Colins arv och miljö
Brittiska BBC:s TV-dokumentär "Så blev jag den jag är" ("The Making of Me") om förre häcksuveränen Colin Jacksons spaning efter förklaringarna till sin idrottsliga framgång väckte,
som vi nämnde vid påannonsen häromdagen, en hel del reflektioner och frågor.
Programmet började med att Colin själv - innan han gav sig ut på en rundresa till en rad forskare på universitet i Storbritannien och USA - gjorde bedömningen att det nog handlade om 75% arv och 25% miljö. Frågan är faktiskt om programmet gjorde honom eller oss klokare.
Det som blev "vetenskapligt bevisat" av dessa forskare var primärt att han hade "bra psyke". Men det är efter Jacksons långa och framgångsrika karriär ingen nyhet utan bara en efterhandsbekräftelse på något som redan var bevisat med all önskvärd tydlighet. Ungefär som att det inte krävs några avancerade tester för att komma fram till att en framgångsrik marathonlöpare har en bra syreupptagningsförmåga.
Den speciella sprintgenen?
Resonemangen om "den speciella sprintgenen" var dessutom rena fiaskot. Att 98% på Jamaica (varifrån båda Jacksons föräldrar kom) har genen låter ju slående, men när forskaren samtidigt nämnde att 80% i Europa också har den föll ju allt platt.
En gen som minst 4/5 av alla människor har kan svårligen betecknas som "speciell" i något avseende, allra minst som kännetecken på en ytterst exklusiv egenskap hos en försvinnande liten minoritet av mänskligheten.
Det finns säkert ett antal "sprintgener", dvs gener som på olika sätt – kanske framförallt i vissa kombinationer - främjar utvecklingen av fysiologiska egenskaper som är gynnsamma för sprint. Men att det skulle handla om en enda specifik gen är nonsens – i synnerhet om det är en gen som nästan alla har.
Den självklara frågan – som aldrig ställdes än mindre besvarades i programmet – var på vilket sätt och på vilket faktaunderlag som den aktuella forskaren identifierat den aktuella genen och pekat ut den som "den speciella sprintgenen". Den vetenskapliga halten i den processen kan inte ha varit speciellt hög.
Den speciella häckgenen?
Med tanke på att Jackson själv var häcklöpare var det också märkligt att man gjorde så stort nummer av att alla världens bästa slätsprinters kommer från USA och Karibien och har sina rötter i Västafrika. Ingen kan ju nämligen hävda att han som tog världsrekordet från Jackson – en viss Liu Xiang från Kina - har någon genetisk koppling till Västafrika.
Häcklöpning kräver förstås god snabbhet men det handlar också oerhört mycket om teknik, koordination, steglängd och rytmkänsla. Vi som svenskar vet ju att sådana som Susanna Kallur och Ludmila Engquist varit i absolut världstopp på häck utan att samtidigt vara världsklass som slätsprinters – och utan att ha familjerötter i Västafrika.
Frågan som undersökningen – och programmet - skulle ha fokuserat på borde alltså i stället ha varit om det finns någon speciell häcklöpningsgen!
Motsägelsefylld avslutning
Avslutningen av programmet blev också smått absurd när Colin Jackson filosoferar vidare kring det här med arv och miljö och säger att han nu ändrat uppfattning till snarare 25% arv (nature) och 75% miljö (nurture). Han sammanfattade i
- Jag är inte så ovanlig. Jag är faktiskt ganska normal!
Med det just sagt får han sedan besked från analysen av det muskelprov som tagits från hans lårmuskel. En analys som visade att han hade 25% "supersnabba" muskelfibrer! Något som enligt uppgift var drygt tio gånger mer än dessa forskare någonsin observerat hos någon människa man testat!
Mycket tydligare kan det väl inte – framförallt inte i kombination med resultaten från de psykologiska testerna – sägas att Colin Jackson framförallt var extremt medfött talangfull. Att det "arvet" inte gick till spillo utan tvärtom togs om hand så väl att han blev världens främste häcklöpare berodde förstås på "miljön".
Svaret som tappades bort
Men det viktiga att inse är att utan arvet hade ingen miljö i världen kunnat göra honom till denna superstjärna i idrott. Sisådär 99.999% av världens befolkning har helt enkelt inte det som krävs av fysisk grundtalang för att någonsin kunna springa 12.91 på 110m häck.
Fast den viktiga slutsatsen fick de som såg denna TV-dokumentär aldrig höra, i stället mynnade programmet ut i ett slags rungande jaså.