Arne Andersson 90 år
av Fred Smedberg
(illustrationerna från bokfilmen "Mot världsrekorden" (1946))
"Gunder och Arne-epoken" under första halvan av 1940-talet är något av det märkligaste i svensk idrottshistoria och vi som upplevde den i verkligheten är lyckligt lottade.
Det hade ju inte alls varit lika minnesvärt om de varit bra "var för sig" under olika skeden. Det var det hårda duellerna som gjorde susen på denna väldigt höga nivå. Under 1942, då Gunder var den starkare av de två, underskred eller tangerade Arne vid tre tillfällen det världsrekord som Gunder, några meter framför, just slagit.
Vid galan den 10 juli 1942 var jag på Stockholms Stadion. Gunder gjorde på 800m sin bästa tid någonsin på den sträckan, 1:52.8, under det att Arne sprang engelska milen. Trots att han låg ensam i täten nästan hela andra halvan tangerade han Gunders tio dagar gamla världsrekord 4:06.2 - till vilket denne hade pressats till målsnöret av Arne!
Under 1943 möttes de inte, Gunder gjorde ju då sin segerrika turné i USA. Men det året gick Arne fram en klass som löpare - han hade gift sig med sin kära Karin, blivit lärare utanför Stockholm, finslipat sin stil och i viss mån lagt om träningen.

Han tog världsrekordet på 1500m och Gunders då bästa tid på engelska milen pressade han med exakt två sekunder till 4:02.6. Det var detta som verkligen förde ned rekordet till en sådan närhet av fyra minuter att man på allvar kunde börja fundera på möjligheten av en s k drömmil, dvs att springa under 4:00.
År 1944 möttes de sju gånger och av dem vann Arne sex, bl a förbättrade han världsrekordet på engelska milen till 4:01.6. Året därpå blev det bara två möten, det första i Malmö den 17 juli. Man trodde att Arne ännu en gång skulle gå om Gunder i finishen, men så blev det inte. Gunder vann och gjorde 4:01.4 - det rekord som kom att stå sig i nio år fram till dess Roger Bannister den 6 maj 1954 gjorde den allra första drömmilen.
Arne som tvåa sprang bort till en bänk utanför banan och publiken - bl a jag själv som stod vid den yttre målstolpen - såg hur Arne vinklade upp höger underben och tittade under sin spiksko. Där hade, fick man senare höra, en tom patronhylsa från startpistolen satt sig fast som en fingerborg på en av spikarna och besvärat Arne ordentligt.
Han hade känt något konstigt och försökt sparka av det - förgäves. Utan denna märkliga malör hade Arne troligen vunnit loppet och förbättrat sitt eget världsrekord - och kanske, kanske (fast inte sannolikt) gjort den första drömmilen.
Att Arne efter Gunder Häggs suveräna 1942 förmådde höja sig en klass till att bli Gunders jämlike och ofta överman blev en sporre och inspiration för oräkneliga andra svenska löpare. "Kunde Arne, så kan väl jag!" var en tanke som motiverade till att - när förväntade framgångar dröjde - ändå inte ge upp utan i stället träna och tävla vidare.
Men även om det inte blev någon drömmil så är Arne Andersson tveklöst ett av de stora namnen i inte bara den svenska utan också den internationella medeldistanshistorien. Att hans namn och minnet av hans prestationer fortsatt lever också långt utanför vårt lands gränser finns flera färska bevis för:

2005 blev Arne videointervjuad på engelska för ett omfattande historiskt projekt och samma år reste en entusiast ända från Nya Zeeland till Sverige och Vänersborg för att få träffa och prata med Arne. Och nu i höst vid en minneshögtid över den brittiske löparstjärnan Sydney Wooderson var dennes två klassiska duster med Arne på engelska milen hösten 1945 - Arne spurtvann både inför ca 50.000 åskådare på White City i London och inför 20.000 på Slottsskogsvallen i Göteborg - ett av de stora samtalsämnena.
Och när Arne nu på lördag hyllas på sin 90-årsdag hemma i Vänersborg kommer vid den av kommunen arrangerade mottagningen en - av de engelska historikerna - specialgjord "Arne-video" att visas. Bl a för att ge alla som inte haft förmånen att se hans lopp i verkligheten chansen att få uppleva det imponerande kraftfulla löpsteg som gjorde Arne Andersson till en de allra största i medeldistanshistorien.
Anm: Den magiska "Gunder och Arne-epoken" fick ett abrupt förtida slut vintern 1945/1946 när de båda - liksom ytterligare ett antal av Sveriges bästa löpare - efter den s k "proffsräfsten" diskvalificerades för brott mot de dåvarande amatörbestämmelserna.