Julfrågesporten 2006
Mästare vi inte minns!
Det är årets tema för vår Julfrågesport.
För sex år sedan hade vi de förbisedda tvåorna som vårt tema, men faktum är att det också finns ett antal mästare som trots sin stund högst upp på prispallen med guldmedaljen glittrande i strålkastarljuset kommit att bli lika anonyma i historien.
De handlar om personer som varken före eller efter sina resp stora ögonblick presterade något som indikerade "Mästarkapaciteten". Just när de vann blev själva sensationsmomentet uppmärksammat i medierna, men när de sedan aldrig förmådde prestera något likvärdigt glömdes de snabbt bort. Idrottslig berömmelse är färskvara.
Två klassiska exempel på sådana en-gång-och-aldrig-mer-ögonblick är luxemburgaren Josy Barthels OS-guld på 1500m 1952 och Richard Dahls EM-guld i höjd 1958. Prestationer som i Luxemburg resp Sverige förstås levt kvar i minnet, men som i andra länder snabbt glömts bort. Möjligen att själva händelserna är ihågkomna av dem som själva var med på den tiden, men oftast kan inte ens de direkt ur minnet rycka fram namnen på huvudpersonerna.
Till årets frågesport har vi plockat fram en knippa ytterligare sådana fall. För att understryka hur kort vårt minne faktiskt kan vara bör det noteras att samtliga exempel utom två faktiskt är hämtade från i högsta grad "modern tid", nämligen från den period som definieras av tillkomsten av VM år 1983.
-------
För att hitta alla svaren lär även i år krävas inte bara ett gott minne utan också viss tid till utgrävningar i andra källor. Som vanligt är tävlingstiden därför rejält tilltagen och pågår ända fram t o m måndagen den 8 januari kl 24.00.
Vid lika många rätt dock ev särskiljning på basis av när svaret inkom. Det är fritt fram att ändra eller komplettera sitt svar fram till tävlingstidens utgång, men då räknas vid ev särskiljning tidpunkten för den sista ändringen.
FRÅGORNA OCH DE RÄTTA SVAREN:
Om inget annat sägs efterfrågas personens namn och i förekommande fall årtalet när prestationen gjordes.
1. Från debuten VM 1993 och fram till dess "arvtagaren" Kenenisa Bekele tog över vid VM tio år senare vann Haile Gebrselassie varje 10000m-lopp han startade i - nästan.
Men vad egentligen hette han som spräckte Hailes långa segersvit i grenen och när hände det?
SVAR: Hade det funnits någon slags "belöning för lång och trogen tjänst"-rättvisa i idrotten hade svarit varit Kenyas Paul Tergat. Men nu fick denne finna sig i rollen av "evig knappt slagen tvåa".
Det var i stället hans landsman Charles Kamathi som vid Edmonton-VM 2001 kunde dra nytta av att Haile p g a skadekänningar inte var i bästa slag. Ja, Haile blev inte ens bästa etiopier eftersom han i spurten faktiskt fick ge sig också för Assefa Mezgebu.
2. Den spontana reaktionen efter VM-höjdhoppet i Helsingfors i fjol var "Den här finalen kommer bara att bli hågkommen för att man inte kommer ihåg namnet på han som vann" och trots att det bara gått ett år sedan dess tycks spådomen redan ha infriats.
För vad var det nu han hette som tog guldet genom att - efter att vi fått se 23 rivningar i följd på 2.32 - klara i det 24:e och sista hoppet som gjordes på höjden?
SVAR: Jurij Krimarenko! Det skall väl dock sägas att ukrainaren är så pass ung (född 1983) att han fortfarande har chansen att samla på sig fler tunga meriter. 2006 blev dock ett rejält mellanår mycket präglat av skadeproblem.
3. Utslagen i semi på EM, sedan bara med i stafett på VM året efter - för att ytterligare ett år senare komma till OS som 6:a på världsårsbästa och åka hem som suverän OS-vinnare: snabbast i försöken, snabbast i kvarten, snabbast i semin och förstås snabbast i finalen.
De fyra OS-loppen var dessutom alla klart under tidigare personbästat och hon har heller aldrig senare varit i närheten av dessa tider. I följande VM och EM var hon fjärran från medaljstriderna och tog sig bara ganska precis till final.
Vem passar den beskrivningen in på?
SVAR: Julia Nesterenko OS-vinnaren på 100m i Athen 2004. Hon kom dit med 11.02 som färskt personbästa och vann sedan sina fyra OS-lopp på i tur och ordning 10.94, 10.99, 10.92 och 10.93.
Hon gjorde inga tävlingar 2004 efter OS och de två senaste åren har hon haft 11.08 (2005) resp 11.28 (2006) som sina toppnoteringar. VM 2005 blev hon 8:a och EM 2006 6:a.
4. Om ett land har både den regerande världsmästaren och den regerande OS-mästaren med i 800m-finalfältet på ett VM är det ganska logiskt att den tredje mannen i laget - en som kvalat in från semin på tid, inte på placering - får uppgiften att sköta farthållningen i början av finalen.
Så såg det också ut i verkligheten. Vad som däremot inte alls stämde med "manuset" var upplösningen: Ty denne förmodade "vattenbärare" åt de etablerade stjärnorna inte bara drog i början utan kom - till allas, inte minst sin egen, överraskning - att behålla ledningen loppet ut!
Vem var "haren som vann VM"?
SVAR: Paul Ruto på 800m vid VM i Stuttgart 1993. Landsmännen Billy Konchellah (VM-etta 1987 och 1991) och William Tanui (OS-etta 1992) fick nöja sig med brons resp 7:e plats. Konchellah tog visserligen in över sekunden på sista 200m, men vad hjälpte det när han dessförinnan övermodigt hade låtit Ruto få en större ledning än så.
5. På sprint är en tiondel en kraftig sänkning av ett personligt rekord - att då kapa bort en halvsekund är något alldeles exceptionellt. Det är ju en förbättring som på ett SM kan betyda skillnaden mellan att vinna finalen och att missa den.
Det var just precis vad som hände en gång och då direkt förvandlade en hyggligt lovande junior till en svensk seniormästare. Fast någon etablerad elitlöpare blev han aldrig utan det som hände på SM visade sig bli en verklig engångsföreteelse. Faktum är att han inte heller efteråt någon gång kom närmare guldtiden än samma halvsekund som han hade sänkt sig med under detta magiska SM.
Vad heter denne SM-segrare på 200m?
SVAR: Björn Lindström, IF Linnéa som 20 år gammal vann SM i Skövde 1967. Han kom till SM med 22.1 som pers, han vann där på 21.6 men gjorde sedan aldrig bättre än 22.1 trots att han fortsatte att tävla i flera år.
6. - På pappret är den här finalen mycket öppen. Faktum är att vem som helst av sju av de åtta finalisterna kan vinna. Att den åttonde kom med i finalen är redan det otroligt eftersom hon egentligen inte ens borde ha varit aktuell för en plats i semin.
Ungefär så uttryckte sig Radiosportens dåvarande expertkommentator just före start i en OS-final. Hur det gick? Jo, naturligtvis var det hon den åttonde som triumferade i något som kan betecknas som den moderna OS-friidrottens största skräll. Att huvudfavoriten i klar ledning föll var ju alls inte hela förklaringen eftersom alltså även de andra sex finalisterna borde ha kommit före.
Sensationen fick också en märklig epilog genom att vinnaren aldrig mer tävlade i sin guldgren. Karriären fortsatte i stället i andra grenar med hyggliga resultat fjärran från OS-guldklass.
SVAR: Paraskevi Patoulidou på 100m häck vid Barcelona-OS 1992. Grekiskan hade varit i semi på EM 1990 och åkt ut direkt i försöken på VM 1991. Personliga rekordet var 12.96 från 1991, men årsbästat inför OS låg på 13.15.
På OS började hon med att komma fyra i sitt heat på 13.14, fortsatte med att komma trea i sin kvartsfinal på 13.05 och trea i sin semi på 12.88. För att så vinna finalen på 12.64!
Det blev också det sista världen fick se av häcklöperskan Paraskevi Patoulidou. Medan övriga OS-stjärnor ägnade den närmaste månaden till att turnera runt på stora och små galor försvann Patoulidou helt från scenen.
Hon kom tillbaka senare under 90-talet men inte i sin OS-guldgren utan i stället som längdhoppare av hygglig men inte uppseendeväckande klass (på tre VM/OS-starter krånglade hon sig precis till final en gång).
PS. Och den citerade s k expertkommentatorn var frågeredaktören själv.
7. Vanligen är den otippade mästaren en person som skickligt drar nytta av favoriternas misstag. Typiskt är medel/långlopp där farten är låg större delen av vägen så att sämre löpare får chansen att vara med i slutspurtresonemanget på ett sätt de aldrig kunnat vara om genomsnittstempot varit högre.
Fast den beskrivningen stämmer inte alls in på den här europamästaren på hinder: I finalen tog han kommandot redan efter en kilometer och sprang sedan helt sonika ifrån allt och alla för att vinna med tre och en halv sekund på en tid hela elva sekunder under före-EM-personbästat.
Hur törs man springa med det offensiva självförtroendet i ett tempo man aldrig själv varit i närheten av tidigare? Den frågan är bara retorisk här. Det svar vi är ute efter är förstås i stället vem löparen var och vid vilket EM detta hände.
SVAR: Damian Kallabis som på EM 1998 i Budapest solokörde till guld på 8:13.
Då kändes det som något stort var på gång för denne 25-åring men även om perset förbättrades något (8:09 året efter) och även om tysken var i final både VM 1999 och OS 2000 så försvann han på något sätt ändå "in i skuggan".
8. Till start på detta VM kom nr 1, 2, 3, 4, 5, 6, 8 och 9 genom tiderna. Men guldet gick inte till någon av dem utan till en 21-åring som i finalen förbättrade personliga rekordet med 4½ meter - och som därmed tog sig in som nr 10 genom tiderna.
Fast vad som såg ut som en spektakulär upptakt på en lång karriär i världseliten kom p g a envisa skador av sig nästan direkt igen. På VM två år senare slogs han ut som 22:a i kvalet på ett resultat tolv meter sämre än guldkastet och sedan har han inte alls synts till på den internationella scenen.
SVAR: Marius Corbett som vann spjut vid Athen-VM 1997 efter att bara ganska precis ha kvalat in till finalen. Men 76-80-75 meter i kvalet och 76 i första finalkastet följdes av mäktiga 88.40 i andra omgången.
Tidigare personbästat var 83.90 så det handlade alltså om en förbättring på 4½ meter i ett enda svep. Fast ändå ingen en-gång-i-livet superfullträff eftersom Corbett i kastet efter nådde 87.40, vilket faktiskt också det hade räckt till guld den här dagen.
Året efter vann Corbett Samväldesspelen på 88.75 men på global nivå blev det inga mästerskapsframgångar efter fullträffen i Athen.
9. De flesta av historiens sensationella mästare förklaras av att de lyckats pricka in en en-gång-i-livet-formtopp, men det finns också tillfällen där det i stället mest handlat om att de förmodade toppnamnen kollektivt underpresterat eller saknats p g a skador. Så var det på 1500m i detta OS:
Trots att det i startlistorna vimlade av "stjärnor" - både rekordlöpare och löpare med bevisat mästerskapsvinnande spurt - blev denna OS-final häpnadsväckande avslagen: Beskedlig fart i början och ändå en allt annat än spektakulär avslutning.
Och segrade gjorde en löpare ingen på förhand såg som en möjlig vinnare därför att man absolut inte kunde tänka sig att alla stjärnorna skulle misslyckas samtidigt. Men så skedde alltså och guldet gick till killen som var nr 17 på världsårsbästalistan.
Hur "konstig" denna OS-final var understryks av att vinnaren, som fortsatte att tävla internationellt, inte lyckades vinna ett enda lopp igen förrän tre år efter OS-triumfen! Bl a startade han i två VM och slogs ut i semi båda gångarna.
Vem var det som svarade för denna "Högsta-vinsten-på-lotteriet"-typ av OS-seger på prestigemättade 1500m?
SVAR: Kenyanen Peter Rono OS i Seoul 1988. Rono var en habil löpare av 3:35-klass under en period när det kändes som det fanns hur många "superlöpare" som helst kapabla till att springa runt fem sekunder snabbare: Coe, Cram, Scott, Aouita, Bile, ....
Minns t ex att Abdi Bile året före hade vunnit VM-guld i Rom med 1:46 på sista 800m! Men nu var han skadad precis som Aouita, britterna var inte heller på topp osv och så kunde Rono - trots att sista två varven gick fyra sekunder långsammare än för Bile året före - långspurtvinna en final som är stark kandidat till titeln "OS-historiens blekaste på 1500m".
10. Apropå Haile Gebrselassie (se fråga 1): Han var ju så dominant under sina bästa år att han bländade bort de flesta samtida i branschen - i synnerhet alla sina landsmän.
För vem kommer ihåg att Etiopien också plockade hem ett stort 5000m-guld under Haile-eran (han själv avstod ju från att pröva att dubblera 5 & 10 efter VM 1993)?
Vem var det som stod för den bedriften och när?
SVAR: Million Wolde Sydney-OS 2000. Just då när det hände tänkte man nog att det var början på något riktigt stort eftersom han var bara 21 år gammal. Men det skulle visa sig att Million ganska snart knuffades bort från mästerskapsrampljuset av en ännu yngre generation etiopiska löpare.
Så efter att ha varit trea i mål (men fått silver sedan tvåan Ali Saidi-Sief diskats för doping) vid Edmonton-VM 2001 försvann Million Wolde från våra radarskärmar.
11. I efterdyningarna till Gunder Hägg-epoken frodades i Sverige - mycket tack vare medierna - myten om "Skogarnas son", dvs naturlöparen som från ingenstans sprang rakt in i landslaget. I verkligheten var det förstås inte riktigt så, de uppskrivna plötsliga genombrotten hade normalt en förhistoria som i alla fall "branschen" själv kände till.
Men visst finns exempel på spektakulära genombrott. Tag t ex han som i ett SM på 5000m överraskade stort redan i försöken när perset sänktes med ca halvminuten. När han sedan i finalen inte bara hängde med utan också på sista varvet lekande lätt rusade ifrån alla favoriterna till guld på nytt pers var sensationen ett faktum.
Nomineringen till landslaget kom som ett brev på posten, men där bara två veckor senare var ödet desto oginare: Han skadade sig redan på uppvärmningen och kunde aldrig komma till start.
En händelse som kom att bli signifikativ för resten av karriären, där skador hackade sönder det mesta. Så även om talangen glimtade fram i det sporadiska tävlandet blev det ingen ytterligare individuell SM-medalj (däremot en i lag i terräng) och heller aldrig någon landskampsstart, utan den magiska SM-finalen kom att bli enastående även bokstavligt.
Vem var denne 5000m-mästare?
SVAR: Bert Sjölander, Timrå AIF vid SM 1955. Han hade 15:00 som pers, gjorde 14:30 i försöksheatet och 14:25 i finalen. Men sedan kom alltså skadorna.
Han fortsatte visserligen att tävla från och till i ytterligare fem år, men bästa tiden då noterades till 14:34 (1957) och några landslagsuppdrag blev det alltså inte heller.
Men kombinationen "Sjölander - Timrå AIF" dök upp igen i friidrotten 1973 då sonen Per kom trea i Kalle Anka-finalerna på P14 1000m på lysande 2:39.0. Fast också Pers friidrottskarriär kom av sig tidigt - han valde nämligen i stället att satsa på ishockey där han debuterade i Elitserien redan som 16-åring.
12. Fast alla otippade mästerskapsvinnare försvinner förstås inte in i anonymiteten igen. Tvärtom är det normala att den första sensationella titeln får rollen av upptakt på en framgångsfylld karriär.
T ex minns ni väl de två då ännu tonåriga killar som vid första Helsingfors-VM debuterade på den internationella seniorscenen genom att överraskande vinna? Båda kom ju att utvecklas till storstjärnor med flera stora medaljer på sina slutliga meritlistor.
Namn och grenar?
SVAR: Ännu inte fyllda 20 år tog Sergej Bubka och Gennadij Avdejenko helt otippat guld i stav resp höjd vid första Helsingfors-VM 1983.
Faktum är att ingen i omvärlden hade väntat sig att dessa oprövade talanger ens skulle ha fått en plats i Sovjets trupp. Men VM var ju då ett helt nytt påfund utan etablerad status, så den sovjetiska förbundsledningen valde att använda det delvis för "se-och-lära" åt några talanger man hoppades på inför OS ett år senare..
Så i några grenar - bl a då höjd och stav - tog man inte sina tre bästa utan de två bästa plus ett framtidsnamn. Faktum är att för Avdejenko var man t o m tvungen att fejka ett kvalresultat eftersom han inte före VM hade klarat A-gränsen.
Enda missen i kalkylen var väl att framtiden visade sig börja redan i Helsingfors genom att se-och-lära-killarna stod för två av totalt bara fem individuella sovjetiska guld på detta VM.
Bubka kom ju sedan att bli en av hela friidrottshistoriens giganter och även Avdejenko följde upp succédebuten med några tunga medaljer, framförallt OS-guldet 1988 och VM-silvret 1987.