Julfrågesporten 2005
Årets tema: EM 1958
Nu när nedräkningen till Europamästerskapen på Ullevi i augusti dominerar våra friidrottstankar finns anledning att påminna om att vad som gör ett sådant evenemang så speciellt är att det går i bästa fall en generation - oftast ett par - mellan tillfällena Sverige får förtroende att arrangera "det stora internationella mästerskapet".
Och just vad gäller EM så är det verkligen "ett par generationer" eftersom första gången var 1958 och alltså andra gången 2006. Men vad hände egentligen då för nästan ett halvt århundrade sedan på Stockholms Stadions kolstybb?
Det är vad de 15 frågorna i "Julfrågesporten 2006" handlar om!
För att hitta alla svaren lär det krävas inte bara ett gott minne (för dem som överhuvudtaget var födda 1958 ...) utan också tid till utgrävningar i andra källor. Som vanligt är tävlingstiden därför rejält tilltagen och pågår ända fram t o m måndagen den 9 januari kl 24.00.
Som vanligt sker vid lika många rätt dock ev särskiljning på basis av när svaret inkom. Det är fritt fram att ändra eller komplettera sitt svar fram till tävlingstidens utgång, men då räknas vid ev särskiljning tidpunkten för den sista ändringen.
FRÅGORNA - OCH SVAREN:
Observera:
- Att om inget annat anges avser frågorna de individuella grenarna.
- Att alla frågorna nedan avser den "gängse" friidrotten, dvs exklusive gångtävlingarna.
1. För svenskar som upplevde EM 1958 kommer Richard Dahls sensationella seger den allra sista tävlingsdagen inför ett fullsatt och knäpptyst (det skulle ju ta ytterligare 23 år innan Willie Banks, f ö på samma arena, "uppfann" dagens förhärskande handklappande) Stockholms Stadion för alltid att framstå som "Ögonblicket med stort Ö".
Visst fanns det förhoppningar om svenskt guld i höjd, men den som i så fall skulle ordna det var Stickan Pettersson. Men med själv sinnebilden för en bragd - han fick ju mycket riktigt Svenska Dagbladets bragdguld - lyfte sig Richard Dahl ett par klasser just då när det gällde som mest och inte bara vann utan satte också svenskt rekord med 2.12.
Vad var Dahls tidigare personliga rekord - och vad var den bästa höjd han klarade senare i karriären (alltså efter EM-finalen)?
SVAR: Richard Dahls bästa resultat före EM-året 1958 var 2.04. EM-sommaren hade han 2.08 i Ljusdal den 20 juni och därutöver några 2.05-or. Faktum är att hans plats i EM-truppen var långtifrån given eftersom Bertil Holmgren hade hoppat 2.095 i USA och dessutom haft ganska många tävlingar på 2.07-2.05 både i USA och Sverige.
Sommaren 1958 efter EM blev det som högst 2.05 för Dahl. Nästa år (1959) klarade han återigen 2.08 en gång och därnäst hade han en tävling på 2.06 och några på 2.05.
Så det var bara fyra gånger i karriären han hoppade högre än 2.05 och i den magiska EM-finalen hoppade han alltså 4 cm högre än vad han någonsin gjorde såväl före som efter. Detta måste nog betecknas som den svenska friidrottshistoriens allra mest extrema "livsformtoppsinprickning" till ett stort internationellt mästerskap.
2. Sedan hinder precis tillkommit är grenutbudet nu i princip detsamma för män och kvinnor. Men så var det inte på EM då för nästan ett halvt sekel sedan. Vilka grenar fanns med på det kvinnliga programmet vid Stockholms-EM?
SVAR: 100m, 200m, 400m, 800m, 80m häck, höjd, längd, kula, diskus, spjut, femkamp och 4x100m, dvs totalt 12 grenar mot herrarnas redan då 22. Man kan dessutom notera att det var EM-premiär för 400m, som inte kom med på OS-programmet förrän 1964, och att 800m som EM-debuterade 1954 faktiskt blev ordinarie OS-gren först 1960.
Så för en kvinna med viss uthållighetstalang hade friidrotten på den tiden egentligen ingenting att erbjuda. Läs mer om när de olika grenarna kom in på det kvinnliga tävlingsprogrammet.
3. Vid ett tillfälle under EM 1958 genomfördes en prisutdelning med bara en enda aktiv, som stod högst upp på prispallen. Vilken gren gällde det och varför saknades de andra två medaljörerna?
SVAR: Den ensamme guldmedaljmottagaren var 800m-vinnaren Michael Rawson. Britten hade varit först i mål i finalen dagen före, men diskats och trots att en protest hade lämnats in från britterna genomfördes märkligt nog prisutdelningen omgående och alltså utan Rawson.
När juryn sedan behandlade protesten resulterade det i att diskningen av Rawson upphävdes. När en ny prisceremoni skulle köras nästa dag hade dock den förste guldmedaljören, norske Audun Boysen, redan åkt hem. Så därför blev det en ceremoni med bara britten och en "reservmedalj". När (om?) alla medaljer sedan kom till rätt personer är höljt i visst dunkel.
Vad var det då som hade hänt som orsakade den första diskningen av britten? Jo, i finalen startade åtta man "på bågen" och direkt efter skottet tog i princip alla "ett halvt steg inåt" vilket resulterade i att Rawson som stod närmast sargen mer eller mindre prejades av banan.
Han rusade sedan för fullt alldeles innanför sargen till dess han hittade en lucka i fältet där han kunde hoppa in igen. Totalt kanske det handlade om ett tjugotal meters löpning på fel sida om sargen, men han genade inte rakt fram utan sprang precis intill sargen.
Allt detta hände alltså i startfasen av loppet och Rawson höll sig sedan diskret mitt inne i fältet fram till upploppet, då han plötsligt och oväntat "från ingenstans" spurtade förbi Boysen, tysken Paul Schmidt, polacken Zbigniew Makomaski som kämpade mer eller mindre sida vid sida om medaljerna.
Det var alltså helt uppenbart att Rawson inte hade haft någon fördel av sin "gening" i kurvan och att det framförallt inte hade något som helst inflytande på upplösningen. Snarare hade han efter sin panikrusning i början dragit på sig mer mjölksyra än konkurrenterna.
Det var också uppenbart att Rawson var ett oskyldigt offer för en slags "dominoeffekt" där alla utifrån bana 8 sneddade ett halvt steg inåt och till slut därmed gjorde att det inte fanns någon plats för Rawson att sätta ned fötterna på banan.
Den här händelsen var också den utlösande faktorn bakom den regeländring som ledde fram till systemet "med skilda banor genom första kurvan" som användes för första gången i stora sammanhang vid OS 1960 i Rom.
Just genom karaktären av dominoeffekt fanns inte heller någon enskild syndare som kunde anses ansvarig för det som drabbade Rawson och det blev därför heller ingen diskning.
Det har på senare år förekommit påståenden om att Rawson skulla ha genat i SISTA kurvan, att det var genom detta fusk han kunde komma först i mål och att det därför var orättfärdigt att diskningen upphävdes av juryn. Dessa påståenden är dock alltså helt grundlösa och kan hänföras till kategorin "försåtlig historieförfalskning".
4. Vilka svenska rekord sattes vid EM 1958 och vilket av dem kom att bli mest långlivat?
SVAR: Fem resultat godkändes officiellt som svenska rekord:
M 400m: 47.4 Alf Petersson (tangering, förbättrades senare 1958)
M 400m häck: 51.0 Per-Owe Trollsås (tangerades 1969, förbättrades 1970)
M Slägga: 62.18 Birger Asplund (förbättrades senare 1958)
M Höjd: 2.12 Richard Dahl (förbättrades 1960)
K Längd: 5.85 Inga Broberg (förbättrades 1959)
Dessutom hade Birger Asplund ett kast på 62.16 tidigare i samma serie. Numera godkänns också sådana "underhandsrekord" officiellt men då nöjde man sig med att titta på slutresultaten i resp tävling.
På den tiden registrerades inte heller officiella landslagsrekord i stafett, som sker nu. Hade dagens regler gällt då skulle 3:10.7 på manliga 4x400m och 47.3 på kvinnliga 4x100m också ha noterats som rekord.
Av någon anledning tycks Inga Brobergs 5.85 saknas i vissa "inofficiella" rekordsammanställningar som återfinns i tryck eller på nätet. Resultatet är dock med i SFIF:s officiella rekordlista efter 1958 och förmodandet att vinden kunde ha varit för stark håller inte heller eftersom vindprotokollet visar 0.2 m/s för 5.85-hoppet.
5. Det har alltså gått nästan femtio år, dvs ungefär två generationer, sedan EM 1958. Men det finns faktiskt ändå en chans att en av medaljörerna den gången på Stadion kan få uppleva familjens nästa generation på prispallen i sommar på Ullevi:
Ty en medaljör EM 1958 är förälder till en av medaljörerna på VM i Helsingfors i somras. Vilka handlar det om?
SVAR: Frågan kunde ha varit bra nära omöjlig att besvara om det handlat om en mamma som bytt efternamn, men här var det faktiskt en far-son kombination med ett gemensamt och ganska ovanligt efternamn:
EM-trean i slägga Gyula Zsivótzky (som skulle utvecklas till världens främste i grenen under större delen av 60-talet, bl a ett OS-guld, EM-guld och ett par världsrekord) är far till VM-trean i tiokamp Attila Zsivóczky. (Att efternamnen inte är helt identiska beror förmodligen på en "ungrifiering" av stavningen.)
Attila började f ö karriären som höjdhoppare (mamma var höjdhopperska!) och kan bl a om han vill skryta med att som 16-åring ha vunnit ungdoms-OS 1993 med en ett år äldre S Holm SWE som fyra.
6. I vilka grenar vid EM 1958 tog samma nation alla tre medaljerna? Och i vilka grenar blev det dubbelsegrar för ett land?
SVAR: Trippelsegrar var faktiskt på herrsidan uteslutna redan på förhand eftersom varje land bara fick anmäla högst två deltagare per manlig gren till EM på den tiden!
Märkligt nog var det faktiskt på damsidan tillåtet med tre deltagare per gren, fast det blev ändå inga trippelsegrar heller där.
Men EM 1958 bjöd dock i alla fall på sju dubbelsegrar:
M 100m: Tyskland
M 400m: Storbritannien
M 5000m: Polen
M Marathon: Sovjet
M Tiokamp: Sovjet
K 400m: Sovjet
K Femkamp: Sovjet
7. Manliga höjdfinalen var ett verkligt toppnummer även om man såg den med neutrala ögon: Vinnaren Richard Dahl satte nytt personbästa (2.12), tvåan Jiri Lansky satte nytt personbästa (2.10) och trean Stig Pettersson tangerade sitt personbästa (2.10).
Men på vilket även på långt håll synbart sätt mer än landslagsdräkten skilde sig tjeckoslovakiske tvåan Lansky uppenbart och omedelbart från de andra två medaljörerna?
SVAR: Medan svenskarna hoppade dykstil (dvs hade bröstet/magen närmast ribban vid passagen) så använde Jiri Lansky den s k californiska rullstilen. En stil som uppfanns i USA redan på 1910-talet men som av någon anledning aldrig fick något fäste i Sverige, där vi i stället envist höll fast vid saxstilen ända fram till dess Benke Nilsson 1953 frälste oss för dykstilen.
I rullstilen låg hopparen "som en räka" på sidan vid ribbpassagen, något som nog var mer ändamålsenligt än saxstilens "sittande" över ribban. Att stilen fungerade visades också av flera världsrekord, bl a de 2.12 av Walter Davis som Benke Nilsson i sin dykstil jagade förgäves i mitten på 50-talet.
Även om rullstilen förblev populärast i USA (framförallt bland långvuxna basketspecialister som hoppade höjd i universitetsfriidrotten på vårarna) så levde den faktiskt vidare en bit in på 60-talet också i Europa och försvann inte definitivt från scenen förrän floppen dök upp.
8. Varför skulle inte tiderna i 5000m-finalen vid EM 1958 vara giltiga enligt dagens regler?
SVAR: Vid lördagens tävlingar drabbades Stockholm av ett skyfall som ställde Stadion mer eller mindre under vatten. Inför 5000m-loppet togs därför beslutet att - som i ett klassiskt Gunder Hägg-världsrekord på 1500m 16 år tidigare på samma plats - lägga ut en brandslang som en provisorisk sarg på gränsen mellan bana 2 och bana 3.
Dvs bana 3 blev den nya innerbanan och den effektiva varvlängden ökade därmed från 400 m till drygt 415 m. Detta var helt OK på den tiden, då det t o m fanns flera permanent "överlånga" banor (t ex Tunavallen i Eskilstuna 427 m och i Tyskland hade man ända in på 1960-talet några 500 m arenor!), men numera finns sedan ganska många år tillbaka en regel om att varvlängden för rekord utomhus inte får överskrida 440 yards, dvs 402.34 m (inomhus är max 220 yards, men där finns det ändå ganska många "överlånga" banor).
För att i frågesporten bedömas som "rätt" måste det i svaret uttryckligen ha sagts att det var att banvarvet blev för långt som skulle göra resultaten ogiltiga enl nuvarande regler. Nästan alla har beskrivit själva brandslangsarrangemanget, men mycket få har sedan identifierat "överlångheten" som den kritiska faktorn.
Sedan kan man förstås fundera på hur säker inmätningen av den nya improviserade startlinjen verkligen blev, men matematiken var inte speciellt avancerad. Och IAAF såg det ju uppenbart inte som något problem vid Gunders 1500m-rekord 1942.
Att sargen var av gummi och inte av ett material som metall eller betong är faktiskt inte uttryckligen förbjudet i dagens regler som tillåter "annat lämpligt material" så länge som måtten är de rätta och ovansidan avrundad.
Några svarande har förmodat att den manuella tidtagningen skulle ha omöjliggjort rekordgodkännande idag, men faktum är att det fortfarande är bara på sträckor upp t o m 400m som dagens regler kräver eltidtagning.
9. Hur gick det för dem som kom till EM 1958 som regerande OS-mästare från Melbourne 1956? Och vilka av vinnarna i Stockholm gick vidare till OS-guld i Rom 1960?
SVAR:
Första frågan:
Namn |
OS-guld 1956 |
EM 1958 |
Ron Delany IRL |
1500m |
3:a 1500m |
Vladimir Kuts URS |
5000m, 10000m |
ej med |
Alain Mimoun FRA |
marathon |
7:a 10000m, bröt marathon |
Chris Brasher GBR |
3000m hinder |
ej med |
Egil Danielsen NOR |
spjut |
2:a spjut |
|
|
|
Elzbieta Krzesinska POL |
längd |
ej med |
Tamara Tysjkevitj URS |
kula |
2:a kula |
Olga Fikotova TCH |
diskus |
ej med (blivit amerikanska!) |
Inese Jaunzeme URS |
spjut |
ej med |
Andra frågan:
Namn |
EM-guld 1958 |
OS 1960 |
Armin Hary GER |
100m |
1:a 100m |
Manfred Germar GER |
200m |
utsl försök 200m |
John Wrighton GBR |
400m |
utsl kvartsfinal 400m |
Mike Rawson GBR |
800m |
|
Brian Hewson GBR |
1500m |
utsl försök 800m |
Zdzislaw Krzyszkowiak POL |
5000m, 10000m |
1:a 3000mH |
Sergej Popov URS |
marathon |
5:a marathon |
Jerzy Chromik POL |
3000mH |
utsl försök 3000mH |
Martin Lauer GER |
110mH |
4:a 110mH |
Jurij Litujev URS |
400mH |
|
Richard Dahl SWE |
höjd |
ej med |
Eeles Landström FIN |
stav |
3:a stav |
Igor Ter-Ovanesian URS |
längd |
3:a längd |
Jozef Schmidt POL |
tresteg |
1:a tresteg |
Arthur Rowe GBR |
kula |
utsl kval kula |
Edmund Piatkowski POL |
diskus |
5:a diskus |
Tadeusz Rut POL |
slägga |
3:a slägga |
Janusz Sidlo POL |
spjut |
8:a spjut |
Vasilij Kuznetsov URS |
tiokamp |
3:a tiokamp |
|
|
|
Heather Young GBR |
100m |
ej med |
Barbara Janiszewska POL |
200m |
5:a 200m |
Maria Itkina URS |
400m |
4:a 100m, 4:a 200m |
Jelizaveta Jermolajeva |
800m |
ej med |
Galina Bystrova |
80mH, femkamp |
5:a 80mH |
Iolanda Balas |
höjd |
1:a höjd |
Liesel Jakobi |
längd |
ej med |
Marianne Werner |
kula |
ej med |
Tamara Press |
diskus |
1:a kula, 2:a diskus |
Dana Zatopkova |
spjut |
2:a spjut |
10. Det sattes inget officiellt världsrekord under EM 1958, men på marathon noterade segraren den dittills bästa tiden på distansen. Vem vann och vad var hans tid? Vilket var det tidigare "rekordet" (tid, person, plats och datum)? Och vilket blev sedan nästa "rekord"?
SVAR: Marathonloppets suveräne (vann med över 5½ minut!) segrare Sergej Popov noterades för tiden 2:15:17.0. Det var också mer än två minuter bättre än den bästa dessförinnan noterade tiden på en "erkänd" bana, britten Jim Peters 2:17:39.4 på klassiska Windsor-Chiswick fyra år tidigare.
Popovs tid stod sig som den bästa till Rom-OS två år senare när Abebe Bikila vinnarresultat noterades till 2:15:16.2, dvs ynka åtta tiondelar bättre. Fast nästa förbättring av "rekordet" blev ändå bara hälften så stor: Japanen Toru Terasawa sprang på 2:15:15.8 i Beppu 1963.
Men, säger vän av ordning och regler, marathontider skall inte anges i tiondelar utan i hela sekunder avrundat uppåt. Alltså Peters 2:17:40, Popov 2:15:17, Bikila också 2:15:17 och Terasawa 2:15:16, dvs Bikila bara tangerade och det var först Terasawa som förbättrade.
Jo, så är det enligt dagens regler, men på den tiden för drygt fyrtio år sedan gällde inte avrundning till hel sekund utan avrundning till jämn tiondel. Och historia skrivs inte retroaktivt efter dagens regler utan måste förstås skrivas efter de regler som gällde då.
F ö är det förstås egentligen nonsens att alls tala om "rekord" på marathon på den tiden, eftersom det inte var förrän en bra bit in på 1980-talet som mätningen av banlängden blev någorlunda tillförlitlig. Faktum är att regeln om mätning "längs den kortast möjliga tillgängliga löpvägen" inte skrevs förrän 1980, dessförinnan talades det om "1 m från vägkanten".
Det man skall komma ihåg är dock att banlängdsosäkerheten inte var något egentligt problem förrän marathon på allvar blev en "statistikgren", vilket var i och med "marathonvågen" som utlöstes av New York 1976. Dessförinnan var marathon primärt ett uthållighetsprov man-mot-man ungefär som 5-milen på skidor, där det ju aldrig funnits något rekordtänkande.
11. I tresteget vid EM 1958 förbättrade sig alla de fem främsta med i snitt nästan halvmetern efter omgång tre - och det trots att tävlingen gick en dag när regnet vräkte ned över stybbanorna. Vad var förklaringen?
SVAR: Tresteget gick alltså samma skyfallslördag som 5000m-loppet och den ordinarie hoppbanan (framför huvudläktaren) var så illa sönderhoppad att man för tre avslutande omgångarna flyttade till en annan hoppbana som låg vid bortre långsidan.
Men det var inte bara det förbättrade underlaget som hjälpte hopparna i de tre sista omgångarna utan också det faktum att man faktiskt bytte hoppriktning så att motvind byttes mot medvind!
Något som definitivt kunde diskuteras ur sportslig rättvisa. Nu missgynnades ju de som fått till sina "bästa" hopp under de tre första omgångarna eftersom betingelserna då höll tillbaka de nominella resultatnivåerna. Framförallt kan man beklaga polacken Ryszard Malchercyzk som föll från andra till fjärde plats trots att han ökade 27 cm.
Apropå gamla tiders stybbanor vs dagens allvädersbanor är det ganska intressant att notera att redan dagen efter skyfallet som dränkte Stadionstybben gick en höjdhoppsfinal (i tidvis lätt duggregn) som måste betecknas som den bästa dittills i historien med tre man över 2.10 och med nya personbästa för ettan och tvåan plus tangerat pers för trean.
Så dagens bild av hur stybbanor blev av regn är nog ganska överdriven. De välskötta stybbanorna tålde regn häpnadsväckande bra och framförallt sköttes toppbanorna så minutiöst väl att de "återhämtade" sig snabbt efter regn.
12. På alla stora mästerskap får aktiva som vinner - eller åtminstone tar medalj - i mer än en gren extra stor uppmärksamhet. Vilka aktiva var det som tog mer än en medalj på EM 1958?
SVAR: De individuella dubbelmedaljörerna var
Zdzislaw Krzyszkowiak (POL): Guld 5000m, guld 10000m
Galina Bystrova (URS): Guld 80m häck, guld femkamp
Manfred Germar (GER): Guld 200m, silver 100m
Maria Itkina (URS): Guld 400m, brons 200m
Tamara Press (URS): Guld diskus, brons kula
13. Apropå kopplingar mellan då och nu: Göteborgs-EM:s generalsekretare Toralf Nilsson var visserligen inte född när Stockholms-EM gick, men hans pappa var med och tävlade då. Vilken var grenen och vilken blev placeringen?
SVAR: Toralf är son till långdistanslöparen Thomas Nilsson, som vid EM i Stockholm kom 12:a på marathon på 2:31:04.2. Två år tidigare hade Thomas f ö kommit 9:a på OS-maran i Melbourne.
14. Om man skall utse bästa nation på ett friidrottsmästerskap finns det ett antal olika kriterier som brukar användas, varav "medaljligan" är det kanske vanligaste numera. Hur såg medaljligorna (stafetterna också inräknade) för män resp kvinnor ut vid EM 1958?
SVAR: Nedanstående tabell är uppställd enl samma system som numera används "officiellt" på OS, VM m m, dvs länderna är rangordnade efter i tur och ordning antal guld, antal silver och antal brons.
Man kan ifrågasätta detta upplägg eftersom det innebär att 1 guld och inget mer skulle anses "bättre" än aldrig så många silver och brons. Längst till höger har därför också redovisats mer rättvisande "gammaldags" medaljpoäng enl skalan 3 p för guld, 2 p för silver och 1 p för brons.
Tabellerna har gjorts en vardera för män och kvinnor eftersom det (se fråga 2) ovan var bara drygt hälften så många kvinnliga som manliga grenar på den tiden. Att bunta ihop allt i en tabell skulle göra att tjejerna får ett alltför litet inflytande.
Flera av svaren har delat upp de tyska medaljerna i Öst och Väst, men det är ett slags modern historieförfalskning: Tyskland (GER) var faktiskt ETT land idrottsligt på den tiden. Visserligen fanns det sedan andra världskriget ett Väst- och ett Östtyskland de facto politiskt (även om DDR inte fick fullt diplomatiskt erkännande ens från neutrala Sverige förrän en bit in på 60-talet), men idrottsligt sågs man som ett land som var tillfälligt uppdelat i några ockupationszoner.
Det var faktiskt inte förrän 1966 som Väst- och Östtyskland EM-tävlade i friidrott som två separata nationer och första OS-et som uppdelade var 1968. Så sent som Tokyo 1964 hade man alltså gemensam trupp och faktiskt gick en av uttagningstävlingarna till friidrottstruppen då på neutral mark i Malmö!
Det intressanta är att Tyskland sedan början på 90-talet åter är ett enda land medan Sovjet (URS), Tjeckoslovakien (TCH) och Jugoslavien (YUG) numera är uppdelade i ett antal beståndsdelar.
MÄN |
|
|
|
|
Land |
Guld |
Silver |
Brons |
Poäng |
POL |
7 |
2 |
1 |
26 |
GBR |
5 |
3 |
3 |
24 |
URS |
4 |
7 |
5 |
31 |
GER |
4 |
3 |
4 |
22 |
SWE |
1 |
2 |
2 |
9 |
FIN |
1 |
|
|
3 |
NOR |
|
2 |
|
4 |
TCH |
|
1 |
1 |
3 |
YUG |
|
1 |
|
2 |
BUL |
|
1 |
|
2 |
HUN |
|
|
2 |
2 |
FRA |
|
|
1 |
1 |
IRL |
|
|
1 |
1 |
SUI |
|
|
1 |
1 |
ISL |
|
|
1 |
1 |
Det man framförallt slås av på herrsidan är Polens enorma guldutdelning där man alltså lämnade de tre "stora" Tyskland, Sovjet och Storbritannien klart bakom sig. Slående är också Frankrikes, Italiens och Spaniens mycket diskreta roller.
KVINNOR |
|
|
|
|
Land |
Guld |
Silver |
Brons |
Poäng |
URS |
6 |
7 |
4 |
36 |
GER |
2 |
2 |
5 |
15 |
GBR |
1 |
2 |
2 |
9 |
TCH |
1 |
1 |
|
5 |
POL |
1 |
|
1 |
4 |
ROM |
1 |
|
|
3 |
På damsidan fanns det i praktiken bara ett land, Sovjet, som lade beslag på 17 av 36 (47%) medaljer trots att man alltså bara fick ställa upp med två deltagare per gren. Man kan också notera att faktiskt Västtyskland och inte DDR stod för merparten av de kvinnliga tyska framgångarna (11 av 15 medaljpoäng) - den kraftfulla DDR-satsningen på idrott hade ännu inte dragits igång.
15. Richard Dahl var inte ende svensk som prickade in en superformtopp vid EM på hemmaplan 1958. Samma gällde i lika hög grad Per-Owe Trollsås på lång häck. Med hur mycket sänkte han sitt personliga rekord under EM?
SVAR: Per-Owe Trollsås hade 52.1 som personligt rekord när han kom till EM. Han hade satt perset 1957 och dessutom tangerat det en gång 1958 strax före EM. Så när han sprang på 51.0 i semifinalen på EM förbättrade han sig alltså i ett svep med inte mindre än 1.1 sekund.
I finalen dagen efter tog han silver på 51.6, en tid som kom att bli den näst bästa i karriären. Han gjorde sedan 51.6 också 1959 och 51.7 1960.