Julfrågesporten 2000
MER RESPEKT FÖR DE EVIGA TVÅORNA!!
Sven Nylander har ju gjort en behjärtansvärd satsning på de bortglömda fyrorna med sitt "Fjärde Mannen"-initiativ. Men egentligen är tvåornas lott i idrottsvärlden nästan lika hopplöst otacksam. På mästerskapen är det guldmedaljörerna som omsvärmas av mediafolket och i rekordsammanhangen bryr sig ingen om vem som blir nummer två att passera en drömgräns.
Så för att slå ett slag för de oförtjänt underskattade tvåorna var temat för helgperiodens frågesport just att precis ha missat guldet eller rekordet. Med detta annorlunda perspektiv trodde vi oss också ha skapat en riktigt tuff test på friidrottskunskaperna. Flera svar var väl hyggligt enkla att hitta i årsböcker och uppslagsverk, men ett och annat var samtidigt rejält knepigt!
För er som tyckte att i det närmaste alla frågorna såg hopplöst omöjliga ut från början presenterade vi därför senare en 1x2-version, där det alltså fanns tre svarsalternativ att välja mellan på varje fråga. Då fanns ju möjligheten att chansa framgångsrikt i de fall man inte visste svaret säkert.
Nu är det dock dags att också presentera svaren och som det framgår av de bifogade kommentarerna döljer det sig minst en intressant historia att berätta bakom varje "bortglömd tvåa"!
1. Den 25 maj 1935 hoppade Jesse Owens 8.13 i längdhopp. Det var historiens allra första 8m-hopp och resultatet kom att stå sig som världsrekord i över 25 år. Men hur länge var Owens den ende 8m-hopparen?
Svar: Faktiskt redan samma sommar (1935) kom alltså världens andre 8m-man i form av amerikanen Eulace Peacock. Och inte nog med att Peacock hoppade 8.00, han gjorde det vid de amerikanska mästerskapen och besegrade samtidigt Owens (7.98)! Dessutom vann Peacock över Owens också på 100m samma dag. Så legendernas legend Owens hade alltså en jämbördig, ja t o m kanske bättre, motståndare på hemmaplan samma år som han hade sin "Day of Days" med fyra världsrekord på en eftermiddag!
Den så himmelsvitt skilda historiska domen - den ene av många ansedd som tidernas främste och den andre helt bortglömd - berodde på att året efter tog Owens fyra OS-guld medan en vid OS-uttagningarna skadad Peacock aldrig fanns med i Berlin. Och trots att han sedan fortsatte att tävla en bit in på 40-talet så fick Peacock aldrig sin OS-chans eftersom spelen 1940 och 1944 inställdes p g a världskriget. Men tänk om ...
2. Nyligen bortgångne löparlegenden Emil Zatopek hade under karriären en envis "skugga" som i inte mindre än tre OS-finaler och två EM-finaler tog silvret bakom tjecken. Vad hette denne "evige tvåa"?
Svar: Det var fransmannen (född i dåvarande kolonin Algeriet, så alltså en föregångare till sådana som Noureddine Morceli och Ali Saidi-Sief) Alain Mimoun som var Emil Zatopeks skugga. Leker man med tanken att det inte hade funnits någon Zatopek så hade Mimoun med största sannolikhet ansetts som en av långdistansens verkliga giganter.
Eller vad sägs om guld vid tre OS i rad? Utan Zatopek hade han ju (på pappret) vunnit 10000m 1948, både 5000m och 10000m 1952 och sedan krönt sin karriär med marathonguldet 1956. För Mimoun blev alltså till slut av helt egen kraft - och faktiskt i konkurrens med Zatopek som blev sexa - olympisk mästare genom att ta hem marathonloppet i Melbourne.
3. Vid sommarens SM i Uppsala var det en aktiv som för åttonde gången på de senaste nio åren tog silver i sin gren? Namnet?
Svar: Annika Larsson har under åren 1990-2000 följande placeringssvit i diskus på Stora SM: 3 - 1 - 2 - 3 - 2 - 2 - 2 - 2 - 2 - 2 - 2! Precis som Alain Mimoun har hon alltså trots allt inte bara silvermedaljer utan också en guldmedalj. Den kom dock innan Anna Söderberg "lade beslag på" grenen. Fast utan Anna hade det alltså varit Annika som kunnat anses ha lagt beslag på diskusen. Hon hade ju haft inte mindre än åtta SM-guld!
4. Vem var det egentligen som blev tvåa bakom Anders Gärderud i OS-finalen på hinder i Montreal 1976?
Svar: "Östtysken faller!!!!" Vi minns - eller har i alla fall hört talas om - den intensiva kamp om hinderguldet i Montreal mellan Anders Gärderud och Frank Baumgartl som avgjordes när östtysken föll på det sista hindret. Detta efter att ha förivrat sig på upploppet och kommit alltför nära sista hindret för att kunna klara det.
Vad vi däremot kanske har svårare att komma ihåg var att Baumgartls fall gav också den då "avhängde" Bronislaw Malinowski chansen att komma ikapp igen och, innan tysken kommit på benen, spurta ifrån och ta silvret.
5. I vintras blev Kajsa Bergqvist första svenska att klara två meter i höjd. Först i världen - den 26 augusti 1977 - om denna prestation var Rosemarie Ackermann. Men vem var världens andra 2 m-hopperska?
Svar: Sara Simeoni blev inte bara den andra 2-metershopperskan utan hon tog också världsrekordet från Rosemarie Ackermann genom att den 4 augusti 1978 klara 2.01. Ett rekord som Simeoni sedan "för säkerhets skull" tangerade då hon i närmast arktisk kyla vann EM-guldet i Prag senare samma månad.
Värt att notera är också att Ackermann hoppade dykstil när hon åren 1974-1977 tog rekordet i ett antal etapper från 1.94 till 2.00, medan Simeoni hoppade flop. Fast italienskan var ändå inte första rekordflopperskan. Den äran tillkommer i stället västyska Ulrike Meyfarth för hennes 1.92 som OS-vinnande 16-åring i München 1972! Samma Meyfarth som sedan 10 år senare på EM i Athen tog tillbaka världsrekordet genom att klara 2.02!
6. I sommar är det i Edmonton dags för historiens åttonde världsmästerskap i friidrott sedan premiären 1983. Vem tog den första svenska silvermedaljen (utifrån svensk definition av "friidrott", alltså exklusive gång) under de sju tidigare upplagorna?
Svar: Vi väntar fortfarande på vårt första silver från "Stora VM". Vi har två guld (Patrik Sjöberg 1987, Ludmila Engquist 1997) och ett brons (Ludmila 1997) men alltså inget VM-silver. I alla fall inte så som frågan formulerades, dvs när det handlade strikt om friidrott exklusive gång (där ju Madelein Svensson tog silver i Tokyo 1991) och strikt om "Stora VM" som tillkom 1983.
Faktum är nämligen att Karoline Nemetz har ett VM-silver på 3000m redan från 1980. Det var nämligen så att på den tiden - alltså före Juan Antonio Samaranch - strävade den olympiska ledningen efter att begränsa OS-programmet så mycket som möjligt (konstsim var inte direkt aktuellt ....). IOC sade därför nej till då förhållandevis färska (dock funnits med i det internationella programmet i ett antal år) kvinnliga 3000m och 400m häck på Moskva-OS.
Då beslöt IAAF att genomföra ett separat VM i dessa grenar (fram till 1983 gällde nämligen OS också formellt som världsmästerskap i friidrott även om ingen egentligen tänkte på det) samma sommar. Tävlingen gick i holländska Sittard strax efter OS och där blev alltså Karoline Nemetz tvåa på 3000m (med svenska rekordtiden 8:50.22) strax bakom västtyskan Birgit Friedmann och närmast före norska Ingrid Christensen-Kristiansen. Eva Ernström blev för övrigt 8:a i loppet.
7. I Sydney senast var det "same procedure as every year" på 10000m med Haile Gebrselassie etta och Paul Tergat tvåa. Men hur många gånger totalt har det egentligen sett ut på precis det sättet - dvs 1) Haile G, 2) Paul T - i 10000m-toppen på VM/OS?
Svar: Fyra gånger, nämligen OS 1996 och 2000 plus VM 1997 och 1999. Dessutom var Paul Tergat trea (när Haile Gebrselassie vann) i Göteborg 1995. Om det alltså aldrig blev något guld på bana för Tergat, som ju meddelat att Sydney-finalen var hans sista banlopp, så har han ändå inte gått direkt lottlös från friidrottskarriären. Fem VM-guld i terräng och två på halvmarathon är ingen dålig utdelning. Fast utan Gebrselassie hade det alltså också kunnat vara fyra stora guld på bana ....
8. Den 16 juli 1985 i franska Nice blev Steve Cram mannen som sprängde den magiska gränsen 3:30 på 1500m. Hur länge dröjde det sedan innan det blev ytterligare en medlem i "under-3:30-klubben"?
Svar: Fyra hundradels sekunder. Ja, det var bara just precis - 3:29.67 mot 3:29.71 - att Steve Cram klarade av att hålla undan för Said Aouita. Marockanen hade varit ouppmärksam - eller gjort en taktisk felbedömning - och "släppt iväg" Cram för långt. Så trots att Aouita var klart vassast på slutet - han tog 0.9 på sista 200m och 0.4 på sista 100m - så kom det till slut att fattas 0.04! En dryg månad senare blev dock rekordet Aouitas när han sprang på 3:29.46 i Berlin.
9. När Gunder Hägg den 20 september 1942 sprang 5000m på 13:58.2 var han inte bara förste svensk utan faktiskt förste 5000m-löpare i hela världen under "dröm-14". Vem blev sedan andre svenske 13-minutare?
Svar: Det kom att dröja länge, i nästan 21 år, innan Gunder Hägg fick sällskap under 14:00. Många hade nog försökt, men faktum var att det tog 20 år innan nog annan gjorde ens under 14:10. Denne någon var Sven-Olof Larsson som 1962 sprang på 14:06.8. Och det var sedan samme "Esso" som året efter vid en minnesvärd duell med össtysken Siegfried Hermann på Stockholms Stadion noterade 13:49.2. Alltså pers med 17 sekunder och svenskt rekord med 9 sekunder.
13:49.2 var en absolut världstid när det begav sig. "Esso" var femma på världsårsbästalistan som toppades på 13:41.2!
Två andra randanmärkningar:
- Ett år senare vid en landskamp mot Tjeckoslovakien på Stockholms Stadion utannonserades först att han tangerat sitt svenska rekord 13:49.2. Fast sanningen var att funktionärerna hade räknat fel på varven. Vad "Esso" verkligen gjorde den gången var att springa 4600m på 12:49.2, men arrangörerna valde alltså att "mörka" genom att lägga på en minut och hoppas att ingen skulle märka!
- Siegfried Hermanns yngre bror Dieter Hermann var i högsta grad aktuell i somras i egenskap av tränare för OS-ettan på 800m Nils Schumann. (Dock har deras samarbete nu avbrutits, sedan Schumann valt att byta klubb av sponsorsskäl.)
10. Daley Thompson vs Jürgen Hingsen var en följetong i tiokampen vid de stora internationella mästerskapen under 80-talet. Hur många gånger slutade Hingsen tvåa bakom Thompson i sådana sammanhang?
Svar: Det var vid EM 1982, VM 1983, OS 1984 och EM 1986 som Daley Thompson kom etta och Jürgen Hingsen kom tvåa. Viktigt att veta i sammanhanget är att vid de tre första tillfällena så var det Hingsen som kom till mästerskapet som världsrekordhållare. Ändå vann alltid Thompson.
Faktum är att Hingsen aldrig fick något enda mästerskapsguld medan Thompson också tog hem bl a JEM 1977 (Hingsen brons) och OS 1980 (Hingsen inte med).
Duellmönstret Thompson vs Hingsen bröts sedan VM 1987 när båda var halvskadade och sista satsningen till OS 1988 blev heller ingen framgång för någondera. En fortfarande halvskadad Thompson blev fyra medan Hingsen diskades för något så absurt som tre tjuvstarter på inledande 100m.
11. Den 6 maj 1954 i Oxford gjorde Roger Bannister den första "drömmilen" genom att springa engelska milen på 3:59.4. Vad var tvåans tid i rekordloppet?
Svar: I detta oerhört noga för Roger Bannister tillrättalagda rekordförsök med blivande OS-ettan på hinder Chris Brasher som hare första två varven och 5000m-esset Chris Chataway på tredje varvet var det förstås ingen som egentligen tänkte på vad som hände bakom Bannister. Men det lär ha varit fem man till som kom i mål och tider finns faktiskt noterade för tvåan Chataway (4:07.2) och trean William Hulatt (4:16.0).
12. Bob Beamons 8.90 i första omgången i längdfinalen vid Mexico-OS 1968 - nytt världsrekord med 55 cm! - krossade förstås alla konkurrenter pyskologiskt. Ändå blev det förstås rent formellt en tvåa i tävlingen. Vem var det - och hur stor blev Beamons segermarginal?
Svar: De som verkligen knäcktes av Bob Beamons 8.90-hopp var förstås de som före tävlingen hade realistiska förhoppningar om att själva vinna, dvs i första hand Ralph Boston och Igor Ter-Ovanesian som ju var rutinerade stortävlingshoppare och som delade det gällande världsrekordet 8.35. Ingen av dem repade sig mentalt från chocken utan stannade på måttliga 8.16 resp 8.12, vilket gav dem placeringarna som trea-fyra.
Däremot tog nog östtyske Klaus Beer monsterhoppet med större fattning, eftersom han nog ändå aldrig drömt om någon guldchans. Hans årsbästa 8.09 pekade som bäst på en liten bronschans om någon av de tre stora skulle misslyckas och om han själv skulle lyckas bra. Nu lyckades han bra - 8.19 - och två av de stora misslyckades så det blev t o m silver.
Namnet Beer har senare figurerat en del inom friidrotten. Dottern Peggy Beer sjukampade med bl a ett JEM-guld 1987 och ett EM-brons 1990 på meritlistan och sonen Ron Beer vann som 18-åring längd på JEM 1983. Ron fick dock inga mästerskapsframgångar som senior, men tog 1988 med 8.23 ändå hand om familjerekordet!
13. Det har vid en DN Gala hänt att en deltagare överträffat gällande banrekord, klubbrekord, distriktsrekord, nationsrekord, europarekord och t o m världsrekord utan att efteråt kunna tillgodoräkna sig något mer än ett nytt pers. Vem, när och varför?
Svar: Det var Carlos Lopes som vid 37 års ålder gjorde allt rätt i 10000m-loppet på DN Galan men ändå fick se sig snuvad på allt när klubbkamraten Fernando Mamede - efter att ha varit avhängd i mitten av loppet - vaknade till liv på slutet och med en blixtrande spurt (1:57 på sista 800m!) rusade ikapp, förbi och ifrån. Mamede noterade 27:13.81 och Lopes (som också höjde tempot i en bra slutspurt) 27:17.48 medan det dessförinnan gällande världsrekordet var 27:22.4m.
Inte undra på att Lopes såg alldeles ovanligt vemodig ut när han sent på kvällen efter middagen på tävlingshotellet stod lutad mot flygeln och lyssnade när hans och Mamedes tränare Moniz Pereira spelade portugisisk fado. Fast några veckor senare i Los Angeles var ödet på bättre humör för Lopes - och sämre för Mamede. Medan den kroniskt nervige Mamede agerade uppgivet från start i 10000m-finalen (och sedan bröt på ett tidigt stadium) blev Lopes olympisk mästare på marathon efter ett lopp som fortfarande idag måste rankas som ett av marathonhistoriens allra främsta.
FRÅGA 14
14. Niklas Arrhenius diskuscoach Jay Silvester var för snart 40 år sedan - den 11 augusti 1961 - den som "sprängde" 60m-gränsen i grenen. Men vem blev sedan den andre 60m-mannen?
Svar: Det var nästan målfoto mellan Jay Silvester och Edmund Piatkowski om att bli först över 60m. Silvester noterade nämligen 60.56 den 11 augusti 1961 och Piatkowski 60.47 den 16 augusti 1961, dvs bara fem dagar senare.
Silvester hade sedan en mycket lång karriär. Han förlorade visserligen rekordet redan 1962 (till Al Oerter) men kom tillbaka med nya rekord (66.54 och 68.40) 1968 och 1971 var han t o m över 70m vid ett par tillfällen, men av formella skäl kunde aldrig dessa resultat bli officiellt godkänt som världsrekord. Det kom sedan att dröja ytterligare fem år innan Mac Wilkins blev mannen att föra det officiella världsrekordet över 70.
Kombinationen Silvester och stora mästerskap resulterade aldrig i någon riktig fullträff. Han var visserligen med i inte mindre än fyra OS-finaler (1964-1976) men fick då placeringarna 4-5-2-8. Fast hade det funnits VM de udda åren också på den tiden är det nog högst troligt att det blivit ett eller annat guld.
15. "Det är omöjligt att säga vem som kommer att vinna, men däremot är det klart att Catherina McKiernan blir tvåa" var en fras som man för några år sedan regelbundet kunde använda såsom förhandskommentar till damloppet på terräng-VM. Hur många gånger stämde det påståendet?
Svar: Fyra gånger. Till skillnad från de ovannämnda exemplen på eviga tvåor var det inte så att Catherina McKiernan hade en speciell motståndare som blockerade förstaplatsen för henne. Tvärtom tog hon sina fyra silver under fyra år i följd (1992-1995) bakom fyra olika vinnare: Lynn Jennings (USA), Albertina Dias (Portugal), Helen Chepngeno (Kenya) och Derartu Tulu (Etiopien).
Dock "fick" McKiernan vinna guldet när man införde EM i terräng 1994. Och fortfarande finns väl en chans att ta hem något stort som marathonlöperska, även om de senaste årens upprepade skadeproblem är ett orosmoment.
RESULTAT AV TÄVLINGEN
Totalt blev det till slut 32 lösningsförslag som skickades in innan "light"-versionen med 1x2-alternativ presenterades.
Deltagarlistan kom att bli en intressant blandning av aktuella elitaktiva (Stefan Holm!), tidigare aktiva på varierande nivå, klubbledare, tränare, journalister och "vanliga" friidrottsfantaster, varav många för oss tidigare helt okända.
Kvaliteten på de inkomna lösningarna var också oerhört imponerade: Genomsnittet var faktiskt hela 13 rätt av 15 möjliga! Och nästan en tredjedel - tio - var helt felfria!
Eftersom det inte är praktiskt möjligt att genomföra det önskvärda skiljehoppet om segern så blev det alltså en 10-delad förstaplats för (namnen redovisade i den ordning svaren tickade in på mailen):
* Ulrik Mattisson
* Per Nordström
* Andy Senorski
* Christer Söderberg
* Leif Engman
* Bo Nordin
* Lars Almqvist
* Gunnar Johansson
* Birger Fält
* Per-Åke Jansson
Men eftersom vi har bara ett förstapris så måste någon "primus inter pares" utses. Med tanke på frågesportens övergripande tema föll valet förstås på PER NORDSTRÖM, eftersom han var just tvåa med att komma in med en komplett korrekt lösning!
Dessutom kommer ett särskilt pris i ungdomsklassen att gå till MAGNUS THEORELL som hade 13 av 15 rätt trots att han som tillhörande årgång 1984 knappast hade några egna minnesbilder att dra nytta av. Nästan alla frågorna handlade ju om sådant som utspelade sig långt innan Magnus ens var född!
Tittar man litet närmare på de inkomna lösningarna visade sig fråga 13 inte oväntat som den knepigaste (13 fel) närmast följd av nr 14 (9 fel), nr 1 och 11 (8 fel) och nr 10 (7 fel). Omvänt var nr 2 och 5 tydligen lättast eftersom alla svarade rätt där och nr 4, 9 och 12 (vardera 1 fel) vållade heller inga större besvär.
Därmed lägger vi vår första Helgfrågesport till handlingarna. Med tanke på gensvaret för den här premiären så lär vi återkomma med nya utmaningar framöver. Fast då måste vi tydligen göra frågorna litet svårare ....