Inomhus VM 1999
Maebashi, JPN 5-7 mars
"Spridda alj-notiser"
DUBBELVINNARNA
IAAF:s satsning på en spektakulär dubbelseger för Haile Gebrselassie lyckades. Men han fick jobba mycket hårt för guldet på 1500m. Kenyanerna William Tanui och Laban Rotich satsade nämligen medvetet på en gemensam taktik. Tanui - med stor erfarenhet som farthållare - drog i väg direkt och farten fick aldrig sjunka på allvar.
400m-tiderna noterades till 56.7 - 57.5 - 58.4. Så dags hade Rotich övertagit inititivet men Haile fanns också fortfarande med. I själva verket hade han fått en närmast idealisk resa i jämn och bra fart. Men det här var medeldistans och inte långdistans så det var ändå inte givet att han skulle ta hem spurten.
Men så blev det ändå till slut hur än Rotich jobbade. Ett 20-tal meter från mål var Gebrselassie uppe jämsides och kunde pressa sig före med ett halvt steg: 3:33.77 mot 3:33.98. Den goda jämna farten gjorde loppet till det bästa toppbreddmässigt i inomhushistorien genom att ytterligare tre man gick under 3:35.
Betydligt enklare blev det som väntat för kvinnliga kollegan Gabriela Szabo att fullborda sin dubbel genom att ta hem också 3000m. Visst gjorde Zahra Ouaziz sitt bästa för att försöka dra nytta av att Szabo bör ha varit sliten efter 1500m-loppen fredag/lördag. Men när rumänskan tryckte till med 200m kvar och slängde in en 29.5-runda var även Ouaziz maktlös.
Segertiden 8:36.42 var dessutom faktiskt bara ca två och en halv sekund över det tio år gamla världsrekordet.
VARIFRÅN KOM THANOU?
Att påstå att Ekaterini Thanou är en okänd sprinter är förstås en våldsam överdrift. Redan vid VM i Göteborg borde hon ha varit i final på 100m om inte hon hamnat (dock helt enligt formlerna i regelboken) i en klart övertuff semifinal (blivande 1-2-3-5 i finalen!) och i somras gjorde Thanou ett övertygande EM även om hennes brons kom helt i skuggan av vinnande Christine Arrons europarekord.
Inomhus har det för Thanou blivit guld på IEM 1996 och "moralisk" final på IVM 1997 (ännu en gång offer för illa balanserade semifinaler). Personliga rekordet låg dock fortfarande när den här vintern började på hyggliga - men i den allra yppersta eliten inte riktigt gångbara - 7.15.
Tre veckor före Maebashi vann Thanou Balkanmästerskapen hemma i Piraeus på 7.16 och hon framstod därmed som en möjlig, men långt ifrån given, finalist på IVM. Typiskt är att hon seedades nr åtta och därför redan i försöken ställdes mot statistikettan och storfavoriten Gail Devers.
Thanou bjöd dock på rena chocken för Devers och alla andra. Efter en måttlig start gav en enorm andra halva 7.01 och överlägsen heatseger. Personligt med 0.15 alltså! Och att det inte var någon tillfällighet visade hon sedan med 6.99 i semi och 6.96 i finalen!
Devers återhämtade sig från chocken i försöken så pass att hon i alla fall tog andraplatsen i finalen, men det var ändå på det i 60m-sammanhang behöriga avståndet av sex hundradelar.
Totalt förbättrade sig Thanou således med två tiondelar den här dagen i jämförelse med sitt tidigare jag. Parallellerna till VM 1995 - 11.31 i förväg, 11.09 där - och EM 1998 - 10.99 före, 10.87 där - är slående. Men den här typen av plötsliga metamorfoser av annars nästan osynliga aktiva väcker oundvikligen frågor.
Framförallt den om varför hon sällan eller aldrig visar sig på den internationella scenen före de stora mästerskapen. I vinter har det t ex varit ett stort utbud av intressanta 60m-tävlingar, både inom Ricoh Tour och i övrigt, till vilka en löpare av Thanous kapacitet säkert hade välkomnats om hon så önskat.
Men det har hon alltså tydligen inte önskat. Ett mönster som går igen från i fjol i somras när hennes första galastart utanför hemlandet Grekland gjordes först i slutet på augusti efter EM.
VÄRLDSREKORD I STAFETTERNA
Ett sportsligt ganska onödigt inslag i IVM-programmet är 4x400m-stafetterna. Med bara tre tävlingsdagar och med försök-semi-final individuellt så tvingas alltså de bättre löparna välja mellan 400m och 4x400m. Typiskt var att en ryska i 400m-semifinal bara reste sig upp ur blocken och stannade - för att spara kraft till 4x400m.
Typiskt är också att en sådan som Cathy Freeman bara sprang i stafetten. Det känns fel att ha en sådan kapacitet på plats på ett inne-VM och ändå inte finnas med i kampen om de individuella medaljerna. Det urholkar ju värdet rejält av dessa medaljer.
Intresset för stafetterna är också oerhört smalt. Final direkt för kvinnor och bara åtta lag för män. Men räkna med att stafetterna kommer att stanna kvar på IVM-programmet eftersom de såg till att det blev ett par världsrekord också på detta IVM. På damsidan genom Ryssland som med 3:24.25 hyvlade bort drygt 2.5 sekund på sin egen två år gamla toppnotering.
På herrsidan underskreds Tysklands åtta år gamla 3:03.05 av två länder. USA tog ledningen de första två sträckorna, men sedan avlöste Polen och det var först på upploppet som slutmannen Milt Campbell kunde "återställa ordningen" i denna USA:s nationalgren och pressa sig förbi Robert Mackowiak: 3:02.83 mot 3:03.01!
En rasande slutsträcka av britternas Jamie Baulch räckte inte riktigt fram: 3:03.20. Men frågan är hur det sett ut om han inte haft sitt vinnande individuella lopp i benen sedan ett par timmar tillbaka.
PEDROSO UNDER PRESS
När trefaldige vinnaren Iván Pedroso drog till med nya världsårsbästat 8.46 i första hoppet kände nog de flesta att längdtävlingen var avgjord även om där fanns sådana som James Beckford och Erick Walder. Det skulle ju krävas inomhuspers för dem båda för att passera Pedroso.
Något sådant blev det mycket riktigt inte heller för Beckford och Walder som stannade på 8.16 resp 8.30. Men ändå höll Pedroso på att bli lurad på guldet.
Unge spanjoren Yago Lamela hade kommit till Maebashi med färska personbästat 8.22. Det ökade han till 8.29 i tredje, till 8.42 (!) i fjärde och till 8.56 (!!!) i sjätte. Man bara häpnade. Längre än 8.56 inomhus hade tidigare bara Carl Lewis (en enda gång) och Pedroso (också en enda gång) hoppat.
Pedroso hade en chans kvar att svara men hade efter inledningshoppet inte alls fått hoppningen att stämma: Två ogiltiga och två misslyckade (7.20 och 7.78). Som så många gånger förr hade han stora problem att få ansatsen att stämma.
Men nu i sjätte och sista måste alltså precis allt stämma om han skulle kunna återta ledningen. Och det gjorde det! Precis som landsmannen Sotomayor i höjd visade Pedroso förmågan att lyckas under maximal press: Nästan perfekt plankträff och redan vid landningen såg man att det var ett vinnarhopp. 8.62 - inomhushistoriens näst längsta hopp någonsin!
Fast frågan för dagen var förstås ändå: Vem är Yago Lamela? Jo, det är en spanjor född 1977 som 1994-1998 hade resultatkurvan 7.27 - 7.66 - 7.80/8.04w - 7.87/7.90w - 8.14/8.20w. I mästerskap har han en fjärdeplats från JVM 1996, en femte från IEM 1998 och en åttonde från EM 1998 att peka på.
Dvs bra men inte uppseendeväckande. I Budapest-EM var han faktiskt tolfte och siste man vidare från kvalet. Överhuvudtaget har Lamela tidigare framstått som en talangfull men litet flängig och chansartad hoppare som emellanåt kunnat få till superhopp (framförallt i medvind) men som saknat stabiliteten. Den verkar han nu ha funnit, ty även om 8.56-hoppet var en fullträff så hade han fyra hopp över sitt tidigare pers i VM-finalen i Maebashi.
SOTOMAYOR FORTFARANDE NR ETT
Med tanke på den aktuella världsstandarden i grenen var det ett märkligt höjningsschema som ansvariga hade kontruerat den här gången: 2.20 - 2.25 - 2.30 - 2.33 - 2.36! Framförallt steget från 2.25 till 2.30 kändes på förhand väl brutalt. Risken var att tävlingen skulle komma sig nästan helt.
Nu blev det inte riktigt så illa, men typiskt är att det bara blev fyra man som klarade 2.30. Eftersom dessa fyra alla tog i första var det ju ingen mening för dem som rev i första att fortsätta på höjden. För att återvinna medaljmöjligheten måste ju de som rev klara 2.33. Så var situationen för både Staffan Strand (2.25 första) och Stefan Holm (2.25 andra).
Dvs i praktiken krävdes det ett 8 cm lyft upp till pers (Stefan) resp till 2 cm över pers (Staffan). Ett steg som visade sig vara för stort. Fast båda hade ändå försök som var m-y-c-k-e-t nära att lyckas. Men alltså bara "nära", så de fick nöja sig med placeringarna som 5:a (Staffan) resp delad 6:a (Stefan). Med resultaten 2.25 är de säkert inte nöjda, men placeringsmässigt var det ändå deras hittills bästa i seniormästerskap.
Guldet tycktes länge var helt under kontroll hos favoriten Javier Sotomayor som tog 2.20, 2.30 och 2.33 i första försöken, medan Charles Austin hade en och Vjatjeslav Voronin två missar innan de klarade 2.33. Men när Voronin sedan överraskande tog 2.36 (pers med 3 cm) i första var Sotomayor plötsligt under oväntad press.
Om cubanen missade första på 2.36 skulle han ju behöva 2.38 för att återvinna ledningen! Men han skulle inte missa första! Rutin och koncentrationsförmåga gjorde att Sotomayor kunde pricka in ett superhopp i första på 2.36 och flyga högt över.
Därmed var tävlingen i praktiken avgjord även om både Voronin (tre gånger) och Austin (två) prövade på 2.38, med Sotomayor som åskådare. När segern var också formellt klar avslutade han med ett mest symboliskt försök på 2.40.
MUTOLA BESEGRAD
Det har gått sex år sedan den senaste fullträffen utomhus (VM-guldet i Stuttgart) för Maria Mutola, men inomhus har hon dominerat totalt och enligt uppgift vunnit alla sina lopp ända efter debuten i New York för sju år sedan. Bl a har hade hon tre raka - och suveräna - guld på inne-VM:
I Toronto 1993 gjorde hon 1:57.55 och vann med drygt 1.5 sekund, i Barcelona 1995 gjorde hon 1:57.62 och vann med över 2 sekunder och 1997 i Paris blev det 1:58.96 ca halvsekunden till tvåan.
Nu i Maebashi sprang Mutola ännu snabbare. Hon stack direkt till täten och slog an ett världsrekord tempo - 26.67 - 55.39 - 1:25.79 - och gick i mål på 1:57.17. Dvs bara 0.77 från världsrekordet, några hundradelar från perset och under det gamla mästerskapsrekordet.
Men ändå fick Mutola uppleva sitt första nederlag inomhus! Ty trots hårdkörningen blev hon aldrig ensam utan både Ludmila Formanova och Natalia Tsyganova bet sig fast och när man svängde in på upploppet kunde fjolårets IEM-etta Formanova glida ut vid sidan av Mutola och pressa sig precis förbi.
Guld alltså till tjeckiskan också den här vintern, men det krävdes att inneperset förbättrades med ett par sekunder till 1:56.90 - bara 0.50 från världsrekordet.
PS.
Det kan också vara värt att notera att förhandsitnrycket att Malin Ewerlöf redan i försöken hade hamnat i ett extremt tufft heat bevisades eftertryckligt i finalen. Malins försöksmotståndare blev ju 1-3-4 i finalen!
FLER IAKTTAGELSER DAG 2
* Vita Pavlysj gjorde det igen. Dvs efter att ha varit i princip osynlig - inte bara i internationella tävlingar utan också i alla resultatbörser - fram till mästerskapet dök hon upp och skickade iväg kulan sensationellt långt. I somras blev det 21.69 på EM i Budapest, nu blev det 21.43 i Maebashi.
* Andres Diaz gjorde det också igen. Dvs höll på att göra bort sig totalt när det blev tal om mästerskap. I år borde han ha kommit laddad med ett bergfast självförtroende efter bl a ett briljant 2000m-lopp i Birmingham och världsårsbästa 3:33 på 1500m i Piraeus. Men ändå höll han på att åka ut i försöken och räddade sig bara precis vidare som sista tid efter att på upploppet ha släppt förbi tre löpare.
* Så knappast att Diaz trots sitt statistiska utgångslänge är mannen att hindra Haile Gebrselassies tilltänkta dubbel. Snarare att sådana som Portugals Rui Silva och Tunisiens Ali Hakimi känns som de svåraste hoten om det blir ett typiskt mästerskapslopp, dvs måttlig fart, trångt och bökigt och en avgörande kort spurt. Blir det riktigt hård fart gynnas förstås Haile, men vem skall fixa den i final utan harar? Eller dyker det kanske upp en hare - ingenting är som bekant omöjligt!
* Däremot känns det som alla tänkbara scenarier för det kvinnliga 3000m-loppet slutar med seger för Gabriela Szabo. Hon har med vinterns världsrekord på 5000m och nästan på 3000m visat att hon har den bästa uthålligheten och lördagens 28.8 på sista 200m på vägen mot guldet på 1500m visade att hon också besitter den bästa speeden för en spurt!
* Kvinnliga längdtävlingen blev ganska tam. För det första deltog ju inte sådana som May och Drechsler och för det andra var hopplängderna med något enstaka undantag mycket beskedliga. Tatiana Kotovas nya pers 6.86 var det stora undantaget. För Erica Johansson blev det serien 4.72 - 6.43 - 6.37 och det kom ändå att fattas blott 3 cm för en plats bland de åtta bästa.
GALFIONE HOPPADE 6 METER - ELLER ....
Den särklassigt mest kontroversiella händelsen hittills under IVM utspelade sig i herrarnas stavfinal. Ribban låg på 6.00, fransmannen Jean Galfione hoppade - och ribban låg kvar! Stort jubel från Galfione förstås och domaren höjde vit flagg.
Men var det verkligen ett godkänt hopp? Redan den översiktliga TV-bilden visade att Galfione hade tryckt ned ribban med bröstet och sedan varit där med vänsterhanden och dämpat studsen. En slow-motion repris i närbild bekräftade det spontana intrycket. Galfione är t o m där med handen två gånger, först innan bröstet går i ribban och sedan igen efteråt.
Att det var ett avsiktligt beteende bevisade om inte annat det faktum att han i sina tidigare - klart godkända hopp - hade kört en mycket tydlig "armar uppåt sträck" i samband med vändningen och nedfärden. Att han tryckte ned ribban mellan 5 och 10 centimeter med bröstet var också odiskutabelt.
När man vid IAAF.s kongress 1997 (för ikraftträdande den 1 april 1998) införde en regel mot handpåläggning var avsikten helt klar att beivra den här typen av beteenden. Hela idén med höjd/stav är ju att man skall hoppa ÖVER ribban och då skall det inte vara acceptabelt att hoppa lägre och rädda situationen med fingerfärdighet.
Problemet var bara att den formulering som valdes inte var speciellt lyckad. Så här lyder den engelska originaltexten:
"A competitor fails if ... during the jump an athlete replaces deliberately with his hand or fingers a bar which is about to fall off the supports".
Dvs regeln talar uttryckligen bara om att "lägga tillbaka" (replaces) och inte om att "hålla fast". Men det stora problemet har aldrig varit "återläggning" utan i stället "nedhängning följt av fasthållning", dvs det som Galfione nu praktiserade.
Stor förvirring utbröt nu nere vid stavbanan i Maebashi efter hoppet. Var hoppet godkänt eller underkänt? Galfione argumenterade att han ju redan fått vit flagg och att det då inte gick att ändra sig. En åsikt som det inte finns minsta stöd för i reglerna. Tvärtom har det ju inte sällan hänt att domslut ändrats t o m ganska långt i efterhand sedan ny bevisning kommit i dagen.
Ett tag verkade det som hoppet ogiltigförklarats, men sedan var det godkänt igen. Efter tävlignen lämnade USA in en protest eftersom man ansåg att Galfiones guldhopp var ogiltigt - och då skulle ju deras Jeff Hartwig i stället bli världsmästare. Hartwig som fram till den stora förvirringen utbröt hoppat klart mest övertygande (klockrena 5.95 - nationsrekord) men som uppenbart tappade flytet efteråt.
En viss ödets ironi är det att Hartwig drabbas, han som i somras - i Galfiones Frankrike - fick sitt eget första 6m-hopp godkänt trots en ännu grövre handpåläggning än den som fransmannen nu uppvisade. Då var Hartwig själv helt oförstående till att hans agerande ifrågasattes.
Juryn i Maebashi avslog den amerikanska protesten då man ansåg att det inte kunde fastslås att Galfione brutit mot den alltför diffust formulerade regeltexten. En klassiskt "politiskt" jury beslut! Sportsligt var det ingen tvekan om att Galfione brutit mot det som regeln tillkommit för att stävja.
Ty genom att i detta specifika hopp avvika från sitt gängse agerande i ribbpassagen och genom att tveklöst hänga ned ribban och sedan med handen hindra ribban från att sprätta bort hade Galfione oförtjänt fått tillgodoräkna sig en höjd han egentligen inte klarat!
Något som dessutom innebar 20.000 dollar mer till honom och lika mycket mindre till Jeff Hartwig. Parallellen till Falk Balzers tjuvstartsvinst över Colin Jackson vid världscupen i Johannesburg i höstas är uppenbar.
Men det får nu absolut inte bli fler händelser av den här typen i stora sammanhang om inte friidrottens trovärdighet - som en sport där prestationsbedömningen är objektiv och av hög precision - skall gå förlorad.
Grumliga regeltexter måste rensas ut och framförallt måste domarnas kompetens och civilkurage stärkas! Det får inte vara så att det "lönar sig" att tjuvstarta, springa på linjen eller fuska med att hålla fast ribban därför att funktionärer inte ser eller inte törs säga ifrån. Den typ av förvirrade funktionärsdiskussioner som nu utspelade sig inför världens ögon är också synnerligen olyckliga för vår sport.
MAN TRAMPAR VIDARE
Mönstret från dag 1 höll i sig dag 2, dvs ett antal klara linjetramp - men inga åtgärder från funktionärerna. Den här dagen skall dock ingen skugga falla över Frankie Fredericks nya mästerskapsrekord 20.10.
Däremot kan man notera att såväl herrtvåan Obadele Thompson som damtrean Pauline Davis hade tydliga tramp i utgången ur sista kurvan. Davis t o m med "ytterfoten".
Mycket intressant var också den sekvens från manliga 800m-semi där irländaren James Nolan springer flera steg på insidan av den inre bangränsen på första varvets upplopp. Han är så långt in att han faktiskt tar ett steg ÖVER en kon!
Dock ingen domaråtgärd heller i detta fall och Nolan gick f ö till final.
MALIN NYTT ÅRSBÄSTA I SEMI
Malin Ewerlöfs semifinal blev i mycket en kopia av försöksloppet, vilket inte var så överraskande med tanke på att de fyra bästa från Malins heat av någon outgrundlig anledning placerats i samma semi. Precis som i försöken tog alltså ryska Natalia Tsyganova täten och sprang fort. T o m ytterligare ett snäpp fortare än på fredagen.
Tsyganova öppnade på 26.9 - 57.9 närmast skuggad av Ludmila Formanova. Förstavarvet var alldeles för snabbt för att Malin ens skulle försöka att blanda sig i längst fram. Malin som kom in på gemensam bana som femma öppnade ändå i snabbaste laget (27.7) för att det skulle vara idealiskt.
Hon höll positionen och avståndet framåt upp till 400m (58.7) och plockade sedan en tröttnande australienska på nästa bortre lång. Men ut på sista varvet började spricka upp framåt (Malin 1:30.1) hon var då åter femma passerad av marockanskan. Malin bibehöll i stort sett sitt tempo på sista varvet, men då de framförvarande alla ökade och ingen sedan tröttnade var hon utan möjlighet att förbättra sin placering.
Luckan fram till fjärdeplatsen blev till slut över sekunden och därmed var VM slut för Malin. Premisserna var ju 2 bästa i varje semi plus 2 tider och då räcker det inte bli femma. Inte ens om man med 2:01.93 dels förbättrar sitt årsbästa, dels faktiskt är snabbare än vinnaren av den andra semifinalen.
TRAMP, TRAMP, TRAMP
Ganska säkert finns det ett stort antal bandomare i Maebashi, men det satte inga som helst spår i resultatlistorna den första tävlingsdagen: Inte en enda diskning på 200m eller 400m! Höll verkligen alla löpare i alla heat sina banor?
Naturligtvis inte! Inga försöksheat visades på TV men i semifinalerna avslöjade bilderna åtminstone två odiskutabla fall av regelvidrig gening. Det ena var ganska odramatiskt utan betydelse för tävlingen: Holländaren Patrick van Balkom "skar av hörnet" i utgången ur sista kurvan men var ändå klart utslagen som fyra i mål i den första semin.
Men det andra fallet var desto intressantare och minst sagt betydelsefullt. Dels var felet grövre - minst fyra tramp i första kurvan - dels handlade det om storfavoriten Frankie Fredericks! Dvs hans 20.18 som utropades till nytt mästerskapsrekord var alltså egentligen ogiltiga.
Fredericks tredje, fjärde, femte och sjätte isättning av vänsterfoten gjordes nämligen alla på linjen som ju tillhör banan innanför. Han tog helt enkelt en för snäv linje ut ur startblocken. Med tanke på att det alltså inte handlade om ett enstaka "vingel" utan om en konsekvent löplinje borde trampen ha observerats av flera bandomare.
Ingen enda gul flagga kunde dock upptäckas på TV-bilden. Så i stället för den diskning som reglerna föreskriver för den som genar registrerades loppet som nytt världsårsbästa och mästerskapsrekord.
GALAKÄNSLA?
Det anfördes som skäl till den brutala beskärningen av teknikgrenarnas startfält att TV ville ha en mer kompakt produkt att presentera. Något som är svårt att se några spår av när man studerar tidsprogrammet. Den första tävlingsdagen pågick nämligen utan avbrott från 08.30 till 19.30!
Man hade dessutom lyckats sprida ut de sex finalgrenarna i ett synnerligen tunt lager över denna 11-timmarsperiod. Kvinnlig stav började 08.30, manligt tresteg 11.00, kvinnlig höjd 15.20, manlig kula 15.30, kvinnlig häck 18.30, manlig häck 18.50 och femkampens avslutande 800m gick 19.15!
Resterande två dagarna är inte mycket bättre. Lördagens program omfattar sex timmar och söndagens närmare åtta och det är omöjligt att upptäcka något slags medvetet koncentrerat finalblock i dem. Snarare tycks man vilja bli av med teknikfinalerna före allt annat.
Så den som trodde att de små hopp/kaststartfälten skulle inte bara möjliggöra utan också medföra intensiva "prime time"-pass med något av galakänsla kan känna sig totalt lurad.
GUNGORNA OCH KARUSELLEN
När IAAF gjorde sin halsbrytande tidsprogramrockad för att Haile Gebrselassie skulle kunna bli dubbelsegrare på 1500m/3000m var naturligtvis tanken att detta skulle skapa positiv publicitet. Medievärlden har ju alltid älskat mulitvinnare (Owens, Zatopek, Viren, Lewis, Johnson, ...) så det är väl troligt att om Haile lyckas så blir det säkert en hel del rubriker.
Men man kan fråga sig hur slug rockaden egentligen var, framförallt om Haile inte skulle lyckas vinna 1500m. För en mycket tydlig negativ effekt har omläggningen redan visat sig medföra 3000m-finalen blev nämligen fullständigt färglös och avslagen eftersom huvudpersonen bara gick in för att spara kraft till 1500m och eftersom ingen annan i det tunna fältet tordes ta några initiativ.
Följden blev en stillsam gruppresa (2:45 - 2:42 på de två inledande kilometerna) innan Haile styrde de tre sista varven med full koll i backspegeln. Visst gick det fort då - 53 på sista 400m - men helt odramatiskt och segertiden var en gäspning: 7:53. Dvs nästan halvminuten över Hailes årsbästa.
Jämför med Paris för två år sedan. Då behövde Haile inte hålla igen - och det gjorde han inte heller. Han vann på 7:34 med Paul Bitok som tvåa på 7:38 och med ytterligare tre man på 7:40-7:41. Ett 3000m-lopp väl värt att beteckna som det bästa någonsin inomhus vad gäller toppbredd. Redan i försöken då sprang ett 10-tal löpare snabbare än vad som nu gav guld.
Var verkligen möjligheten till dubbelguld så angelägen att det nu var värt att offra 3000m-finalen till att bli ett nödvändigt ont snarare än en höjdpunkt?
GENOM NÅLSÖGAT
Det är svårare att kvala in i OS-laget än att ta medalj på OS!
Den frasen brukade i alla fall förut användas om USA och sprintgrenarna. På 1999 års inne-VM skulle den kunna travesteras till att gälla förhållandet mellan att få vara med och att ta medalj.
I kvinnlig höjd var nämligen kvalgränsen 1.96 och det var precis tre som klarade den. I manligt tresteg var gränsen 17.15 och den överskreds endast av vinnaren Charles Friedek (17.18)! För medalj räckte det bra med 16.98, dvs 17 cm sämre än kvalgränsen.
Apropå kvinnlig höjd kan man notera att otippade vinnaren Christina Kaltjeva från Bulgarien förbättrade sitt årsbästa från 1.92 till 1.99. Hade hon inte hoppat högt en gång i somras hade hon alltså inte fått delta nu.
Det fanns andra 1.92-hopperskor den här vintern som inte hade motsvarande gamla meriter att falla tillbaka på. Om också de kunnat öka till 1.99 och vinna i Maebashi är en 50.000 dollarsfråga som de och vi dock aldrig får veta svaret på!
SILVERMEDALJ FÖR VALA
Den kvinnliga stavtävlingen blev en riktigt långfilm med totalt 153 hopp av de 22 startande. Som så ofta i denna färska gren blev det inte de förmodade huvudpersonerna som gjorde upp om guldet. 4.60-hopperskan Emma George lyckades inte heller den här gången, efter att med möda ha klarat 4.35 sade en krånglande lårmuskel stopp. Inte heller vinterns två toppeuropeiskor Nicole Humbert och Zsuzsa Szabo lyckades på 4.45.
Vala Flosadottir som upplevt klara problem på 4.35 (tog i tredje) hade däremot den där lilla extra turen på 4.45 när hon tryckte till ribban rejält i första hoppet men sedan fick se den efter en stunds studsande ligga kvar på sprintarna. Nytt nordiskt rekord (1 cm över det som förra året var ett världsrekord vid ISM i Eskilstuna) och dessutom såg det mycket länge ut att vara ett guldhopp.
Men tyska ex-ryskan Nastja Ryshich som persat med 4.45 i andra lyckades med minsta möjliga marginal - dock inte tur - slingra sig över 4.50 i sitt tredje och sista. Så ännu en gång blev det en på förhand otippad vinnare i ett kvinnligt stavmästerskap!
TUFF SEMILOTTNING FÖR MALIN
Man kan inte påstå att Malin haft någon direkt tur med seedning/lottning i Maebashi. Inte nog med att hon placerades i det klart tuffast försöksheat - det har blivit lika illa i semin. Och där finns ju ingen reservutgång för att ta sig vidare på tid utan det är bara placeringar (topp-3) som gäller, så heatindelningen har oerhört stor betydelse.
Malins semi i morgon bitti vid 5-tiden ser ut så här: Ludmila Formanova, Natalia Tsyganova, Meredith Valmon, Nadia Benhassi, Tamsyn Lewis och alltså Malin.
Dvs Malin ställs häpnadsväckande nog åter mot samma tre tjejer som var före henne i försöksheatet! Dvs de fyra snabbaste i försöken är alla placerade i samma semifinal! I snitt var de sex i Malins semi halvsekunden snabbare än de sex i den andra semin.
Nu säger i och för sig tider inte allt när det gäller 800m-försök, men det är också intressant att konstatera att snittplaceringen från försöken är 2.3 i Malin-semin och 3.2 i den andra. Så känslan av att hon placerats i den tuffaste semin är inte bara en känsla.
Sedan får man naturligtvis inte blunda för att med Maria Mutola, Stephanie Graf och Natalia Duchnova i den andra semin finns det inga "enkla" finalplatser att hämta heller där. Skall det bli final lär det därför i båda semifinalerna krävas tider kring eller under 2:01, så för Malin gäller att sänka sitt färska årsbästa med ytterligare någon dryg sekund!
MALIN TILL SEMIFINAL
Malin hade fått en på pappret tuff lottning i försöken och verkligheten bekräftade den bedömningen. När de tre heaten kunde summeras visade det sig nämligen att de fem bästa tiderna gjordes i det första heatet som var Malins.
Malin behövde dock inte själv göra jobbet i täten, det sköttes på första halvan i stället av ryska Natalia Tsyganova som passerade på 28.7 - 59.7 innan förra vinterns IEM-vinnare Ludmila Formanova tog över (1:30.7). Dessa två hade inga problem att hålla undan in i mål (Formanova 2:00.49, Tsyganova 2:00.77) medan den tredje säkra platsen vidare togs klart av USA-mästarinnan Meredith Valmon (2:01.45).
Malin hade en kamp ända in i mål med rutinerade Letitia Vriesde om fjärdeplatsen. En kamp som Malin tog hem på nya svenska årsbästat 2:02.23.
De följande två heaten gick betydligt långsammare: Maria Mutola vann det andra på 2:02.96 och Stephanie Graf det tredje på 2:04.45!
HAILE-EFFEKTEN
Säkert redan för ett år sedan var inte bara dags- utan också det detaljerade tidsprogrammet för IVM i Maebashi fastställt. Det måste ju vara så för att alla - inte minst TV - skall kunna planera i god tid.
Fast när det nu visade sig att det var så få anmälda på 3000m att försöken utgick då gjorde man hastigt och lustigt två dagar före start en elegant rockad i tidsprogrammet. 3000m-finalen flyttades till fredag och 1500m-försöken till lördag!
Varför? Jo, för att då öppnade sig möjligheten att låta superstjärnan Haile Gebrselassie skriva idrottshistoria genom att ta hem en unik dubbelseger! Då är det inte så noga med att tidigare annonserade tidsprogram. Frågan om Haile ens var anmäld i föreskriven tid på 1500m lär också förbli obsvarad.
VÄRLDEN KRYMPER?
Redan för över ett år sedan protesterade Sverige och de andra nordiska länderna mot de extremt uppskruvade kvalgränser som gällde för teknikgrenarna i Maebashi. Kvalgränser som bl a innebar att en sådan som Mattias Sunneborn - tidigare silvermedaljör i samma tävling - inte ens kunde anmälas.
Nu när anmälningslistorna offentliggjorts har effekten också blivit den väntade. Startfälten i teknikgrenarna har i många fall krympt till utplåningens gräns!
I kvinnlig höjd är det ÅTTA (8!!) startande varav en dessutom är en formellt okvalificerad japanska! För två år sedan i Paris deltog 25 höjdhopperskor - varav 16 klarade 1.90! Alls inga turister alltså.
Det är samma skrämmande utarmning även i nästan alla andra teknikgrenar: Ynka 10 startande i manlig stav, längd, tresteg, kula och kvinnlig kula, 11 i manlig höjd, 12 i kvinnlig längd, 15 i kvinnligt tresteg och 24 i kvinnlig stav.
Bara i kvinnlig stav är alltså startfältet av en för ett VM rimlig storlek - och där är förklaringen att ansvariga tydligen helt felbedömde utvecklingen. Dvs de små startfälten i övriga grenar beror tveklöst på att nationsförbunden inte KUNNAT anmäla. Ty när de kunnat anmäla så har man också gjort det!
Med krympningen av startfälten har följt inte bara att möjligheten till överraskande genombrott av nya talanger nästan helt strypts utan också att väldigt få länder har några egna intressen i detta VM:s teknikgrenar.
Kvinnlig höjd ger en mycket tydlig illustration till detta. För två år sedan i Paris var det 12 olika länder som hade finalisteroch ytterligare 9 länder hade deltagare i kvalet. Mot dessa totalt 21 länder skall ställas att det nu är bara 7 som är representerade i Maebashi-tävlingen! Resterande ca 200 IAAF-medlemmar är utestängda!
OKVALIFICERAT MOTSTÅND?
När man läser deltagarlistorna så har tydligen Japan i egenskap av arrangör getts specialtillstånd att ställa upp med egna deltagare i ALLA grenar, oberoende av om man klarat kvalkraven eller inte. I alla teknikgrenarna saknar Japan kvalificerade så alla startfältssiffrorna ovan skall alltså egentligen reduceras ännu ett snäpp för att ge en sann bild.
Minst ett snäpp kanske man skall säga. Faktum är nämligen att man kan hitta ytterligare deltagare i listorna som INTE klarat de uppställda gränserna vare sig under 1998 eller 1999.
Kinesiska trestegshopperskan Miao står exempelvis inte att finna i någon tillgänglig statistik över 14.40 i fjol eller över 14.25 nu i vinter.