Eftertanke 2:
Hur gick det sedan?

Minns ni slutet av juni? Då när USA hade sina OS-uttagningar i Eugene och det bjöds på en oväntad störtflod av spektakulära 100m-tider redan från kvartsfinalerna? (Friska upp minnet med hjälp av vårt nyhetsarkiv!)

Och inte bara av de välkända toppnamnen utan också av tidigare internationellt anonyma löpare som Travis Padgett (9.89 och 9.85w) och Mechelle Lewis (10.97 och 10.95w).

Totalt gjordes 15 tider under 10.00 av de manliga löparna och 20 under 11.00 av de kvinnliga. Kraven för att ta en individuell 100m-plats i USA:s Beijing-trupp blev också till slut extremt höga - 9.84w resp 10.90 - och för en reservplats i 4x100m drogs strecken vid 9.99w resp 11.02.

Den spontana tanken just då var "Hur skall några löpare från andra länder kunna blanda sig i medaljstriderna?" men svaret på den frågan kom i princip samtidigt från Kingston, Jamaica, där deras OS-uttagningar också producerade fantastiska 100m-tider.

Ja, på den kvinnliga sidan var standarden ännu högre på Jamaica eftersom Veronica Campbell-Brown trots 10.88 hamnade utanför OS-biljetternas topp-3. Den kraftiga medvinden i den manliga Eugene-finalen förhindrade enkla sifferjämförelser med Kingston, men 9.85-10.04 för de tre jamaicanerna kändes ändå som svagare än 9.68w-9.84w för USA-trion.

Hursomhelst var bilden att 100m på OS för både män och kvinnor skulle bli ytterst svårtippade landskamper mellan USA och Jamaica.

Men i verkligheten i Fågelboet blev 100m-utfallet som bekant en nästan total jamaicansk triumf: På manliga sidan placeringarna 1-5-6 mot USA:s 3-8 och på den kvinnliga 1-2-3 mot 4-5-8. Vad hade egentligen hänt under de två knappa månaderna sedan uttagningarna?

För att hitta svaret finns det anledning att titta på hur säsongerna såg ut för de aktuella aktiva. I tablåerna nedan har vi därför sammanställt de bästa jamaicanska och amerikanska 100m-löparna med resultat

A: på nationsmästerskapen
B: mellan mästerskapen och OS
C: på OS
D: efter OS.

*Namn*	*Nation*	A	B	C	D	*Diff*

MÄN
Tyson Gay	USA	9.77/9.68w	-	10.05 (semi)	-	+0.28/+0.37w
Walter Dix	USA	9.96/9.80w	-	9.91 (3)	9.92	-0.05/+0.11w
Darvis Patton	USA	9.89/9.84w	9.98	10.03 (8)	10.23	+0.09/+0.14w
Travis Padgett	USA	9.89/9.85w	10.07	-	10.07	+0.18/+0.22w
Rodney Martin	USA	9.95	10.23	-	10.19	+0.24
Leroy Dixon	USA	10.02/9.99w	10.18	-	-	+0.16/+0.19w
Ivory Williams	USA	9.94	-	-	-	-

Usain Bolt	JAM	9.85	9.89	9.69 (1)	9.77	-0.16
Asafa Powell	JAM	9.90	9.82	9.91 (5)	9.72	-0.18
Michael Frater	JAM	10.04	10.04	9.97 (6)	9.98	-0.07
Nesta Carter	JAM	10.04	9.98	-	9.98	-0.06

KVINNOR
Muna Lee	USA	10.85	11.18	11.06 (5)	-	+0.21
Tori Edwards	USA	10.78	11.02	11.18 (8)	11.16	+0.24
Lauryn Williams	USA	10.90/10.86w	11.10	11.03 (4)	11.11	+0.13/+0.17w
Marshavet Hooker	USA	10.93/10.76w	11.04	-	11.06	+0.11/+0.28w
Allyson Felix	USA	10.96	-	-	-	-
Angela Williams	USA	11.02/10.96w	11.15	-	-	+0.13/+0.19w
Mechelle Lewis	USA	10.97/10.95w	11.24	-	11.32	+0.27/+0.29w
Carmelita Jeter	USA	10.97	11.08	-	11.12	+0.11

Kerron Stewart	JAM	10.80	10.94	10.98 (2=)	11.06	+0.14
Shelly Ann Fraser	JAM	10.85	10.95	10.78 (1)	10.94	-0.07
Sherone Simpson	JAM	10.87	10.95	10.98 (2=)	11.31	+0.08
Veronica Campbell	JAM	10.88	10.87/10.85w	-	11.10	-0.01/-0.03w

Sista kolumnen "Diff" anger för varje aktiv skillnaden mellan topptiden på nationsmästerskapen och topptiden under resten av säsongen.

Tabellen ger två synnerligen tydliga besked:

1) De amerikanska sprinterna hade - med möjligt undantag för Walter Dix - sin säsongsformtopp vid sina mästerskap/uttagningar och presterade sedan på en klart lägre nivå under resten av sommaren (inkl OS för dem som fick starta där).

2) Omvänt sprang de jamaicanska sprinterna nästan undantagslöst snabbare under den följande säsongen. De två som inte gjorde det tog ändå OS-silver (bakom en landsmannina), så det är svårt att hävda att de hade tappat formen.

Medan "200%" av de jamaicaner som gick under 10.00 på mästerskapen (2 då, 4 senare) gjorde det också efteråt var det bara 28% av sub-10 amerikanerna som lyckades igen. På den kvinnliga avdelningen med 11.00 som gräns är motsvarande siffror 100% för Jamaica och 0% (!!!) för USA.

Mönstret är så starkt och entydigt att det är omöjligt att se det som en ren slump. Då blir det självklart att fråga sig varför fortsättningen blev så olika när utgångspunkten var så lika?

Svaret är inte på något sätt givet, men det är nog ganska rimligt att se ett samband med graden av anspänning/formtoppning vid uttagningarna:

I ett jätteland som USA måste man ta uttagningarna som ett OS i sig för att vara kapabel att erövra en plats i truppen, medan läget är mer överblickbart och hanterligt i ett litet land som Jamaica. I USA kan redan kvarts- och semifinaler kräva snudd på maxinsatser för avancemang till nästa omgång medan huvudpersonerna på Jamaica kan "halvjogga" fram till sina avgörande finaler.

Men även om man väger in detta argument är det ändå uppseendeväckande att USA:s sprinters var så oerhört mycket sämre än sina jamaicanska kollegor på att behålla juniformen till augusti.

(sammanställt av A. Lennart Julin)