Officiellt organ för Svenska Friidrottsförbundet

Tisdag 19 mars 2024

Friidrott.se:s arkiv:
Resultat
Statistik

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Kontaktuppgifter hittas på www.friidrott.se


Världsrekordbanan utan världsrekord


foto: Ryno Quantz

 
Under månaderna som ledde fram till VM i Osaka var de "supersnabba" banorna som lagts på Nagai Stadion ett ämne som ofta dök upp i mediarapporteringen över hela världen. T ex i den här artikeln i ansedda brittiska tidningen The Times.
 
Omedelbart före tävlingarna trissades det hela upp till påståenden om att världsrekorden skulle falla i sådana mängder att sex-sju nya rekordnoteringar snarast var att se som ett minimum.
 

På vilken saklig grund byggde då dessa minst sagt sensationella förutsägelser? För "sensationellt" är det minsta man kan säga om att en enda tävling - visserligen ett VM men ändå - skulle uppleva en sådan rekordflod. En normal utdelning på ett VM har legat på 0-2 världsrekord och ingenting har på senare år pekat på att frekvensen varit i stigande, snarare tvärtom.

Ursprunget till de spektakulära prognoserna var .... arrangören i samarbete med bantillverkaren, vilkas hypoteser okritiskt vidarebefordrades. Men tittade man närmare på dessa inte direkt opartiska källors argument var de sakligt diffusa med innebörden "vi har gjort världens mest avancerat högteknologiska bana". Det kan mycket väl ha varit sant, men det var inte liktydigt med att den blivit signifikant mycket snabbare än alla andra banor i världen.

För faktum är att de normer som Internationella Friidrottsförbundet ställde upp redan i början av 1990-talet vad gäller banmaterialens egenskaper (friktion, hårdhet, "studs" osv) är så specifika att alla banor som används för internationella stortävlingar är i det närmaste identiska i alla väsentliga egenskaper.

Den skillnad man fortfarande kan uppleva är skillnaden mellan fabrikstillverkade mattor som klistras på underlaget (asfalten, betongen) och banor som tillverkas på plats (gjuts på underlaget). Den senare typen behöver "ligga till sig" (härda efter) ett tag innan den är helt optimal medan de fabrikstillverkade är klara direkt de kommit på plats. Men den skillnaden är alltså övergående.

foto: Ryno Quantz

På den "gamla goda" tiden av stybbanor var indelningen i "bra" och "dåliga" banor befogad och även under inledningsfasen för allvädersbanorna (slutet av 60-talet till mitten av 80-talet) var variationerna i kvalitet och egenskaper stora, vilket satte spår i resultatnivåerna. Men i dagens läge är skillnaderna i "snabbhet" - om de finns - så små att de är omöjliga att urskilja i förhållande till effekterna av sådant som väder och vind.

Ett par exempel ur historien:

* 1999 satte Maurice Greene världsrekord med 9.79 på Athens Mondo-banor (fabriksgjutna med rykte om att vara exceptionellt snabba). Några veckor senare missade Greene rekordet med bara åtta hundradelar på Stockholms Stadions på-plats-gjutna banor (med dåtida rykte om att vara långsamma) - i ett lopp där han gick i mål utan fällning och med armarna i luften.

* Under 2005-2006 sprang Asafa Powell 100m på världsrekordtiden 9.77 i först grekiska Athen, sedan brittiska Gateshead och till slut schweiziska Zürich. Olika typer av banor där framförallt inte ens en britt före Powells rekordlopp skulle ha kommit på tanken att klassa banan i Gateshead som extremt snabb.

Men tillbaka till Osaka 2007 och den bana som i förväg alltså påstods vara snabbare än alla tidigare banor i historien. Hur många världsrekord blev det? Svaret är som bekant inte sju, inte sex, inte fem, inte fyra, inte tre, inte två, inte ett - utan noll! Det skrevs inga artiklar om den fantastiska världsrekordbanan efter VM ....

En tänkbar förklaring till denna brist på överensstämmelse mellan teori och verklighet skulle kunna vara synnerligen ogynnsamt väder. Visst var vädret extremt, men inte på ett sätt som missgynnade sprinters utan bara långdistansare. Tvärtom är hög värme vad sprinters önskar sig och hög luftfuktighet utgör heller inget problem på korta sträckor. Och vindarna var snudd på försumbara runt 0.5 m/s.

Fast världsrekord är trots allt så exceptionella prestationer (det bästa någon människa någonsin gjort!) att avsaknad av rekord inte entydigt motbevisar att t ex en löparbana är "supersnabb". Men är banan speciellt "snabb" skulle det direkt visa sig i allmänt höga resultatnivåer, dvs ovanligt många pers och årsbästan (om vädret är OK).

Visst hittar man en hel del PB (personbästa) och SB (årsbästa) markerade i Osakas resultatlistor, men jämfört med hur det brukar se ut på en tävling som VM eller OS stack inte Osaka ut det allra minsta. Snarare var mönstret helt "normalt" för ett VM/OS, som ju är en tävling de aktiva medvetet toppar formen till.

Det är också ganska intressant att titta på de manliga 100m-segertiderna under de senaste tio årens stora mästerskap:

Tävling VM 97 VM 99 OS 00 VM 01 VM 03 OS 04 VM 05 VM 07
Segertid 9.86/+0.2 9.80/+0.2 9.87/-0.3 9.82/-0.2 10.07/0.0 9.85/+0.6 9.88/+0.4 9.85/-0.5

 

Dvs med undantag för Saint Denis 2003 har alla segertider - sju stycken - legat inom ynka åtta hundradelar (mellan 9.80 och 9.88) med vindar som pendlat mellan -0.5 och +0.6 m/s.

foto: Ryno Quantz

Ställer man förresten VM-finalerna 1997 (Athen) och 2007 (Osaka) mot varandra är det snudd på karbonpapper som tycks ha gällt trots ett 10-årigt tidsglapp mellan loppen:

Plac VM 97 VM 07
  +0.2 -0.5
1 9.86 9.85
2 9.91 9.91
3 9.94 9.96
4 9.95 10.07
5 10.02 10.08
6 10.10 10.14
7 10.12 10.23
8 10.29 10.29

 

I en inför-artikel på IAAF:s hemsida gjorde blivande 400m-vinnaren Jeremy Wariner följande uttalande med hänvisning till Osaka-banans snabbhetsrykte:

- Efter Stockholm sa jag att om jag hade sprungit det loppet i Osaka så hade det varit 43.3. Eftersom jag kommer att ha tuffare konkurrens i VM-finalen, vet jag att jag måste springa ännu bättre än i Stockholm.

Visst blev konkurrens tuffare (i Stockholm vann Wariner med en sekund, i Osaka var segermarginalen hälften så stor) och visst sprang han fortare - men faktiskt bara marginella fem hundradelar.

Överhuvudtaget ger en jämförelse mellan 400m på DN Galan den 7 augusti och VM i Osaka tre veckor senare ett ganska oväntat utfall. Sex löpare tävlade på båda ställena och tabellen nedan redovisar tid på DN Galan, tid i sista loppet man gjorde på VM och differensen.

Namn DN Galan VM Diff
Jeremy Wariner 43.50 43.45  -0.05
Sanjay Ayre 44.98 45.28 +0.30
Ricardo Chambers 45.21 45.18 -0.03
Lewis Banda 45.67 45.47 -0.20
Alleyne Francique 45.36 45.41 +0.05
Talkmore Nyangani 45.98 46.23 +0.25

 

Dvs hälften av dem var faktiskt snabbare på DN Galan än i sitt resp avgörande lopp i den tävling som var målet för hela säsongen. Så skulle man utifrån dessa fakta rangordna snabbheten hos banorna på Stockholms Stadion resp på Nagai Stadion i Osaka vore den logiska slutsatsen alltså att sätta Stockholm före.

Fast den egentliga slutsatsen är i stället att snacket om att vissa banbeläggningar skulle vara påtagligt snabbare än andra är just snack. Någon skillnad som går att "statistiskt säkerställa" finns helt enkelt inte mellan beläggningar som uppfyller Internationella Friidrottsförbundets normer. Vilket var just precis syftet när normerna infördes för över femton år sedan.

Och tänker man efter är det hela ganska logiskt. Eftersom löparna rör sig mest "uppe på ytan" av banorna - till skillnad från på stybbtiden när man kunde "gräva ned" sig ordentligt i lösa banor - är det väsentliga att ytan har en viss eftergivlighet (för att inte musklerna skall bli stumma) och ger ett bra grepp utan risk för att halka.

Men snart börjar de säkert dyka upp: Artiklarna om att banorna på OS-stadion i Beijing minsann är så supersnabba att världsrekorden är närmaste garanterade ...

PS. Uppbyggda inomhusbanor är en helt annan sak eftersom hela banorna - alltså även underlaget för gummibeläggningen - där sviktar av löparnas tyngd. Då har talet om snabba och långsamma banor en odiskutabel förankring i verkligheten. 

 
Närbild på världsrekordbanan utan världsrekord.
foto: Ryno Quantz