Spurtvarv - nu och då
av A. Lennart Julin
foto: Deca Text & Bild
Det var klunga när man svängde in på upploppet med vid mållinjen var Kalle ändå lååångt före tack vare sina 49.4 på slutrundan.
Den officiella segertiden för Spårvägens Kalle Berglund på manliga 1500m vid Lag-SM på Slottskogsvallen var minst sagt beskedliga 4:40.40. Alltså mer är minuten över perset.
Så läser man bara resultatlistan ges bilden av ett lopp av alltigenom usel kvalitet. Men där finns faktiskt en riktigt anmärkningsvärd prestation dold bakom siffrorna om man tittar närmare på skeendet.
Förklaringen till sluttiden – som f ö gett 5:e plats i det kvinnliga Lag-SM-loppet över samma distans – ligger förstås i att det inte var någon fart alls i början av loppet. De två första varven promenerades på 85.3 resp 86.5 och även om farten höjdes på tredjevarvet var den fortsatt blygsam: Det var 79.7 mellan 700m och 1100m.
Men vid klockan exploderade det: Hässelbys Emil Blomberg drog iväg som om klockringningen varit ett startskott – men fick ändå med sig övriga tre: Kalle Berglund, Örgrytes Chris Gray och Ullevis Hampus Börjesson.
Första hundringen på slutvarvet gick på 12.3 och den därefter också på 12.3 för Emil!! Och ändå hängde övriga tre fortsatt med – samma även genom sista kurvan. Men på slutet av den gick Kalle Berglund till attack och övertog ledningen utan att Emil förmådde svara.
49.4 på sista 400m!
Kampen om förstaplatsen var avgjord men därbakom levde loppet hela vägen in genom att alla tre gjorde slutrundan på 50-tider: Chris Grey 50.6, Emil Blomberg 50.8 och Hampus Börjesson 50.9! Alla tre hade alltså trots den brutala rusningen ut på sista varvet runt 26 på andra halvan.
Ändå blev de totalt utklassade av Kalle som fortsatte att sprinta ”ända in” och bara på sista 100 m drog han därmed ifrån konkurrenterna med uppåt en och en halv sekund!! Kalles halvor var 24.6 + 24.8 vilket gav en tid på 49.4 för hela slutvarvet!
Ja, fyrtionio-och-fyra!!
Visserligen då förstås inte från block utan med "flygande start" men ändå. Och detta trots att Kalle efter sjukdom och småskador egentligen tränat med inriktning mot 5000m på Lag-SM och rentav 10000m på SM, dvs med mer fokus på uthållighet än sprintspeed.
Kvartetten samlad strax före klockringningen då Emil - här 2:a -
drog igång den blixtrande avslutningen.
49.4 var också bara dryga sekunden från Kalles fem år gamla personliga på 400m från block: 48.20. Chris, Emil och Hampus underskred alla med god marginal sina officiella 400m-pers. Då skall man veta att ingen av de tre är uttalade medeldistansare utan har (eller i alla fall har haft) sitt träningsfokus mot sträckor som hinder (Emil) resp 5000m (Chris och Hampus).
Det internationella perspektivet
Hur står sig Kalles 49.4 som avslutning i ett internationellt perspektiv? Inte minst i Europacupen (föregångaren till nuvarande Lag-EM) har man under åren sett otaliga s k ”taktiklopp” på medel/lång. Alltså lopp där topplöparna promenerat – om än inte alls lika extremt fridfullt som nu på Lag-SM – och sedan tämligen utvilade bjudit på en sista-varvet-explosion.
Det finns om man letar runt en hel del rapporterade slutvarv på 50/51 sekunder men 49-tiderna är ytterst sällsynta. Det brukar ofta påstås att Steve Cram och José Luis Gonzalez pressade varandra strax under 50 på Europacupen 1987, men när man kollar på videon visar det sig att även deras slutvarv i verkligheten gick på just över 50 blankt.
Men åtminstone ett 1500m-slutvarv som tveklöst gick klart under 50 finns faktiskt dokumenterat och det är från Världscupen (föregångaren till Kontinentalcupen, som väl f ö nu blivit nedlagd) i Athen 2006.
Alex Kipchirchir 2006
Den som stod för den blixtrande vinnande avslutningen var en löpare som få nog idag minns eftersom han visserligen fanns med i världseliten under några år aldrig satte något rekord för seniorer eller lyckades ta någon medalj i ett globalt seniormästerskap: Kenyas Alex Kipchirchir.
Han hade vunnit JVM 800m ännu inte 18 år gammal fyra år tidigare men som senior blev det bara en VM-start – 2005 – där han tog en halvanonym 7:e plats på 1500m. VM/OS-fria 2006 kom sedan att bli toppåret i karriären där han faktiskt rankades 1:a i världen av Track & Field News efter segrar i förutom Världscupen även GP-finalen och Afrikanska mästerskapen samt galorna i Doha, Oslo, och Monaco.
Hur såg då loppet i Världscupen ut? Första två varven var sällskapsresa – 67.4 och 71.8 – men redan på upploppet med femhundra meter kvar började farten skruvas upp av ledande nya zeeländaren Nick Willis (som ju f ö fortfarande 14 år senare tävlar på hög internationell nivå!). Så varvet mellan 700 m och 1100 m avverkades på 61.4.
Men det var ändå bara början:
24.1 mellan 1200m och 1400m!
För först rusade Willis – med Kipchirchir snett bakom axeln – den inledande hundringen på sista varvet på 12.9 och sedan lade Kipchirchir in en ännu högre växel och övertog kommandot. Kenyanen körde – till synes avspänt och lekande lätt – de tre avslutande hundringarna på i tur och ordning 12.0 – 12.1 – 12.5 (tryckte inte på riktigt hela vägen in) till 3:52.60 i mål!
Dvs hela sista varvet på 49.5 med halvorna 24.9 + 24.6! Dvs gnuttan långsammare avslutning än Kalles på Lag-SM men samtidigt var det alltså på en betydligt högre utgångsfart
Den ende av konkurrenterna som någorlunda förmådde hänga med Kipchirchir var Ukrainas Ivan Hesjko som själv avslutade på ungefär 50 blankt och kom i mål bara 0.73 bakom. Samtliga övriga tappade mer än två sekunder på Kipchirchir under slutvarvet.
Officiella resultatlistan
Video på 1500m-loppet vid Världscupen 2006
Jim Ryun 1967
Kipchirchir tycks alltså vara den som svarat för den allra snabbaste slutrundan i ett storinternationellt sammanhang, men frågan är om ändå inte den mest imponerande ligger ytterligare nästan fyrtio år bakåt i tiden:
I början på juli 1967 hade Jim Ryun i en prestigeduell med Kipchoge Keino (som året efter skulle vinna OS) sänkt världsrekordet med 2½ sekund ned till 3:33.1 efter ett fartleksbetonad lopp (varvtider 60.5 - 55.5 - 58.0!) avslutat med 39.6 på sista 300m.
Ryun åkte sedan i augusti över till Europa för att tävla men eftersom det då ännu inte fanns någon "galatour" (!!!) så handlade det om tre landskamper. En av dessa var mot Västtyskland i Düsseldorf och där skulle han ställas mot Europas bäste Bodo Tümmler.
Tyskarna hade laddat extra för den "duellen" genom att på 1500m sätta in sitt 5000m-ess Harald Norpoth för att hjälpa till med att med taktik utmanövrera Ryun. Till ingen nytta skulle det visa sig:
Vid klockringningen ledde Tümmler på ca 2:47 före Norpoth och Ryun och tyska taktiken var väl att Norpoth sedan skulle försöka fortsätta att hålla Ryun bakom sig så länge som möjligt för att Tümmler skulle kunna sticka ifrån och bygga upp ett försprång.
36.6 sista 300m!
Taktiken fungerade genom första kurvan på sista varvet där Ryun sprang på gränsen mellan bana 1 och 2 men låg kvar på tredje platsen. Men när man svängde in på bortre lång exploderade Ryun och flög blixsnabbt förbli och ifrån de båda tyskarna.
Han fortsatte sedan att hålla trycket uppe och trots avvaktande 13.9 på första hundringen i ytterspår avverkade han sista varvet på 50.5 och vann loppet med 4.1 s på 3:38.2! Sista 300m alltså på 36.6!!
Detta alltså för 53 år sedan. Och – för den som undrar – ja, tävlingen gick på stybb och inte allvädersbana. Och det fanns ingen kolfiber i skosulorna.
Journalfilmsklipp från loppet (Friidrottsbilderna börjar efter drygt 7 minuter i detta nyhetssammandrag).