Friidrotten en materialsport?
Del 7: "Nya" vägskorna
av A. Lennart Julin
foto: Deca Text & Bild
Täten på VM-maran i Doha i oktober. Både de rosa
och de gröna skorna var av den nya typen!
Som framgick av den föregående delen av denna serie om ”friidrottens materialhistoria” var skorna faktiskt något som länge inte ens omnämndes i de internationella tävlingsreglerna. De första reglerna kom inte förrän på 1950-talet när aktiva i höjdhopp börjat experimentera med skokonstruktionen på jakt efter bättre resultat.
Och tanken var då att reglerna skulle sätta permanent stopp för denna typ av konstlad resultatutveckling genom att mer detaljerat specificera ”den traditionella” skon. Därför inleddes regeln med en allmänt hållen paragraf om skornas uppgift:
”Competitors may compete in bare feet or with footwear on one or both feet. The purpose of shoes for competition is to give protection and stability to the feet and a firm grip of the ground; such shoes, however, must not be constructed so as to give the competitor any additional assistance.”
Tydligt definierat syfte
Intressant här är den uttryckliga – och väldigt tydliga – definitionen av skornas syfte: Skydda och stabilisera foten och ge bra fäste mot underlaget – ingenting annat. Alltså inte t ex stötdämpning eller ”energiåtervinning!!!
Detta är också en paragraf som i princip levt vidare ända sedan dess. Så sent som i IAAF:s regelbok daterad 2018/2019 kunde man nämligen läsa:
”Athletes may compete barefoot or with footwear on one or both feet. The purpose of shoes for competition is to give protection and stability to the feet and a firm grip on the ground. Such shoes, however, must not be constructed so as to give athletes any unfair assistance or advantage.”
Bortsett från en del språkliga moderniseringar är det alltså i stort sett samma paragraf. Enda lilla nyanseringen är att ”ingen ytterligare hjälp” som det stod ända fram t o m 2016/2017 års regelbok då hade ersatts av ”ingen osportslig/orättvis hjälp eller fördel”.
Vid första anblicken kan det nästan kännas som en skärpning men genom att ordet ”ytterligare” togs bort öppnade man indirekt upp för att skor kunde ha fler syften än de tre uttryckligen specificerade.
Sulorna i fokus
Tillbaka till den ”ursprungliga” skoregeln och de detaljer som då specificerades:
”Competitors are not permitted to wear shoes which incorportate any spring or device of any kind or of which the sole, including grooves or ridges, has a total thickness exceeding 13 mm. The thickness of the heel must not not exceed that of the sole by more than 6 mm.
...
The number of spikes is limited to a maximum of six in the sole proper och two in the heel.
...
Competitors may not use any appliance either inside or outside the shoe which will have the effect of increasing the thickness of the sole above the permitted maximum of 13 mm or which can give the wearer any advantage which he would not obtain from the type of shoe described in the previous paragraph.”
Gällde alla grenarna!
Observera att dessa regler då gällde för friidrottens samtliga grenar, dvs löpning på arena och väg och i terräng samt hopp och kast! Men sedan dess har det under årens lopp blivit både lättnader och skärpningar:
1979: Tillåtet med 25 mm klack i längd/tresteg.
1988: Antal spikplatser ökat från 6+2 till totalt 11. Sul/klacktjockleken 13/19 mm endast för höjd, i alla övriga grenar inga begränsningar.
2002: Max 13 mm sula även för längd (tillverkarna hade börjat experimentera med sultjockleken för att ge foten en gynnsammare vinkel i uthoppet!)
2006: Ordet ”spring” (= fjäder) utbytt mot ”any technology”(= ”någon slags teknisk anordning”).
Man kan notera att med undantag för höjd och längd har tjockleken på sulan alltså varit valfri i över 30 år. Förmodligen därför att det var bara i höjd och längd som man från regelhåll uppfattade att tjockare sula skulle kunna vara fördelaktigt.
I löpningen hade filosofin alltid varit att skorna skulle vara så lätta så möjligt – för att minimera den totala massa som löpare skulle ”släpa med sig” under loppet – och tillverkarnas viktigaste säljargument för en ny modell var också normalt att man kapat några gram här eller där genom ny design eller nytt material.
Det gällde i synnerhet för landsvägslöpningen där de tävlande håller på länge och allt som kunde minska energiförbrukningen var viktigt. Löparna tränade i skor med tjockare sula för stötdämpningen men när man tävlade ville man ha så litet sula som möjligt. Så det kändes nog som det inte behövdes några regler om sultjockleken, det var självreglerande.
Rio-OS startpunkt
Men verkligheten står aldrig still och nya lättare material gjorde det möjligt med tjockare sulor utan att göra skorna för tunga. Snacket började gå så smått redan 2016 om de nya skor som medaljtrion i manliga maran vid Rio-OS hade använt. Det hävdades att den helt nya typen av sula gav klart bättre tider tack vare mindre energiförluster och bättre stötdämpning.
Det var här revolutionen smög igång utan att vi riktigt märkte det då.
Snacket tilltog sakta men säkert över tiden och det rapporterades också om att de extra tjocka sulorna dessutom hade inbyggda skenor av kolfiber som likt fjädrar gav tillbaka mer energi än en sula som är bara stötdämpande. Men var det verkligen OK enligt reglerna att göra så?
Visserligen hade den ursprungliga specifika formuleringen om ”ingen fjäder” – som direkt syftade på just precis en konstruktion med den funktion som kolfiberskenorna nu sades ha – men det borde väl ändå täckas in av den nya formuleringen om ”any technology which will give the wearer any unfair advantage”?
Dessutom fanns ju ytterligare en mening om sulans konstruktion som rimligen indirekt uteslöt den typen av instoppade delar av helt annat material:
”The sole and/or heel may have grooves, ridges, indentations or protuberances, provided these features are constructed of the same or similar material to the basic sole itself.”
OK enl reglerna eller ...?
De flesta som lusläst reglerna uppfattade nog därför de nya löparskorna som i strid med gällande regler. Inte för att sulorna var extra tjocka – för där fanns inga regelbegränsningar – utan för att kolfiberskenorna innebar en ny teknologi som förändrade skornas egenskaper på ett signifikant sätt.
Man kan förmoda att en del andra tillverkare valde att avvakta i stället för att "go all in" med att börja utveckla egna produkter enl samma principer. Det fanns ju en uppenbar möjlighet - inte minst med tanke på hur friidrotten agerat tidigare i historien - att ansvariga skulle säga att det inte var OK.
I löparkretsar blev debatten allt intensivare men till skillnad från 1958 (”fläsksulan”), 1968 (”spikmattan”) och 2004 (”längdsulan”) kom den här gången ingen nästan omedelbar ”sätta ned foten”-aktion från det Internationella Friidrottsförbundet. Man sade faktiskt i flera år ingenting alls.
Resultatexplosion
Samtidigt genomgick landsvägslöpningen på alla nivåer – internationellt och nationellt och ”motion” – en explosiv resultatrevolution då fler och fler löpare gick över till de nya skorna eftersom man upplevde sig annars inte kunna hävda sig som tidigare. Och siffrorna visar otvetydigt att skorna gjorde skillnad:
T ex att världsårsbästalistan på marathon för 2020 – som alltså bara inkluderar tider gjorde fram t o m 8 mars med Dubai och Tokyo som enda storloppen – i princip redan matchar världsbästa för hela 2016 då inkluderande alla de övriga topploppen (Boston, London, Rotterdam, Paris, Berlin, Chicago, Frankfurt, New York, ....).
Då skall man dessutom veta att det var ganska jämnt statistiskt mellan åren 2016 och 2012, t o m litet fördel 2012 faktiskt.
Kvinnliga huvudklungan på VM-maran i Doha.
Det som nu har hänt är att World Athletics i januari 2020 tog ställning efter att i fjol ha tillsatt en utredning. Innan utredningen blev offentlig spekulerades det i utfallet. Vissa trodde att det skulle bli uttalat stramare regler så att ”de nya skorna” i princip skulle bli förbjudna – vilket hade varit i linje med hur den internationella friidrotten tidigare agerat i liknande ärenden.
Beslut: "Hit men inte längre"
Men så blev det inte: Utredningen mynnade ut i förslag till nya regler som i princip accepterade de redan befintliga nya skorna men satte upp spärrar mot ytterligare utveckling. Dvs det infördes en sultjockleksgräns vid 40 mm och man tillät en inbyggd kolfiberskena. Utredningens regelförslag godkändes direkt av styrelsen och trädde i kraft den 31 januari 2020.
Man kan väl ana att utredningen kommit fram till att "anden redan var ute ur flaskan" – dvs att de nya skorna redan använts i stor utsträckning i flera år – och att det därmed blivit praktiskt oerhört krångligt att gå tillbaka till hur det var "förr".
När World Athletics sagt att det var OK med den nya typen av skor fick alla tillverkare bråda dagar med att lansera sina egna varianter enl samma principer (dvs extra tjocka sulor och inbyggda kolfiberskenor).
Det gällde ju att "startsträckorna" inte blev för långa med tanke på redan ett halvår senare stundade OS. Den nya regeln stadgade nämligen även att för att få användas på tävling måste skomodellen ha funnits att köpa på den öppna marknaden i minst fyra månader.
På USA:s OS-uttagningar i marathon i slutet av februari uppstod den märkliga situationen att de aktiva som inte hade den nya typen av skor fick ett erbjudande från den ledande tillverkaren om ett par gratis om de ville. Några nappade på erbjudandet men för många av topplöparna som hade kontrakt med andra tillverkare var det förstås inte möjligt.
Det blir till att lära om
Frågan nu är huruvida de nya reglerna är tillräckligt snäva för att direkt skapa ett nytt balansläge eller om det kommer att bli en fortsatt ”kapprustning” mellan tillverkarna.
Fast även om bromsandet av skoutvecklingen visar sig lyckas är det ändå så att landsvägslöpningen redan har gått in i en ny era där vi måste lära oss att det gäller helt nya referensramar för resultaten.
Och den effekten kommer knappast att begränsa sig till landsvägslöpningen för mycket tyder på att även arenafriidrotten kommer att revolutioneras på liknande sätt av den nya skoteknologin. Mer om det i det sista kapitlet i denna serie!