ut. Den varianten stoppades dock snabbt med en kontroll där klotet måste kunna balanseras på ett smalt rör som garanterar att tyngdpunkten ligger högst 6 mm från klotets geometriska centrum.

Andra manipulationer – bortsett från rena fusket att ha för lång sträng – har varit att ha handtag som ”töjer sig” när kastaren roterar. Även där finns nu tydliga regler om konstruktionens ”maximala rörlighet”.

Massa Lind kastade svenskt rekord 52.51 här på Stamford Bridge (London) 1922 från en ring som alltså var bara kritad på gräsmattan.
(Ur Nordisk Familjeboks Sportlexikon 1946.)

Men de kreativa hittade ännu en möjlighet, nämligen att göra klotet i ett material med högre densitet än traditionella stål och mässing. I så fall skulle ju klotets diameter kunna minska och därmed få sin mitt/tyngdpunkt en eller annan centimeter längre ut.

Valet föll på metallen volfram som är extremt tung (ungefär som guld!) med en densitet som är drygt dubbla den för stål och mässing. Men samtidigt är det en dyrbar metall och volframsläggorna blev extremt dyra jämfört med de traditionella. Det var nästan så att man kände att man behövde förvara dem i bankfack mellan tävlingarna.

En sådan kostnadsbild var förstås oacceptabel och Internationella Friidrottsförbundet löste i början på 1980-talet knuten på ett elegant sätt: Man förbjöd inte materialet i sig utan i stället ökade man minimidiametern på klotet så att det inte längre lönade sig att använda något dyrare än stål eller mässing!