Julfrågesporten 2015
Det internationella friidrottsåret 2015 hade verkligen en "Årets gren" i manliga 400m som såg en radikal och högst oväntad standardhöjning där antalet löpare under 44.50 och 45.00 i princip fördubblades jämfört med vad som varit normalt under det senaste decenniet.
Det här är inte platsen i att spekulera i förklaringar till resultatrevolutionen, men statusen som "Årets gren" gör att 400m känns som ett högst passande tema för årets Julfrågesport här på friidrott.se.
Visserligen var det märkligt nog bara manliga 400m som hade ett magiskt 2015 - kvinnliga var "som vanligt" - men för att få litet större variation kommer frågorna också att beröra kvinnliga 400m.
-------
För att hitta alla svaren lär även i år krävas inte bara ett gott minne utan också viss tid till utgrävningar i andra källor. Som vanligt är tävlingstiden därför rejält tilltagen och pågår ända fram t o m fredagen den 8 januari kl 24.00.
Vid lika många rätt görs dock ev särskiljning på basis av när svaret inkom. Det är fritt fram att ändra eller komplettera sitt svar fram till tävlingstidens utgång, men då räknas vid ev särskiljning tidpunkten för den sista ändringen.
OBS: Som vanligt handlar frågorna uteslutande om friidrott i "svensk" mening, dvs exklusive gång (som ju har ett eget nationellt förbund här i Sverige).
I begreppet "internationellt mästerskap" nedan inkluderas om inget annat sägs OS, alla VM (ute/inne, senior/junior/ungdom) och alla EM (senior/22-års/19-års).
1. "Under 45" har länge varit gängse kriteriet på "världsklass" (= chans på OS/VM-final) medan "Under 44" har förblivit en oerhört exklusiv supersuperelitgrej trots att det första gången gjordes för nästan ett halvt sekel sedan av USA:s Lee Evans som OS-segrare i Mexico 1968.
Evans var alltså allra först men vilka blev egentligen medelmmar nr 2, 3 och 4 i "43-sekundersklubben"? Svaret skall ange namn, tid och datum för prestationen!
SVAR:
Nr 2: Larry James USA 43.97 Mexico City 18 oktober 1968
Nr 3: Butch Reynolds USA 43.93 Indianapolis 20 juli 1988
Nr 4: Danny Everett USA 43.98 Indianapolis 20 juli 1988
Det var alltså i OS-finalen 1968 bara 11 hundradelar mellan nr 1 och nr 2, sedan tog det nästan 20 år (till USA:s OS-uttagningar 1988) till nr 3 och då följdes denne endast 5 hundradelar senare av nr 4!
Vad gäller det stora tidsgapet mellan 2:an och 3:an kan man misstänka att Mexicos höga höjd (drygt 2000 m över havet) bidrog till de exceptionella tiderna på OS 1968. Just 400m verkar nämligen vara den gren där "tunn luft" har störst positiv effekt på resultaten.
Men man skall också veta att USA:s 1947:or var någonting alldeles extra i 400m-historien. Förutom Evans och James innehöll denna magiska årgång nämligen Ron Freeman (individuellt brons, 43.2 på stafettsträckan!) och Vince Matthews (tog individuellt guld fyra år senare) och den kvartetten vann 4x400m-guldet med ca 3½ sekund på en tid som kom att stå som världsrekord till 1992!
2. Historiens meste 43-löpare är förstås världsrekordhållaren Michael Johnson. Exakt hur många gånger lyckades han och vilket var första resp sista året han gick under 44?
Och vem är just nu nr 2 vad gäller antalet lopp under 44? Namn och antal?
SVAR:
Det blev totalt 22 lopp under 44 (med eltid) för Michael Johnson. Det första den 10 juli 1992 och det sista i OS-finalen i Sydney den 25 september 2000.
Ingen annan är i närheten av den totalen, men det kan vara värt att notera den första 43:an för honom kom det året han fyllde 25. Så det finns chans för flera av dagens löpare att kunna matcha på sikt ifall de förmår att få lika långa toppkarriärer.
För den aktuelle tvåan Jeremy Wariner USA (9 lopp mellan 2005 och 2008) har tåget dock säkert redan gått, förmodligen också för 29-årige LaShawn Merritt USA (7 lopp 2007-2015). Bästa utgångsläget tillhör i stället 23-årige Kirani James GRN (6 lopp 2012-2015).
3. I VM-finalen i Beijing var åtta olika nationer representerade bland de åtta finalisterna, dvs maximal spridning. Men vilket är det minsta antalet nationer som varit representerade i en manlig VM-final på 400m?
SVAR:
Vid VM 1997 innehöll finalen bara tre nationer: USA stod för halva startfältet, dvs fyra (det var premiär för systemet att regerande mästaren fick en friplats på VM vid sidan av den nationella maxkvoten på tre) och Storbritannien för tre.
Dvs båda dessa nationer fick med alla sina startande till final och det innebar att för övriga drygt tvåhundra friidrottsländer blev det bara en enda bana att strida om. Den togs av Ugandas Davis Kamoga som faktiskt sedan blev silvermedaljör efter att ha besegrat alla utom Michael Johnson.
4. Den kvinnliga 400m-löpningens motsvarighet till "Under 44" vad gäller exklusivitet kan anses vara "Under 49". Hur många är det som har lyckats? Vem var först (namn, tid, datum), vem var senast (namn, tid, datum) och vem har gjort det flest gånger (namn, antal)?
SVAR:
Totalt har nio kvinnor klarat sig under dröm-49. DDR:s Marita Koch var allra först (48.94 i EM-finalen 31 augusti 1978) och hon är dessutom den som lyckats klart flest gånger (15 mellan 1978 och 1986). Senast var Sanya Richards-Ross USA som noterade 48.83 i Golden League-finalen i Bryssel 4 september 2009.
Under de senaste 25 åren är det f ö förutom Sanya bara tre som gjort 48-tider: Ana Guevara MEX i VM-finalen 2003, Marie-José Pérec FRA i OS-finalerna 1992 och 1996 och Cathy Freeman AUS i OS-finalen 1996 (2:a bakom Pérec).
Höjer man strecket till "Under 48" har det faktiskt skett bara två gånger och båda gångerna för mer än 30 år sedan: Först Tjeckoslovakiens Jarmila Kratochvilova 47.99 1983 och sedan Marita Koch ännu gällande världsrekordet 47.60 1985.
5. De svenska bidragen till den manliga världsrekordutvecklingen på 400m är inte särskilt framträdande. Ingen svensk har någonsin haft rekordet och bara en enda gång under de senaste 100 åren har det satts 400m-världsrekord i Sverige: Namn, tid, plats och datum - och segermarginal i loppet?
SVAR:
George Rhoden (JAM) 45.8 Eskilstuna 22 augusti 1950. Och han var inte direkt pressad till rekordet eftersom 2:an i loppet hade 47.8 och 3:an (bäste svenske Sven-Erik Nolinge) 49.8! Alltså två sekunder i segermarginal och ytterligare två sekunder till trean.
Loppet gick på Tunavallen som då hade en bana med 427m-varv, vilket var tillåtet på den tiden (nu är ju maximal varvlängd 402.34 meter på innerbanan). Fast eftersom 400m går helt på skilda banor sprang Rhoden - om han inte hade bana 5 eller 6 - på en individuell bana som hade ett kortare varv än t ex den ytter (bana 9) i "Fågelboet" på vilken Nicholas Bett tog VM-guld på långa häcken i Beijing i somras!
Det finns ytterligare ett Sverige-gjort resultat i världsrekordlistan: Charles Reidpath USA 48.2 vid OS 1912. Men eftersom frågan uttryckligen gällde "de senaste 100 åren" är den prestationen inte ett svar. Dessutom var det litet märkligt att Reidpaths tid alls registrerades, eftersom man som rekord på drygt två meter längre 440 yards hade godkänt en tid på 47 4/5 (i decimaler 47.8) gjord flera år tidigare.
6. Att grenar som tresteg, lång häck, slägga och hinder är relativt moderna tillskott till det kvinnliga grenprogrammet är hyggligt välbekant. Men faktum är att även en så till synes självklar gren som "1 varv runt arenan" häpnadsväckande länge var förbehållen männen.
När kom 400m första gången med på det kvinnliga OS-programmet och vem var den historiska första kvinnliga guldmedaljören (namn, tid)? Och vem var den allra första SM-vinnaren (namn, tid, år)?
SVAR:
Australiens Betty Cuthbert hade 1956 varit "sprintdrottning" med gulddubbeln 100m/200m på hemmaplan i Melbourne och åtta år senare i Tokyo följde hon alltså upp med att bli den allra första 400m-mästarinnan. Segertiden var 52.01.
Distansen hade kvinnlig SM-premiär på Stockholms Stadion redan sex år tidigare (1958) och den historiska vinnaren på 59.8 var IFK Norrköpings Marie-Louise Dure.
7. Den 7 juli 1981 kom de två USA-löparna Zeke Jefferson och Howard Henley med färska personliga rekord på 44.86 resp 44.92 till Stockholms Stadion för att springa DN Galan. Där skulle de möta bl a en lovande ung svensk vid namn Eric Josjö med ett några veckor gammalt personbästa på 46.33.
Det kunde rimligen bara gå på ett sätt - men det gjorde det inte: När mjölksyran satte in i utgången ur sista kurvan började amerikanerna stelna i steget och kunde sedan maktlösa bara se på hur Josjö gled ikapp och förbi till klar seger på ... 45.63! Pers med sju tiondelar och svenskt rekord med nästan halvsekunden!
Vilket genombrott för Eric Josjö - som ju då ännu inte fyllt 20 år - och media fylldes av spekulationer om vad som komma skulle i framtiden. Men det skulle aldrig bli bättre, utan 45.63 kom att förbli Erics personliga rekord. Vad blev hans slutliga näst-pers (tid, år)?
SVAR:
Erics 400m-karriär fortsatte i ytterligare fyra år med många lopp under 47 men ändå inget mer under 46. Det som kom att bli hans näst snabbaste (46.19) gjordes faktiskt bara en dryg månad efter 45.63-loppet på DN Galan:
46.19-tiden noterades nämligen den 13 augusti 1981 vid MAI-galan på Malmö Stadion. Så Eric kom alltså aldrig - vare sig före eller efter - inom ens en dryg halvsekund från sin rekordtid den där magiska kvällen på DN Galan.
8. Fast det var kanske inte så konstigt att Eric själv aldrig sprang snabbare än denna magiska dag på Stadion. För tiden kom att stå sig länge som svenskt rekord. Vem slog det till slut (namn, tid, datum)?
SVAR:
Rekordet stod sig i över två decennier till dess Jimisola Laursen var nio hundradelar snabbare (dvs 45.54) i VM-försöken 4 augusti 2001 i Edmonton. Jimisola gick f ö även dagen efter i semin i Edmonton, där han noterades för 45.62, under Erics gamla rekord
9. Apropå seglivade rekord: Ännu äldre - det firade i somras sin 43-årsdag - är vårt svenska rekord på 4x400m 3:02.57, som sattes när landslaget Erik Carlgren, Anders Faager, Kenth Öhman och Ulf Rönner kom 7:a i München-OS 1972. Vilket är det allra närmaste som senare tiders landslag varit (laguppställning, tävling, tid, år)?
SVAR:
Tillfällena för ett landslag på 4x400m att göra tid är ytterst få. Bortsett från Finnkampen (där allt ju bara handlar om att vinna loppet och där alla i laget har kört 1-2 individuella starter dessförinnan) är det egentligen bara Europacupen/Lag-EM plus något enstaka EM eller VM.
Därför är det inte så konstigt att vi ända sedan OS 1972 haft blott åtta lopp under 3:05:
3:03.35 Europacupen 2004 (Thomas Nikitin, Jimisola Laursen, Andreas Mokdasi, Johan Wissman)
3:03.62 VM (heat) 2005 (Mattias Claesson, J Laursen, J Wissman, T Nikitin)
3:03.91 Bydgoszcz (stafettgala) 2001 (Magnus Aare, Mikael Jakobsson, Johan Lannefors, J Laursen)
3:04.02 VM (heat) 2001
3:04.04 Europacupen 2002
3:04.32 VM (heat) 1983
3:04.4 Europacupen 1973
3:04.71 Europacupen 1999
Så svaret på frågan är alltså 3:03.35 från Europacupen 2004. Observera f ö att löpordningen var den ovanstående med Mokdasi på sträcka 3 och Wissman sträcka 4. I en del utländska källor står det av någon anledning tvärtom (dvs att det skulle ha varit "Mockan" som gjorde 44.78 på slutsträckan).
3:03.35 är visserligen den bästa tiden sedan OS-finalen 1972, men det är ändå inte den näst bästa svenska tiden någonsin. För den "titeln" tillhör fortsatt de 3:03.1 som OS-laget 1972 hade i semin i München!
10. Även här ger kvaliteten en förklaring till överlevnaden. För 3:02.57 är en tid som faktiskt skulle ha varit hyggligt gångbar i de flesta senare OS och VM. Vid vilka tillfällen (mästerskap, år, placering) skulle den tiden ha gett en lika bra (eller bättre) finalplacering som 1972 (dvs sämst 7:a)?
SVAR:
Efter 1972 har det genomförts 14 VM och 10 OS och det här är vilka placeringar i resp final som tiden 3:02.57 skulle ha gett:
3:a: OS 1980, VM 1983, VM 1995
4:a: OS 1976
5:a: -
6:a: VM 1987, VM 1999*, OS 2000*, VM 2005, VM 2007
7:a: VM 1991, OS 1992, OS 1996, VM 2001*, VM 2003*, VM 2009, VM 2015
8:a: OS 1984, OS 1988, VM 1993, OS 2012
Ej placerad: VM 1997, OS 2004, OS 2008, VM 2011, VM 2013
* = Placering sedan USA retroaktivt diskvalificerats sedan det i efterhand framkommit att en löpare i laget hade brutit mot dopingreglerna.
Tiden 3:02.57 skulle alltså ha givit en minst lika bra finalplacering vid över 60 % (15 av 24) av de globala mästerskapen efter München.
Som flera av frågesportsvararna påpekat hade 3:02.57 i försöken inte alltid räckt till att komma till final. Men nu gällde alltså frågan specifikt hur tiden skulle ha hävdat sig i finalen.
11. "All-comers records" är ett begrepp som förekommer en del ute i friidrottsvärlden och som står för "Bästa resultatet som gjorts i landet". Vilka är Sveriges "all-comers records" på 400m för män och kvinnor? Namn, tid, plats och datum?
SVAR:
Trots lysande tävlingsrekord på DN Galan (Jeremy Wariner USA 43.50 resp Allyson Felix USA 49.70, båda 2007) noterades båda "all-comers rekorden" av världsmästarna på Ullevi 1995: Michael Johnson USA 43.39 (9 augusti) resp Marie-José Pérec FRA 49.28 (8 augusti).
Michael Johnsons tid är särskilt anmärkningsvärd: Det är den tredje bästa i hela historien! När den gjordes var den bara 0.10 från världsrekordet och det tog sedan ytterligare fyra år - till VM i Sevilla - innan Johnson lyckades ta rekordet.
12. Vilka är Sveriges bästa mästerskapsplaceringar utomhus på 400m i följande fyra kategorier:
a) Män seniorer i OS/VM resp EM?
b) Kvinnor seniorer i OS/VM resp EM?
Namn, placering, tävling, år?
SVAR:
a) OS/VM: Nils Engdahl 3:a OS 1920
EM: Bertil von Wachenfeldt 3:a 1934, Lars-Erik Wolfbrandt 3:a 1950.
På VM/OS är Johan Wissman (7:a VM 2007 och 8:a OS 2008) vår ende i övrigt topp-8-placerade.
På EM hade vi våra senaste finalister 1974 då Michael Fredriksson och Erik Carlgren kom 6:a resp 7:a.
b) OS/VM: Ingen finalist men semifinal för Karin Lundgren OS 1968 och för Moa Hjelmer VM 2011.
EM: Moa Hjelmer 1:a 2012
Placeringar i omgångar före final är inofficiella, men om man skall ge sig på att försöka jämföra Karins och Moas semiplatser så är det klar fördel Karin:
På den tiden var det nämligen två semis (16 aktiva) med topp-4 från vardera vidare på placering, dvs ingen på tid. Karin var 6:a i sin semi på en tid som faktiskt t o m var aningen bättre än för dem som gick till final på placering som 3:a/4:a från den andra semin.
För Moa var det tre semis (24 aktiva) med topp-2 + 2 tider till final. Moa hade den 17:e bästa semitiden.
13. Vilka är Sveriges bästa mästerskapsplaceringar inomhus på 400m i följande fyra kategorier:
a) Män seniorer i VM resp EM?
b) Kvinnor seniorer i VM resp EM?
Namn, placering, tävling, år?
SVAR:
a) IVM: Johan Wissman 2:a 2008
IEM: Johan Wissman 1:a 2009
På IEM har vi dessutom ett silver genom Jimisola Laursen 2002.
b) IVM: Moa Hjelmer semi (8:e tid) 2012.
IEM: Ann-Louise Skoglund 3:a 1986, Moa Hjelmer 3:a 2013
Dessutom kom Karin Lundgren 4:a vid officiella IEM-premiären 1970 och hade tre år tidigare vunnit då fortfarande inofficiella IEM ("Europeiska Inomhusspelen").
14. Hur har våra juniorer och ungdomar lyckats på 400m i sina mästerskap JVM, JEM22, JEM19 och UVM? Vilka medaljer har det blivit (namn, tävling, placering, år)? Och vilka övriga finalplatser?
SVAR:
2:a: Ann Larsson JEM18* 1973, Rikard Rasmusson JVM 1992, Rikard Rasmusson JEM19 1993, Johan Wissman JEM19 2001
3:a: Moa Hjelmer JEM19 2009, Sandra Wagner UVM 2009
5:a: Jimisola Laursen JEM22 1997
6:a: Ann-Louise Skoglund 6:a JEM18* 1979
7:a: Joni Jaako JEM19 2005, Emma Björkman JEM19 2005, Fredrik Johansson JEM22 2007
8:a: Jimisola Laursen JEM22 1999
(JEM18* = T o m 1985 var flickornas åldesrgräns på JEM faktiskt 18 år, alltså ett år lägre än för pojkarna som alltid haft 19 år som gräns,)
Alltså ännu inte något guld men fyra silver och två brons plus ytterligare sex poängplatser (topp-8).
På global nivå är Rikard Rasmussons JVM-silver och Sandra Wagners UVM-brons de enda finalplatserna. På JEM22 har det som bäst blivit en manlig 5:e plats (Jimisola Laursen), däremot ingen kvinnlig finalplats alls.
Innan JEM blev officiellt kom Gunnar Lindh 4:a 1964 vid första upplagan av föregångaren "Europeiska Juniorspelen".
15. Svenskt rekord i försöken på fredagen, svenskt rekord igen i semifinalen på lördagen och ännu ett svenskt rekord i finalen på söndagen: När, var och vem?
SVAR:
För den exceptionella prestationen svarade Jimisola Laursen vid Inne-EM 2002 i Wien. Han kom dit som rekordinnehavare på 46.47 från Globen Galan två år tidgare och radade sedan upp i tur och ordning 46.18 i försöken 1 mars, 46.00 i semin 2 mars och 45.59 i finalen 3 mars!
Jimisola vann de två första loppen och ledde finalen ända in till en bit in på det korta upploppet då han blev passerad av Marek Plawgo POL (45.39). Tiden 45.59 var alltså bara fem hundradelar långsammare än hans utepers och den gäller fortfarande som svenskt innerekord.
Det senare alltså trots att Johan Wissman 2008 tog silver på IVM och 2009 guld på IEM. Men Johans bästa tid inomhus stannade vid 45.89.
16. Tre - tidigare ofta fyra - omgångar på mästerskapen har gjort det sällsynt att 400m-löpare gett sig på att dubblera med ytterligare en distans. Men det har hänt.
Vanligast är att "dubbla nedåt" dvs att också tävla på 200m i samma mästerskap. Och det finns t o m exempel på att man tagit medalj på distanserna. Vilka är det som har lyckats med det på OS/VM (namn, tävling, placeringar, år)?
SVAR:
MÄN
Eric Liddell GBR 3:a 200m & 1:a 400m OS 1924
Michael Johnson USA 1:a 200m & 1:a 400m VM 1995 och OS 1996
(Hedersomnämnande för Herbert McKenley JAM: 2:a 100m & 2:a 400m OS 1952)
KVINNOR
Valerie Brisco-Hooks USA 1:a 200m & 1:a 400m OS 1984
Marie-José Pérec FRA 1:a 200m & 1:a 400m OS 1996
Allyson Felix USA 3:a 200m & 2:a 400m VM 2011
Michael Johnson alltså ensam om att ha lyckats två gånger. Fast det riktigt intressanta namnet i listan är ju Eric Liddell.
Den som sett Oscars-belönade filmen "Triumfens ögonblick" har ju fått lära sig att britten hade tränat för 100m på OS men på överresan till Frankrike fått reda på att 100m-finalen skulle gå på en söndag då han av religiösa skäl vägrade tävla. I filmen erbjöd då en annan britt på stående fot sin plats på 400m - och trots avsaknad av träning för 400m vann Liddell sensationellt.
En fantastiskt story - men alltså just en story. Liddell visste i förväg att favoritgrenen 100m inte skulle funka och hade därför tränat för 200m/400m och blivit uttagen i båda dessa grenar.
Men 200m omnämndes överhuvudtaget aldrig i filmen. För om Liddell hade haft två chanser hade ju dramatiken i storyn havererat. Den byggde ju på en helt 100m-fokuserad kille som i sista stund tvingades byta till 400m och som ändå vann OS!
17. Vilka tillkommer på den listan om man tillåter att medaljerna på 200m och 400m kommit vid olika globala seniormästerskap utomhus?
SVAR:
MÄN
--
Nej, faktiskt ingen ytterligare! Vilket kan tyckas märkligt med tanke på hur många som följer karriärlinjen att börja med 100m/200m för att sedan på slutet satsa på 400m.
KVINNOR
Betty Cuthbert AUS 1:a 200m (även 1:a 100m) OS 1956 & 1:a 400m OS 1964
Irena Kirszenstein-Szewinska POL 1:a 200m (även 3:a 100m) OS 1968 & 1:a 400m OS 1976
Marita Koch GDR 1:a 200m VM 1983 & 1:a 400m OS 1980
Kathy Smallwood-Cook GBR 3:a 200m VM 1983 & 3:a 400m OS 1984
Pauline Davis-Thompson BAH 1:a 200m OS 2000 & 2:a 400m VM 1995
Anastasia Kapatjinskaja RUS 1:a 200m VM 2003 & 3:a 400m VM 2011
Anm: Bara listat resp persons bästa placering i resp gren.
Många fler har försökt men inte lyckats nå båda pallarna, t ex Sanya Richards-Ross USA 1:a 400m VM 2009 men 5:a i enda 200m-starten (VM 2007).
Hedersomnämnande för Irina Privalova RUS : 1:a 400m häck OS 2000 & 2:a 200m VM 1995!
18. Ännu tuffare är att "dubbla uppåt", dvs att kombinera 400m med 800m på samma OS/VM. Men inte heller det är omöjligt! Vilka har genom medaljer på båda distanserna bevisat detta (namn, tävling, placeringar, år)?
SVAR:
MÄN
Bevil Rudd RSA 1:a 400m & 3:a 800m OS 1920
Alex Wilson CAN 3:a 400m & 2:a 800m OS 1932
Arthur Wint JAM 1:a 400m & 2:a 800m OS 1948
Mal Whitfield USA 3:a 400m & 1:a 800m OS 1984
Alberto Juantorena CUB 1:a 400m & 1:a 800m OS 1976
Anm: Vid så kallade "extra-OS" 1906 var Paul Pilgrim 1:a 400m & 1:a 800m och Wyndham Halswelle 2:a 400m och 3:a 800m.
KVINNOR
Ann Packer GBR 2:a 400m & 1:a 800m OS 1964
Jarmila Kratochvilová TCH 1:a 400m & 1:a 800m VM 1983
Alberto Juantorena och Jarmila Kratochvilova är alltså de enda som lyckats vinna båda distanserna i ett mästerskap. Mest extrem var uppgiften för Kratochvilova eftersom grenarna på VM 1983 överlappade varandra helt i programmet:
7 augusti var det försök på båda distanserna, 8 augusti kvartsfinal 400m och semi 800m, 9 augusti semi 400m och final 800m (då nästvärldsrekord 1:54.68) och 10 augusti final 400m (nytt världsrekord 47.99!).
Juantorena hade det litet lättare eftersom han slapp överlappning. Han körde tre ronder 800m 23-24-25 juli (vann på värlsrekordet 1:43.50) och sedan fyra ronder 400m 26-26-28-29 juli ("låglands"-värlsrekordet 44.26). Så det blev ändå sju lopp på sju dagar.
19. Och - som för kombinationen 200m/400m - vilka ytterligare är det som tagit medalj på både 400m och 800m fast vid olika tillfällen?
SVAR:
MÄN
Hanns Braun GER 2:a 400m 1912 & 3:a 800m 1908
KVINNOR
--
Fast nära för Jearl Miles-Clark USA 1:a 400m VM 1993 och 4:a 800m VM 1999.
Rent generellt känns det som 800m-folket blivit allt tydligare specialiserade under hela karriären. Dvs få etablerade 400m-löpare går senare upp till 800m och nästan inga 800m-specialister söker sig "på äldre dagar" upp till 1500m.
20. Är det några svenskar som de senaste 100 åren prövat att dubblera 400m med antingen 200m eller 800m på ett och samma internationella mästerskap? Hur gick det i så fall för dem (namn, tävling, placeringar, år)?
SVAR:
MÄN
Sven Krokström 200m & 400m OS 1920
Anatole Bolin 400m & 800m OS 1920
Nils Engdahl 400m & 800m OS 1920
Erik Byléhn 400m & 800m OS 1924
Lars-Erik Wolfbrandt 400m & 800m OS 1952
Bo Althoff 200m & 400m EM 1966
Marko Granat 200m & 400m JEM19 1985
Johan Wissman 200m & 400m EM 2014
KVINNOR
Karin Wallgren-Lundgren 200m & 400m EM 1966, OS 1968 och EM 1971
Elisabeth Randerz 200m & 400m EM 1971
Monica Strand 200m & 400m JEM18 1983
Lena Aruhn 200m & 400m EM 2006
Moa Hjelmer 200m & 400m VM 2011 och VM 2013
Dubbleringarna har inte varit speciellt givande utan i allmänhet stannat i försöken på båda sträckorna. De enda finalisterna är Nils Engdahl 3:a 400m 1920 och Lars-Erik Wolfbrandt 8:a 800m 1952. Därutöver har det blivit en knippe semiplatser.
21. Ann-Louise Skoglunds 51.69 från 1986 var det svenska rekord på 400m som Moa Hjelmer förbättrade med 0.11 vid SM i Gävle 2011. Men 51.69 var faktiskt ändå inte den snabbaste tiden av en landslagsmeriterad svensk tjej före Moas rekordlopp. Vad var den tiden, när och av vem gjordes den - och varför blev den inte svenskt rekord?
SVAR:
Susanna Johansson föddes i 1976 i en svensk familj som några år tidigare av yrkesskäl flyttat till Sydafrika. Susanna började friidrotta där och gjorde oss ovetande bl a 11.93/23.89 som 18-åring. Året efter dök hon upp här i Sverige och gjorde en säsong för IF Göta och kvalade in till JEM19.
Susanna fortsatte de närmaste somrarna att komma till Sverige och tävla och det blev bl a två SM-silver på 200m plus uppdrag i Finnkampen. Men det riktiga lyftet i karriären kom när hon vintern (= sommaren i Sydafrika) 1999 prövade på 400m och efter 54.95 i debuten noterade 53.04 i andra starten och därmed gick in som Sverige-3:a genom tiderna!
Utvecklingen fortsatte spikrakt uppåt nästa vinter med 52.54 och 51.95 redan i januari. Därmed hade Susanna klarat det sydafrikanska OS-kravet och eftersom hon var född och hade levt hela livet i Sydafrika (dessutom var nygift Holtshausen) och hade dubbla medborgarskap bestämde hon sig för att i fortsättningen representera RSA och inte SWE.
Och det var i Sydfrikas landslag i en match mot Australien den 13 mars 2000 i Roodeport som hon sprang på 51.64 och alltså underskred Ann-Louise Skoglunds svenska rekordtid med 0.05.
Tyvärr blev det ändå aldrig någon OS-start i Sydney 2000 och Susanna valde sedan - trots att hon nått så långt redan allra första året hon satsade på 400m - att sätta punkt för sin friidrottskarriär.