Friidrotten en materialsport?
Del 8: "Nya" skor även på arena!
av A. Lennart Julin
foto: Deca Text & Bild
I vintras i slutet av februari arrangerades en inomhustävling i Boston (Allston), USA. Där hade man kvällen före huvudtävlingen lagt in ett speciellt 3000m för kvinnor för att Shelby Houlihan (3:54 på 1500m som VM-4:a i Doha) skulle attackera nationsrekordet inomhus (8:33).
Fyra startande: En lyxhare (Kate Grace, OS-finalist 800m), Houlihan och som litet sparring Karissa Schweizer (VM-9:a 5000m) och Colleen Quigley (OS-finalist hinder). När haren gjort sitt efter två kilometrar på 2:49 – 2:51 var det Schweizer som gick fram och började köra. Och hur än spurtstarka Houlihan bemödade sig var det till slut Schweizer som också kom först i mål.
USA-rekordet föll och det med besked: Faktum är att alla tre krossade den tidigare noteringen: Schweizer 8:25 (2:45 sista km), Houlihan 8:26 och Quigley 8:28 efter att ha persat med ca 16, 9 resp 16 sekunder. Och alla tre gick in på topp-10 i världen genom tiderna! Schweizer har nu bara etiopiskorna Dibaba, Defar, Melkamu och Ejigu före sig, alla med sina tider från stora galor.
Uppseendeväckande förstås men det fanns faktiskt ändå något som kändes bekant med själva scenariot. För den 10 september i fjol arrangerades ett resultatlopp på 5000m i Beaverton (Oregon) som egentligen fick ett lika sensationellt utfall. Fast det passerade mer obemärkt eftersom den stora friidrottsvärlden då var upptagen av DL-finaler, matchen USA-Europa och allmän uppladdning inför Doha-VM.
Vem är Woody Kincaid?
I Beaverton var det OS-kvaltider (dvs 13:13.50 eller bättre) som jagades med rutinerade Matt Centrowitz och Lopez Lomong som huvudpersoner, med Woody Kincaid som komplement och med Moh Ahmed (blivande VM-trea) som lyxhare. Ahmed gjorde ett föredömligt jobb och när han klev av med bara varvet kvar (!!) visade klockan under 12:00!
Lomong ledde då med några meter men den som hade bästa spurten var Kincaid som avslutade med 1:58 sista 800m och 57½ sista varvet. Kincaid vann till slut klart på 12:58.10 med Lomong och Centrowitz några steg bakom på 13:00! De personliga rekorden for all världens väg:
Kincaid sänkte sig med 28 sekunder (14 om man räknar ett två år gammalt innepers), Lomong med 7 sekunder och Centrowitz med 20 sekunder. Lomong och Centrowitz (bl a OS-etta på 1500m) har vi sett i stora sammanhang i många år, men vem är denne Woody Kincaid?
Jo, en 28-åring som aldrig tävlat utanför USA. Han hade visserligen kommit 3:a på VM-uttagningarna i juli men ändå inte blivit uttagen eftersom han inte klarat kvalgränsen 13:22.50. Och nu var han plötsligt uppe som 8:a i världen 2019 bara ca sex sekunder från världsårsbästat.
Vad hade då dessa två lopp gemensamt? Jo, att löparna använde en ny typ av banlöpningssko konstruerad enligt samma principer som de nya landsvägsskorna, dvs med kolfiberskenor. Det är svårt att tolka dessa sensationella lyft på annat sätt än att den nya skoteknologin lär komma att revolutionera också banlöpningen.
Svenskt innerekord - utan spikskor
Vi fick själva en försmak vid ISM i vintras då Andreas Almgren debuterade på 3000m och inte bara vann utan slog Kent Claessons svenska rekord (7:48) efter en blixtrande avslutning (sista 800m 1:57, sista 200m 27.8!). Andreas har också berättat att de nya skorna har gjort det möjligt för honom att träna betydligt mer utan att bli stel och stum i benen.
Som synes sprang Andreas inte ens i spikskovarianten
utan använde släta vägskor i rekordloppet i Växjö!
Precis som på landsväg verkar ett kännetecken vara just att man inte stumnar i benen (vaderna) som tidigare utan tvärtom är kapabel att speeda upp på slutet på ett sätt som världen sällan upplevt tidigare.
Frågan är om gruppen som utredde skorna åt World Athletics i höstas/vintras var fullt ut medvetna om effekterna på bana. Skorna hade ju ännu inte använts där i alls samma utsträckning som på väg. Det fanns därmed inte alls samma fylliga underlag av statistik och erfarenheter från bana att analysera.
Tunnare sula i spikskor
De nya måttangivelserna gör dock en skillnad mellan spikskor och andra skor och det är att sulan inte får vara tjockare än 30 mm på spikskor. Men man behöver ju bevisligen inte använda spikskor på bana så det är alltså OK med landsvägsskor med 40 mm sula även där om man så vill.
Frågan är också hur det är tänkt med kolfiberskenorna i höjd/längd. De är ju inte uttryckligen förbjudna utan enda begränsningen är max 13 mm tjock sula. Går det att göra en sådan sula som också ger en slags katapulteffekt kan det revolutionera även dessa grenar. För att inte tala om tresteg där sulorna fortsatt får vara åtminstone 30 mm tjocka.
Eftersom coronapandemin gjort att det ännu inte blivit någon internationell arenasäsong utomhus lär de definitiva svaren dröja ett tag till vad gäller frågorna om storleken på de nya skornas effekt i olika grenar.
Under tiden kan man fundera på hur verkligheten hade sett ut om Internationella Friidrottsförbundet konsekvent hållit fast vid de allra första skoreglerna om max 13 mm sula (alltså en knapp tredjedel av det nya maxvärdet) och 19 mm klack och ingenting inbyggt i sulan.
Tydligt och kompakt (en dryg halvsida i gamla regelboken) medan de nya reglerna nu är både omfattande, komplexa och faktiskt i praktiken omöjliga att tillämpa för den ”vanlige arrangören”.
De nya reglerna
Så här ser det nämligen ut nu i den senaste upplagan av reglerna:
OBS: Tyvärr gör den begränsade spaltbredden att texten blir oläsligt liten nedan. Därför ger vi också möjligheten att ladda ned en betydligt större version som bild!
All röd text är alltså nytillkommen och den är som synes mycket omfångsrik och detaljerad. Något som inte kan uppfattas på annat sätt än att utredningen kommit fram till att denna nya typ av skor faktiskt innebär betydande idrottsliga fördelar jämfört med traditionella skor.
Så betydande att man gått långt in i detaljerna för att garantera såväl likvärdighet mellan olika tillverkare som rimlig tillgång till de bästa skorna. Men samtidigt blir de nya skorna oundvikligen klart dyrare därför att konstruktionen är mycket mer komplicerad.
Obligatoriskt typgodkännande
Att någonting finns att köpa är som bekant inte samma sak som att det i praktiken är tillgängligt för alla. Just löpgrenarna har – därför att utrustningen varit så enkel och billig – annars hittills varit den ”globalaste” delen av friidrotten.
Själva kärnan i de nya reglerna är att man – genom att öppna upp för en mer komplex konstruktion där sulan är mycket mer än ”bara en skosula” – samtidigt blivit tvungen att införa ett obligatoriskt typgodkännande. För hur skall innanmätet i sulan kunna kontrolleras utan att ha sönder skon?
Dvs inga ”hembyggen” är längre tillåtna utan alla aktiva tvingas använda skor från de stora globala tillverkare som fått sina modeller typgodkända. De största stjärnorna kommer förstås att få ”skräddarsydda” versioner av tillverkarna men för övriga gäller att ha fötter som passar till standarddesignen.
Hur skall man kontrollera?
Så hur skall ”den vanlige” arrangören agera ute på en tävling? Hur skall man veta exakt vilka modeller som just den här dagen är OK? Tillverkarna uppgraderar ju i stort sett årligen sina skor och med de nya reglerna så färska som från 31 januari i år kan man förvänta sig en extra hög uppgraderingstakt den närmaste tiden.
Och hur skall man som ”vanlig" arrangör veta om skon funnits ute för försäljning på marknaden tillräckligt länge (minst fyra månader)? För om den inte varit det är den enligt bestämmelserna att betrakta som en ”prototyp” som inte får användas alls på någon tävling!
De nya reglerna ger grenledaren (”the Referee”) möjlighet att agera vid misstanke om att en sko inte är helt OK – att ”beslagta” den för efterhandskontroll hos World Athletics. Men det en väldigt extrem åtgärd som man nog kommer att undvika i det längsta. För vem vill riskera att hamna i media som ”paragrafryttare” och ”skopolis”?
Just den intrikata kontrollmetoden omöjliggör i praktiken för ”den vanlige” arrangören att själv kontrollera skorna. Inte ens stickprov är realistiskt att förvänta sig genom att det till synes allra enklaste – att kontrollera maxtjockleken på sula och klack – är allt annat än enkelt.
Var skall man mäta?
För det är inte där det är som tjockast man skall mäta utan på punkterna ”mitt under främre fotbladet” resp ”mitt under klacken”, punkter som definieras som platserna mitt på sulan 75 % resp 12% av sulans inre totallängd från bakänden.
Vilket på en standardsko av storlek 42 anges till ca 203 resp 32 mm från den inre bakänden. Man påpekar dessutom att tjockleksvärdena utgår från en sko av just storlek 42 och att en större storlek faktiskt får ha litet tjockare sula!
En följdfråga till denna detaljerade instruktion: Var kan man hitta det redskap som smidigt mäter tjockleken på dessa punkter.
Till detta kommer så kontrollen av de inbyggda kolfiberskenorna. Här stadgas tydligt i regeln att det får vara en enda sådan skena i sulan. Men i en anmärkning några rader längre ned säger man ändå att skenan kan få vara uppdelad i flera bitar under förutsättning att bitarna ligger efter varandra och inte överlappar på något sätt. Men är det verkligen en skena om den består av flera separata bitar?
Mer jobb i callroom
På mästerskapen och storgalorna lär det nu bli aktuellt att inrätta en helt ny – och extra svår – funktion i kontrollbatteriet som de aktiva skall genomgå i ”call room”. Förut har för skorna spiklängden varit det viktiga att checka, men nu är det hela skokonstruktionen. Så det lär bli mycket jobb, inte minst när det handlar om mångkamp!
Sammanfattningsvis är det bara att konstatera att en fullödig skokontroll i fortsättningen blir mer avancerad än den mest komplicerade och tidsödande redskapskontrollen, alltså den för spjuten. Och där handlar det dessutom bara om mått och kriterier som kan kontrolleras ”utifrån”. Hur den inre konstruktionen ser ut bryr man sig inte om så länge som tyngdpunkten, ytan och alla yttre mått uppfyller reglerna.
Hur stor revolution de nya skorna kommer att innebära för arenafriidrotten är omöjligt att säkert bedöma i dagens läge genom att elittävlandet i världen ju bara några veckor efter de nya skoreglernas offentliggörande i månadskftet januari/februari hamnade i ett pausläge.
Men att det kommer att märkas när verksamheten så småningom kommit upp i varv framstår som givet. För nu är alla skotillverkare uppe på banan och satsar på att få fram sina egna lösningar inom de nya ramarna.
Kan beslutet ändras?
Genom att de nya specifikationerna om sultjocklek och kolfiberskenor lagts i en regelparagraf benämnd ”moratorium” (”hit men inte längre”) har World Athletics signalerat att det kan komma förändringar. Avsikten är att kunna snabbt täppa till ev upptäckta kryphål. Alltså knappast att senare skärpa de nya reglerna (t ex tunnare sulor eller inga kolfiberskenor) efter att man nu släppt lös förändringen.
När det gällde nya spjuten ströks några rekord när ”knottrigheten” förbjöds men det var en enskild gren och ett exklusivt redskap, så där var läget överblickbart och kontrollerbart. Men här handlar det om löparskor som använts av tusentals aktiva över hela världen och på alla nivåer i några år utan att någon registrerat det.
Då blir det i praktiken omöjligt att i efterhand veta vem som använde vilka skor i vilken tävling, något som ju måste till för att rekord skulle kunna ”återställas”. Att förlita sig på att ”den naturliga resultatutvecklingen” kommer att lösa problemet automatiskt – som den gjorde när simningen förbjöd hajdräkten – är också fåfängt.
Klarar sig några rekord?
För som vi uppmärksammade tidigare i den här serien bröts friidrottens generella standardhöjningstrend redan för ca 35 år sedan (mitten på 1980-talet). Ganska typiskt är att de gällande manliga världsrekorden på 1500m-10000m samtliga sattes mellan 1996 och 2005, dvs de har alla stått sig i 15 år eller mer. Men kanske inte så länge till alltså.
Dessutom är det inte bara medel/lång som kommer att ha fördel av skor med mer ”studs” i utan det påverkar förstås alla grenar där man springer. Kanske speciellt i en gren som 400m häck där nyckeln till de snabba tiderna är att klara av att hålla ett tufft stegmönster mellan häckarna så länge som möjligt.
SLUTORD OM ARTIKELSERIEN
Därmed har nu punkt satts för denna exposé i åtta delar över hur nya material och ny teknologi påverkat friidrottens resultatutveckling under historiens gång. En analys som visat - vilket nog överraskat ganska många - att de stora "revolutionerande" förändringarna faktiskt ligger rejält långt tillbaka i tiden.
För det handlar i allmänhet om sådant som utspelade sig för mer än ett kvarts - ja, oftast mer än ett halvt - sekel sedan. Så friidrotten har i modern tid faktiskt varit ganska förskonad i det avseendet jämfört med många andra idrotter.
Men med de nya skornas entré kan det just nu mycket väl vara så att vi står på tröskeln till en av vår idrotts allra mest genomgripande omvälvningar någonsin!