Eftertanke 1:
Inget kinesiskt under
Redan när Kina och Beijing tilldelades OS 2008 förstod man att de skulle göra en aldrig tidigare skådad satsning på att lyckas idrottsligt.
Med minnet av det plötsliga - men kortvariga - kinesiska "undret" på kvinnlig medel/lång i mitten på 90-talet fortfarande färskt spekulerades det då i medierna om att Kina på sitt hemma-OS skulle komma att chocka friidrottsvärlden på ett liknande sätt. Dvs att man ur rockärmen skulle rycka fram en hel kader av tidigare för omvärlden helt okända superstjärnor som tränats i hemlighet med sikte helt på OS 2008.
Utan att helt försvinna tonades de resonemangen dock ned allteftersom åren gick och Kina inte visade ens minsta lilla tecken på att vara på väg att bli en friidrottslig supermakt. Man hade en verklig superstjärna - häcklöparen Liu Xiang - men i övrigt inga märkvärdigheter alls. En hel del duktiga aktiva - framförallt i kvinnliga kasten och på kvinnlig långdistans - av klar finalklass, men ingenting som kändes som potentiella guldkandidater.
Hur blev då facit i verkligheten? Visst hade Kina ett oerhört framgångsrikt OS där man överlägset toppade medaljligan (hundra medaljer!) före traditionella dominanterna USA och Ryssland. Men - och det är ett viktigt men - den olympiska kärnidrotten friidrott med 40 individuella grenar och 4 stafetter bidrog med bara två medaljer, båda brons.
Så här såg nämligen utfallet ut för de kinesiska friidrottarna som gjorde totalt 19 manliga och 30 kvinnliga individuella starter plus att man hade tre stafettlag till start (placering i rött = final)
| Gren |
Män |
Kvinnor |
| 100m |
38 |
51 |
| 200m |
42= |
- |
| 400m |
55 |
- |
| 800m |
44 |
- |
| 1500m |
- |
19 |
| 5000m |
- |
13, 22 |
| 10000m |
- |
16, 21, 28 |
| Marathon |
25, 51 |
3, 4, 41 |
| 3000mH |
- |
17, 42, 47 |
| 110/100mH |
9, 29, 41 |
- |
| 400mH |
28 |
- |
| Höjd |
40 |
22 |
| Stav |
20= |
12, 25, 27 |
| Längd |
28, 39 |
- |
| Tresteg |
10, 34, 36 |
12 |
| Kula |
- |
5, 8, 14 |
| Diskus |
- |
4, 7, 23 |
| Slägga |
- |
3, 32 |
| Spjut |
23 |
10, 18, 42 |
| Tio/sjukamp |
18 |
20 |
| 4x100m |
(7=) |
10 |
| 4x400m |
- |
16 |
Ett par allmänna iakttagelser:
* Bortsett från 4x100m-laget (som litet turligt - 6 av 16 lag straffade ut sig - avancerade till finalen och som sedan själv trasslade bort sig där) hade man bara två manliga placeringar bland de 17 bästa, och det var en 9:a och en 10:a. Det blev alltså inte bara noll medaljer utan även noll poäng för de kinesiska herrarna.
* Bortsett från grenar med direkt final (10000m, marathon, mångkamp) kvalade en manlig och tio kvinnliga aktiva in till final. Av de kvinnliga finalisterna var sju kastare.
Blott två bronsmedaljer alltså. Man kan skylla på ett par "nära-missar" men en av fjärdeplatserna kom på kvinnliga maratonloppet i kamp med en annan kinesiska, så bara Song Aimins diskus var nära att öka på medaljskörden.
Trea inför nästsista omgången blev hon av med bronset med knappt fyra decimeters marginal i den resultatmässigt mediokra finalen. (Man får faktiskt gå tillbaka 40 år för att hitta diskusmedaljer som har delats ut på en så låg nivå som 62 meter.)
Liu Xiangs skada drabbade givetvis den väntade utdelningen, men som vi själva är väl medvetna om är det något som alla nationer råkar ut för och inte ens en osannolik seger över Dayron Robles hade räckt för att komma upp i samma medaljnivå som i Athen (två guld) eller Osaka (en medalj av varje valören).
Poängtabellen ställer Kina i en något bättre dager, 13:e plats på 29 poäng efter sju (alla kvinnliga!) placeringar bland de åtta främsta. Men det är ändå en tillbakagång sedan Osaka i fjol, då man tog elva topp-8-placeringar och blev 7:a på 51 poäng
I Beijing kom ett bortfall redan i det lilla glappet mellan anmälda deltagare och slutgiltigt startande. På 1500 meter hade obegripliga fem (det är bara tillåtet med fyra!) namn anmälts varav endast en kom till start och försvann snabbt i försöksomgången. Det var för övrigt Liu Qing som ifjol i Osaka var enda kinesiska som över huvud taget ställde upp (och blev utslagen direkt på både 800 och 1500 meter) på en medel/långsträcka utan hinder.
Där kan man faktiskt ana en viss positiv utveckling eftersom sex löpare startade i "Fågelboet" och av dem kvalade en in till final (på 5000 meter). Men varken Xue Fei eller de tre som fick springa finalen på 10000 meter (som hölls direkt utan försök) trängde in sig bland de tolv första i sin gren. Det är uppseendeväckande för det land som har sju av de tio främsta genom tiderna på 1500 meter, två på 5000 och tre på 10 000 meter.
De få kinesiska framgångarna var som sagt nu tätt samlade i kastgrenarna (fem av de sju som var topp-8) och den längsta uthållighetsgrenen (två på marathon).
Och den ende manlige kines som kvalade in till en final var trestegshopparen Li Yanxi, som slutade tia i finalen efter att ha slagit personligt rekord i kvalet.
Så det går egentligen inte att beskriva värdnationens insats i friidrott som annat än ett misslyckande. Den oundvikliga frågan blir då "Varför?". Eller rättare sagt "Varför inte i friidrott när det gick så otroligt bra totalt sett under OS?".
Man kan ju vara övertygad om att den kinesiska satsningen var minst lika stor på friidrotten, särskilt med tanke på dess roll som Olympiska Spelens huvudidrott. Framgångar i friidrott ger ju ett överlägset genomslag uppmärksamhetsmässigt.
Så det finns egentligen två alternativa spår i jakten på svar på frågan: Man har inte haft de rätta talangerna att jobba med eller så har man jobbat fel.
Ganska säkert handlar det om en kombination av dessa två alternativ, med betoning på det senare. Det "fabriksmässiga" tänkandet fungerar helt enkelt inte, friidrottsess som Bolt, Isinbajeva, Bekele, Robles m fl är ingenting som kan produceras på beställning efter ett fast recept.
Tvärtom handlar det för framgång om att skräddasy upplägget efter den enskilde individens unika mix av fysiska och mentala egenskaper.
PS. Beijing 2008 bevisade alltså också än en gång att - i friidrott - det är en mediamyt att värdskapet för ett globalt mästerskap automatiskt resulterar i en markant uppgång i segrar och medaljer.
Vilket är helt logiskt när man konstaterat att friidrottsmedaljörer uppenbart inte går att "fabrikstillverka". Värdskapets betydelse ligger i stället främst i att inspirera nästa generation av talanger att satsa på friidrott.
(sammanställt av Lorenzo Nesi och A. Lennart Julin).