Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Kontaktuppgifter hittas på www.friidrott.se

Hur tufft var det egentligen
i VM-marorna?



av A. Lennart Julin
foto: Deca Text & Bild


Det blev ingen rusning utan i stället samlad klunglöpning i början av den kvinnliga maran i Doha.

När Internationella Friidrottsförbundet hösten 2014 utsåg Doha i Qatar till arrangör av VM 2019 var det ett kontroversiellt beslut ur flera perspektiv. Den strikt idrottsliga kritiken fokuserade på vädret eftersom sommaren i Doha är extrem med uppåt 40 grader på dagarna och sällan under 30 på nätterna.

För att möta den kritiken hade IAAF redan från början bestämt att tävlingarna skulle genomföras i månadsskiftet september/oktober och inte på sin traditionella kalenderplats mitten/slutet augusti. Fast det betydde bara ett par graders sänkning av den förväntade temperaturen, så värmen skulle ändå sannolikt bli betydligt högre än optimal för friidrott.

Dock aviserade arrangören att man skulle utrusta tävlingsarenan med någon typ av luftkonditioneringssystem som skulle se till att termperaturen för de tävlande höll sig på en behaglig nivå klart under 30 grader.

Luftkonditioneringen i arenan sköttes av ett stort antal sådana här
"utblås" hela varvet runt på läktaren.

Och som vi vet blev det precis så och som resultaten visade låg temperaturen inne i arenan på en nivå som fungerade bra för aktiva i alla grenar, t o m för långdistansarna. T ex noterade 10000m-vinnarna 26:48 resp 30:17!

Men allt var ändå inte frid och fröjd eftersom ett friidrottsmästerskap ju inte helt håller sig inne på arena utan också omfattar aktiviteter ”ute på stan”. Aktiviteter som dessutom är de på mästerskapsprogrammet som påverkas mest av värme eftersom det handlar om tidsomfång räknat i timmar och inte minuter.

Så diskussionerna och ifrågasättandet kring förutsättningarna för att springa marathon på Doha-VM fortsatte och intensifierades allt närmare tävlingen. Ansvariga kom under hård press eftersom man inte kunde blunda för rena hälsorisker.

Inte första mästerskapsmaran i kvällsmörker

Så med 1½ år kvar kom beskedet att arrangören  och IAAF kommit överens om att genomföra marathonloppen med start vid midnatt! Mästerskapsmara efter solnedgången – för att slippa solhettan -  var i och för sig faktiskt ingen total nyhet:

För när Abebe Bikila vann i Rom-OS 1960 gick ju loppet i kvällsmörker delvis upplyst av marschaller och facklor vilket skapade en smått magisk stämningsdimension. Något som säkert förstärkte den chock det var för dåtidens idrottsvärld att en för omvärlden okänd löpare från Etiopien tog ett suveränt marathonguld.

Sedan dess har mästerskapsmarorna dock i princip alltid gått ”på dagen”, i allmänhet eftermiddagen, Så lösningen nu med start vid midnatt väckte en betydande förvåning och faktiskt t o m även viss kritik: Löpare som var ”morgonmänniskor” kände sig orättvist behandlade!

I huvudsak var dock reaktionerna positiva. Att byta garanterat 40-gradigt solgass mot sisådär tio grader mindre och ”skugga” var trots allt en stor fördel. Faktum är att det är tveksamt om arrangören kunnat locka några topplöpare alls till start om man stått fast vid att köra dagtid. Så ”mitt-i-natten” var i praktiken oundvikligt för att få VM-värdiga startfält.

"Bastueffekt"

Men även om temperaturen tryckts ned till en acceptabel nivå fanns det en värderfaktor till som förbigicks med tystnad när den nya starttiden presenterades: Luftfuktigheten! För när temperaturen i Doha sjunker på kvällen rusar luftfuktigheten upp snabbt och det är faktiskt en väl så viktig faktor för uthållighetsidrottare.

Det blir en ”bastueffekt” när man kombinerar värme och hög luftfuktighet och i Doha skulle det faktiskt även mitt i natten vara runt 30 grader kombinerat med en luftfuktighet på kanske 70-80 %. En mix som gör att kroppens värmereglering genom att ”avdunsta svett” inte fungerar som normalt.

Visst kan man anpassa kroppen med hjälp av träning (”springa i en bastu”) men bara i viss utsträckning och frågetecknen och varningarna om allvarliga hälsorisker för löparna kom allt tätare när VM-marorna närmade sig i höstas.

Kenyanska 2:17-löperskan Ruth Chepngetich var ensam kapabel att hålla 2:32-fart hela vägen i den kvinnliga maran.

Och alla dessa farhågor kom att bekräftas redan med första VM-dagens kvinnliga marathon. För trots att de aktiva gick ut medvetet extremt lugnt och tog varje möjlighet att kyla av sig på både insida och utsida blev det ett lopp som gav TV-tittarna en känsla av ”slagfält” med helt slutkörda löpare som fick tas om hand av den medicinska staben.

Reaktionerna var kraftiga på alla håll och kritiken mot arrangörerna blev hård. Så hård att Internationella Olympiska Kommittén nästan på stående fot – och tydligen utan att först stämma av med Tokyo-arrangörerna – tog beslutet att flytta 2020 års OS-maror och gångtävlingar bort från högsommar-Tokyo (som så års har sen kombination av extrem hetta och hög luftfuktighet som liknar Dohas).

Ett beslut som i sin tur fick kritik från en del aktiva som prioriterade att vara en del av OS-gemenskapen jämfört med att bli ”outsourcade” drygt 80 mil norrut. Deras argument var att det var lika för alla och att det bara handlade om att förbereda sig. Men är det så enkelt?

Två principiellt viktiga frågeställningar

+ Vilket ansvar har arrangörer av idrottstävlingar – i synnerhert sådana förknippade med ära, berömmelse och stora ekonomiska lockelser – för att inte utsätta deltagarna för förutsägbara allvarliga hälsorisker i jakten på framgång i tävlingen?

Historien just i uthållighetsidrotter innehåller ju tyvärr flera exempel på elitaktiva som t o m avlidit i sin jakt på mästerskapsmedaljer och andra belöningar. Man kan f ö också notera att vinteridrotter har nedre köldgränser för att köra sina tävlingar just för att skydda de aktivas hälsa.

+ Vad handlar egentligen våra friidrottstävlingar om? Skall det vara att mäta prestationsförmågan i själva grenen eller skall det också finnas en extra utmaning därutöver?

Skulle det vara OK att köra världens viktigaste 100m-tävling i 25 minusgrader eller på en nyplöjd åker?

Adhanom Abraha var offensiv från start med 1:06 på första halvan
och blev till slut 28:a av 73 startande.
 

Så tufft var det i Doha!


Alla som upplevde VM-marorna i Doha var överens om att väderbetingelserna kraftigt påverkade resultatnivåerna. Men hur kraftigt? För att få en uppfattning om effekternas storlek har vi gjort en jämförelse med närmast föregående VM, dvs London 2017.

Den gången gick marorna i ”vanligt nordeuropeiskt sommarväder”, dvs ingenting extremt varmt och/eller klibbigt utan temperaturer runt 20 grader och en luftfuktighet som man inte reflekterade över.

Eftersom det också finns andra yttre faktorer (banprofil, tvära svängar, vindutsatthet m m) som man påverka den absoluta resultatnivån mellan olika maror har jämförelsen inte gjorts ”rakt av”. I stället har i resp lopp studerats hur deltagarna presterat i förhållande till sina inför loppet aktuella personliga rekord.


Topp-10 VM 2019 (32°, 74 %)


plac namn land tid pers diff
           
1 Ruth Chepngetich KEN 2:32:43 2:17:08 15:35
2 Rose Chelimo BRN 2:33:46 2:24:14 9:32
3 Helalia Johannes NAM 2:34:15 2:22:25 11:50
4 Edna Kiplagat KEN 2:35:36 2:19:50 15:46
5 Volha Mazuronak BLR 2:36:21 2:23:54 12:27
6 Roberta Groner USA 2:38:44 2:29:09 9:35
7 Mizuki Tanimoto JPN 2:39:09 2:25:28 13:41
8 Kim Ji Hyang PRK 2:41:24 2:28:06 13:18
9 Lyndsey Tessier CAN 2:42:03 2:30:47 11:16
10 Jo Un Ok PRK 2:42:23 2:27:12 15:11

Andel som bröt: 41 % (28 av 68 startande)


Topp-10 VM 2017 (19°, 56  %)


plac namn land tid pers diff
           
1 Rose Chelimo BRN 2:27:11 2:24:14 2:57
2 Edna Kiplagat KEN 2:27:18 2:19:50 7:28
3 Amy Cragg USA 2:27:18 2:27:03 0:15
4 Flomena Cheyech KEN 2:27:21 2:21:22 5:59
5 Shure Demise ETH 2:27:58 2:20:59 6.59
6 Eunice Kirwa BRN 2:28:17 2:21:17 7:00
7 Helah Kiprop KEN 2:28:19 2:21:27 6:52
8 Mare Dibaba ETH 2:28:49 2:19:52 8:57
9 Jessica Trengove AUS 2:28:59 2:27:01 1:58
10 Berhane Dibaba ETH 2:29:01 2:21:19 7:42

Andel som bröt: 14 % (13 av 91 startande)

Kontrasterna är som synes bedövande stora i alla avseenden för de kvinnliga löparna:

+ 25 % färre som startade 2019!
+ 27 % fler som bröt 2019!
+ Segertiden 5:32 sämre, bronstiden 6:57 sämre och 10:e tiden 13:22 sämre!
+ På topp-10 nästan fördubblades mediantappet jämfört med pers: Från 6:55 till 12:52!

Anm: Median = Det "mittersta" värdet. Det vanliga medelvärdet kan nämligen bli snedvridt och missvisande när man som här räknar på ganska få ingångsvärden.

Lelisa Desisa och Mosinet Geremew ordnade en etiopisk dubbel i det manliga loppet - men i det kvinnliga bröt alla de tre etiopiskorna!

Hur såg det då ut för deras manliga kollegor? Jo, så här:

Topp-10 VM 2019 (29°, 51 %)


plac namn land tid pers diff
           
1 Lelia Desisa ETH 2:10:40 2:04:45 5:55
2 Mosinet Geremew ETH 2:10:44 2:02:55 7:49
3 Amos Kipruto KEN 2:10:51 2:05:43 5:08
4 Callum Hawkins GBR 2:10:57 2:08:14 2:43
5 Stephen Mokoka RSA 2:11:09 2:07:40 3:29
6 Zersenay Tadeses ERI 2:11:29 2:08:46 2:43
7 El Hasan El Abassi BRN 2:11:44 2:04:43 7:01
8 Hamza Sahli MAR 2:11:49 2:10:19 1:30
9 Tadesse Abraham SUI 2:11:58 2:06:40 5:18
10 Daniel Mateo ESP 2:12:15 2:10:53 1:22

Andel som bröt: 25 % (18 av 55 startande)


Topp-10 VM 2017 (18°, 60 %)


plac namn land tid pers diff
           
1 Geoffrey Kirui KEN 2:08:27 2:06:27 2:00
2 Tamirat Tola ETH 2:09:49 2:04:11 5:38
3 Alphonce Simbu TAN 2:09:51 2:09:10 0:41
4 Callum Hawkins GBR 2:10:17 2:10:52 -0:35
5 Gideon Kipketer KEN 2:10:56 2:05:51 5:05
6 Daniele Meucci ITA 2:10:56 2:11:08 -0:12
7 Yohanes Ghebregergis ERI 2:12:07 2:08:14 3:43
8 Daniel Wanjiru KEN 2:12:16 2:05:21 6:55
9 Yuki Kawauchi JPN 2:12:19 2:08:14 4:05
10 Kentaro Nakamoto JPN 2:12:41 2:08:35 4:06

Andel som bröt: 27 % (27 av 98 startande).

Jämför vi på samma sätt som för kvinnorna ser facit ut så här:

+ 25 % färre som startade 2019!
+ 2 % färre som bröt 2019!
+ Segertiden 2:13 sämre, bronstiden 1:00 sämre och 10:e tiden 0:26 bättre!
+ På topp-10 ökade det personliga mediantappet jämfört med pers bara marginellt: Från 3:54 till 4:18!

Dvs bilden är helt annorlunda för männen där det inte kan påvisas några extrema skillnader alls jämfört med London-VM! Så vädret i Doha var inte alls lika marathon-ovänligt i båda loppen,!

Nedanstående tabell som anger mediantappet gentemot pers i resp grupp ger ytterligare stöd åt den bilden:


kön grupp VM 19 VM 17 diff
         
M Topp-3 5:55 2:00 +3:55
  Topp-10 4:18½ 3:54 +0:24½
  Topp-25 5:08 3:30 +1:38
  Topp-40 4:47½ 3:30 +1:17½
         
K Topp-3 11:50 2:57 +9:53
  Topp-10 12:52½ 6:55½ +5:57
  Topp-25 15:46 5:52 +9:54
  Topp-40 21:40 6:34½ +15:05½

En intressant iakttagelse är att vid "OK väder" är tappet i stort sett samma för topp-10 som för topp-40, medan extremväder drabbar de sämre löparna hårdare. Förklaringen till det är förmodligen inte mer komplicerad än att de sämre löparna är igång längre och därmed hinner lida mer av effekterna.


För de tre svenskorna följde facit i Doha de generella mönstren: Charlotta Fougberg 31:a på pers blev 18:e (19:37 från pers) och Johanna Bäcklund 58:a på pers blev 37:a (31:18 från pers) medan Cecilia Norrbom tvingades bryta.


Men hur kan kontrasten mellan kvinnorna och männen i Doha förklaras? Jo, nyckeln ligger primärt i luftfuktigheten som var extremt hög för kvinnorna (liksom för alla gångtävlingarna) i Doha men betydligt mer mänsklig för de manliga marathonlöparna.

Att luftfuktigheten var den verkliga "boven" var något som ansvariga tydligen inte riktigt förstod, när man presenterade nattstarten som lösningen för marorna i Doha ungeför som luftkonditioneringen inne på Stadion löste problemen för arenagrenarna. 

Anm: Observera också att procentsiffrorna anger den relativa luftfuktigheten och att ju varmare luften är desto mer fukt kan den innehålla. Så även om det var 60% för männen i London och 51% i Doha var det ändå mer fukt i luften i Doha eftersom den var 10 grader varmare.